Stora ord

30 dagar

Ett av de allra bästa råden jag fått, angående andlig fördjupning, var då jag fattade mod och frågade en upplyst människa som uppenbarats för mig: ‘Hur gör man? Jag vill bli som du.’

Svaret var mycket enkelt, det var på Engelska. Han sade: Spend time with God, go to church, give him 30 minutes a day, read the Bible, pray, focus, and see where it takes you.

Biskop Emeritus Martin Lönnebo är inne på samma tanke i Frälsarkrans-boken. Ge Gud 30 minuter om dagen i 30 dagar. Och se vart det leder.

Under några år tog jag de orden på allvar. Jag gick till kyrkan varje dag, satt i den, firade mässa, läste veckans texter, kyrkvaktade. Sedan slutade jag. Det ledde mig hit. Det sägs att det tar 30 dagar att skapa grund för varaktig förändring. Man måste hålla ut. Jag tror det är sant. Ignatius av Loyolas andliga övningar är egentligen ett 30-dagars retreat. Samma på Skandinavisk Yoga och Meditationskola – de har 30-dagars kurser för de verkligt hardcore. Rehab bygger på 30 dagar – som Nämndemansgården – att bli fri från beroenden tar sin tid. Jag har varit där på närståendevecka. Man måste vilja lägga tid på, 30 dagar är en start, förändring tar tid.

Bibeln vill mer. Efter sitt dop vandrade Jesus 40 dagar i öknen, utsattes, frestades, vann, kom tillbaka. Dopet som en ingång till ökenvandringen? Det israelitiska folket vandrade i 40 år – de fick manna varje dag men det tog ändå 40 år, en generation, för dem att inse, att Gud försörjer dem. Vad mycket enklare det hade varit om Gud skickat dem ett kylskåp, så att de slapp gå till sängs med den där ovissheten, finns det mat för morgondagen? Han gjorde inte det, skickade dem ett kylskåp då, han ville deras tro, tillit.

Tro är en färskvara. Den behöver sin dagliga näring. Jag kan känna en viss lockelse inför 30-dagars retreat. Vad skulle ske med mig om jag gick in i en sådan månad. Tyst i trettio dagar och ledning i Ignatius andliga övningar? Vem kommer ut på andra sidan?

Köpte kort på Hot Yoga – Stockholm. Mest för att jag fryser. Vill vara i det varma. De har en utmaning just nu – 30 dagar på raken – se vad det gör med dig.

I brist på annat. Jag tänker anta den.

Dagens uppfodrande läsning. ”Svårigheterna i våra liv löser sig inte av att sanningen blir urvattnad. Och sanningen är denna, Jesus kom med eld och strid, vad gör jag?” Här.

Detta är också något att begrunda: ”En sak som hjälper är att varje dag göra en samvetsrannsakan, för att  för bekämpa andliga sjukdomar , som fienden sår och som gör en sjuk av världslighet, den är mycket modern, den pågår idag, varje dag. Jesus kom med en eld till våra hjärtan, men vi måste släppa in honom, och varje dag fråga oss själva: ”har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?””

Intryck & Avtryck

16003072_10155111191209734_3440581023904457582_nDet ser nästan ut som Alperna, men detta är en bild av utsikten från campen. Snön är vacker, men ställde till det. Sitter i soffan hemma nu och ser på reprisen på På Spåret samtidigt som jag bläddrar i bilderna från Veria. Från en värld till en annan. Här en uppdatering med lite bilder, skriver mer senare.

15977976_10155111191019734_5881529932244811219_n

Vill inte verka tjatig men igen, när jag drog igång tanken på en insamling visste jag inte hur det skulle gå, men man blir så akut medveten om behoven när man är på plats. Jag fick även en hel del donationer från människor jag inte känner, och det var otroligt fint. Det går. Sarah från Bridge2Refugees skrev så här på deras FB:

Day 99 | Veria Camp
Even the wood’s pulling sad faces in the cold!
Today we’re running the supermarket with extra fruit and veg to give the residents on camp a boost. This was funded by a volunteer who collected her own donations from friends 💪
We’re giving out Oranges, Bananas, Aubergines, Courgettes, Onions, Tomatoes, Carrots and Peppers with the normal shop which includes things like Tea, sugar etc.
This all works because of YOUR donations so please consider supporting us with a donation however small or big. See link in my bio 🙏 x

15894490_1872246352986765_4543248103538189338_n

Tack. Så roligt var att vi efter denna dag fick in en stor donation, tack vare mig, som gör att det går att upprepa.

Det går inte att göra en sådan här resa utan att förändras. Är full av intryck, de kommer bli till avtryck. Vet inte riktigt hur. Tiden får visa. Bara lite kort.

1) Vi har råd. Det handlar om val. Hur väljer vi? Vad lägger vi våra pengar på? Vi i rika Sverige har råd. Vad prioriterar vi?

2)16003297_10155111191324734_6447550379632068426_n Vet att en del skulle avfärda det jag gjort som ‘välgörenhetsturism’ ett sätt för medelålders tanter att få känna sig goda. Detta har jag funderat på, mycket, men att tänka så förutsätter ett privilegium som förvisso är mitt, men som också vill omsättas. Det behövs pengar men det behövs också ansikten, människor på plats, som sträcker ut en hand. För att vara helt ärlig är nog detta det mest meningsfulla jag gjort på länge.

3) Det var slitigt, fysiskt och känslomässigt, sorgligt stundtals, man får värja sig. Men samtidigt får man mycket tillbaka. Inte minst att träffa alla dessa människor som som bär hopp, det slogs jag av, som den amerikanska organisationen Carry the Future som delar ut babyboxar till de nyfödda och som kom inkörande min sista dag. Vi hade en nyföding i Camp Veria. De skulle vidare till läger i Serbien efter oss. Det finns så mycket godhet.

4) Så imponerad av Sarah & Sam som driver Bridge2Refugees. Jag kommer aldrig mer att ge pengar till välgörenhetsorganisationer som avlönar sina chefer med löner som ligger i linje med näringslivet, och det inkluderar Svenska kyrkan och dess insamlingschef. Det finns mängder av mindre organisationer som är på plats och som sliter för att bidra med mat, förnödenheter och medmänsklighet. Tacksam över att ha mött dessa inspirerande människor. Donera gärna, här. Allt går till de som behöver.15895319_905748822895644_8591122969633082814_n

Decemberdag blir aldrig av

Man kan parafrasera Harry Martinssons ord Juninatt blir aldrig av i tider som denna. Decemberdag blir aldrig av.

Vet inte om det är åldrande men mörkret blir mer och mer påträngande, jobbigt att hantera, gör mig trött. Minns inte att det var så när man var yngre. Men, idag är den kortaste dagen på året och imorgon vänder det. Så blir det ljusare igen.

Snart är det jul men för att inte gå dagarna i förväg så får man en dag som denna önska: Glad Midvintersolståndsdag!

solstice-card-web

Att klippa banden till det magiska

Stadsteatern har klippt banden till det magiska, skriver Ingergärd Waaranperä apropå vikande besökssiffror och jag vet inte vad hon förespråkar, men hela texten finns här.

Detta vill hon inte. Ett avslutande citat.

”Mycket vanns som sagt. Men vad hjälper det den som (kanske) förlorar sin själ. För det som verkligen är problemet med (Kulturhuset) Stadsteatern är inte repertoaren eller kvaliteten eller ens den renaste ekonomin.

”Det är det mest svårfångade och svårbeskrivna, identiteten. En aura som bleknat.

”Teatern drunknar, både på annonsplats och i huset, bland bibliotek, kaféer, utställningslokaler och annat. Teaterbesöket förlorar sin stämning av begivenhet, av ”Vi ska på Stadsteatern i kväll”. Där de andra konstarterna vunnit i synlighet och tillgänglighet har teatern förlorat.

”Det måste inte finnas bladguld, men teatern behöver sitt rum, sin atmosfär, såväl fysiskt som i marknadsföringen. Dagens dåliga läge tror jag beror på att man i stordriftsivern klippte banden till riten, det magiska och kultiska – också evenemanget – som hör till den kollektiva teaterupplevelsen. Publiken vill ”gå på Teater” men hamnar i ett allaktivitetshus.”

Kan inte låta bli att läsa in paralleller här. ”Det måste inte finnas bladguld, men Kristus behöver sitt rum, sin atmosfär, såväl fysiskt som i marknadsföringen. Dagens dåliga läge tror jag beror på att man i stordriftsivern klippte banden till riten, det magiska och kultiska – också evenemanget – som hör till den kollektiva kyrkoupplevelsen. Troende vill ”gå i Kyrkan” men hamnar i allaktivitetshus.”

Frågan är vem som plockar upp bollen, vem som för oss ut ur allaktivitetshusen? Just nu tror jag mer på Stadsteatern än på Svenska kyrkan, det är som det är, de verkar i alla fall mogna att medvetandegöra problemet som uppstår då man klipper banden med det som vill ens heligt. Men, den som lever får se.

Deliver us

imgresDetta Fader Vår armband kom med posten från en vän i USA – det är ett silverarmband som snirklar sig runt och som är ingraverat med Fader Vår, the Lord’s Prayer bracelet heter det. När jag googlade efter en bra bild på det förstod jag att detta är ett relativt sätt vanligt motiv för armband i USA, det finns många olika modeller för hur man kan vrida Fader Vår runt handleden.

Jag hade det länge liggande invid datorn – men för några dagar sedan tog jag på mig det. Det finns även på Engelska lite olika versioner av Fader Vår men den version som återfinns i mitt armband är från 1928 års bönbok från the Episcopal Church.

Det är ett ord där som jag fastnat lite i, och det råkar också vara den del av bönen som oftast hamnar på framsidan av handen och som jag därmed hela tiden ser. Som ett fragment av en bön – deliver us from Evil … Thine is the Kingdom.

Deliver. Motsvarande i Fader Vår är fräls oss från, i Vår Fader används rädda oss. Fräls är definitivt ett religiöst ord – även om sportjournalister tycks rätt förtjusta i ordet, rädda oss är väl inte religiöst så, men det slår mig att jag uppfattar båda orden mer stillastående än det engelska ordet deliver, och jag har väl inte funderat på det men jag har testat på att be just så: Father, deliver me ….

Deliver är ett ganska mångfacetterat ord som används på olika sätt. Om man kör det genom Google translate får man upp inte mindre än 17 förslag på svensk översättning. I vardagligt dag använder man kanske mest deliver som ett verb för att dela ut något, eller att frakta något från en plats till en annan, som i delivery service, pizza delivery, mail delivery. Det används även om födande – to deliver a baby, the delivery took place at, eller för att framföra något, to deliver a speech.

Deliver me, som en bön. Det blir som en ny dimension. I Rädda mig, eller Fräls mig, har jag aldrig läst in förflyttning, det är mer, tja, stillasittande, en sorts omvändelse som förvisso förflyttar men dock mer på det inre planet, en inre skiftning som påverkar det yttre. Deliver me, blev en annan sorts bön, och en öppning för en annan möjlighet – kunde nästan se i mitt inre hur Gud lyfter mig, flyttar mig, tar mig med och sätter ned mig, lämnar av mig (delivers me) på en helt ny plats. Gud som delivery man, det är en flyktig om än rätt fin Gudsbild.

För att inte tala då om det där med födande. Gud hör bön. I have been delivered. IMG_3326

Our Father who art in heaven,
hallowed be thy name.
Thy kingdom come.
Thy will be done
on earth as it is in heaven.
Give us this day our daily bread,
and forgive us our trespasses,
as we forgive those who trespass against us,
and lead us not into temptation,
but deliver us from evil.
For thine is the kingdom,
and the power, and the glory,
for ever and ever.
Amen.

Kristen Trosbekännelse: Korset

Det har utkommit ett mastodontverk med svensk poesi, hundratals sidor, tre band, Nina Lekander recenserade det under rubriken ‘Från gammal runskrift till Athena Farrokhzad’ i Expressen. Här.

Recensionen fick mig att fundera kring poesi, och så kastas jag tillbaka till min ungdom och till Edith Södergran. Vet inte om man läser henne idag så som vi gjorde, men jag var en gång i mitt liv så präglad av henne att jag inte ens stördes av att en vän lite avfärdande sade till mig: ‘Du är en sådan där person som läser Edith Södergran’.

Nu söker jag mig tillbaka till hennes version av en kristen trosbekännelse.

Kristen trosbekännelse

Lyckan är icke, vad vi drömma om,
lyckan är icke natten, den vi minnas,
lyckan är icke i vår längtans sång.

Lyckan är något, som vi aldrig velat,
lyckan är något, som vi svårt förstå,
lyckan är korset, som blev rest för alla.

Och så tänker jag på Kristina Lugn, som Nina Lekander refererar till i sin text. På en rad som jag inte ens vet om den finns i den stora antologin, tror den är från Kristina Lugns ‘Om ni hör ett skott’ den beskrivningen av en människa, en kvinna, ett barn, hon som beskrevs som kvinnan, barnet, ‘som alltid åt upp sin gröt’, och hur det var en mening som tog tag i mig, kanske för att jag alltid varit just det där barnet som åt upp sin gröt, det finns något definierande i det. Hon var barnet som åt upp sin havregrynsgröt, som läste sin Edith Södergran.

Mera Edith:

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.

Tecken

IMG_3272Mitt hus i Medevi fick jag i arv av min mor. Det heter Lugnet, och jag kan tycka om det namnet, ibland är det självklart, ibland en uppmaning, men alltid en stor tacksamhet över att jag har denna plats, Lugnet, att dra mig tillbaka till. Namnet smittar, man blir Lugn där.

När jag nu kom ned i strålande vår, Pingsttid, fann jag detta betryggande. Runt hela huset är som en ring av blomster, blekblå förgätmigej, som ett tecken, som en uppmaning, det fick mig både att tänka på min mor och på Gud. Glöm mig inte.

IMG_3273

De hade även fröat av sig och landat precis invid trappen. Man kan inte gå in i huset utan att konfronteras med: Vad är det jag riskerar att glömma? Vad håller på att gå förlorat? Vad är det som ska minnas?

IMG_3274