Uncategorized

Kristi Himmelsfärd, och min Vänninekör

Kristi Himmelsfärd lämnar ett sorts vakum efter sig, försöker föreställa mig hur det var, hur det är. Vi dödade Gud, satte Sonen på ett kors, det dödade inte Gud, han uppstod, på den tredje dagen, han levde som död mitt ibland oss, vi fick en påsk, evigheten kom in i världen.

Påsktiden går mot sitt slut, Sonen skall åter till fadern, vi går in i ett andra vakum, detta mellan påsk och pingst. 10 dagar av ovisshet, innan Anden kommer. Jag är priviligerad, går in i denna tid med vissheten om Pingsten, jag vet att den kommer, den är redan här, Andens tid.

Två kommunikativa saker apropå det där med Andens tid. Jag skrev på FB, och delade två bilder. Dessa.

”Varenda människa är omsluten av Guds kärlek,” påpekar han. ”Det är därför vi kan uttrycka att vi förlåter gärningsmännen, och älskar dem.” Jesus sade: Älska din fiende, det finns en uppmaning i det, att se bortom, djupare, att ingen avskriva, det är extremt provocerande, att säga så, att mana till möjligheten att älska terroristen. Det är också på sitt sätt befriande. Det finns en väg. Kristus visar oss den. Den heter kärlek, det är en väg som förändrar oss. Är i efterdyningarna av Biskop Thomas besök i Sverige och när jag försökte förklara för mina väninnor vad det är med honom som gör honom så stor, i mina ögon, sade jag: Han ser ALLA människor som vore de heliga, att vara i hans blick är underbart, det finns en sanning i den, och ett krav, som jag vägrar tro att jag är den enda som längtar efter. Vi är många. Vi är alla skapade i Guds avbild. Detta är en jätteviktig text. Från Kyrkans tidning. Fotar från pappersupplagan. Hittar inte texten på webben alls? Ändå är det just så här, som jag älskar när kyrkan talar. Heja Kyrkan! Avbild söker sin urbild.”

———-

Biskop Thomas är alls inte okomplicerad för mig, han ställer på sitt vis krav, och i hans närhet känner jag mig tvingad. I fredags, innan han skulle åka från Sverige vaknade jag med en sådan stark känsla av att vilja bli välsignad av honom. Det fick mig att känna mig lätt galen. Tur att jag har en vänninnekör i det, att anropa, citerar från i fredags, tog mod till mig, gick dit, skrev följande till min vänninekör (Det är alltså en Messenger Grupp, på Facebook, bestående av mig och fyra andra kvinnor i min ålder, mina Bästisar om man säger så).

JAG: Jag sitter utanför där Biskop Thomas bor, vid Ersta, och samlar mod för att skicka honom ett SMS och höra om han kan komma ut och Välsigna mig. Vet att han är på sitt rum. Han blir snart hämtad till flygplatsen. Känner mig som en Stalker.

Vänninnekören: ja, som en… groupi?? 😉

JAG; Jag är tokig. Helt galen. Men har messat honom nu och sagt att jag sitter här. Så får man se.
FRI 11:56AM

Vänninekören 1: ❤️

Vänninekören II: Oturligt jag missade biskopen

JAG: Han kom. Galenskap lönar sig.

Vänninekören I.

❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Vänninekören !!. så vad hände?

JAG: Vi pratade lite i solen – om att get lost in God – och om mina behov att ‘kontrollera’ Gud. Sedan gick vi in i Kyrkan och bad. Sedan lade han sin hand på min hjässa och välsignade mig – på Koptiska – och blåste stilla över min panna. Gudsvinden! Känner mig Hög som ett Hus – måste tagga ned lite!

Vänninekören:
låter som du fick det du frågade efter och är lycklig för det 😊

JAG: Ja. Och stolt över mitt mod. Höll på att springa där ifrån flera gånger.

Detta slog mig, efter mitt stalkande beteende, att jag känner inte en enda präst i den Svenska kyrkan som jag kunde vara likaledes fattig inför, och samtidigt lika längtande. Det är som det är. Tack för min väninnekör.

TILLÄGG: Fast nu när jag läste detta igen kom jag på att jag visst vet i alla fall en präst som jag tror skulle förstå om jag satte mig utanför hans hus och messade och bad om att få Välsignelsen. Tack för det med.

Bortförklaringar

40 miljoner kronor. Är en svindlande summa. Det är den summa som Svenska kyrkan känner sig nödgad att spendera på en advokatbyrå för att ”kontrollera om utlandsförsamlingarna följer varje lands lagar.”

Dag Sandahl skrev om det först, nu kan jag inte hitta det ursprungliga inlägget, men han skrev om det igen idag. 40 000 000 bortflugna. Här. Det finns ingen betalvägg där, det finns det (tyvärr) på Kyrkans tidning, men länkar ändå till artikeln. Genomgång av SKUT för 40 miljoner kronor. Här.

40 miljoner kronor.

Googlar på: Vad spenderar Svenska kyrkan på utsatta kristna? Får svar: ”I november 2014 beslöt kyrkomötet att öka stödet till arbetet för utsatta människor i Mellanöstern. Bakgrunden är den allvarliga situationen i hela regionen, där de utsatta kristna ingår. Det handlar om 30 miljoner kronor fram till år 2020.” Här.

Mailade just en en advokatkompis, har inte fått svar men återkommer, citerar: ”Bara för min nyfikenhet, vad ligger timarvodet på för en välrenommerad och ‘dyr’ advokatbyrå? Cirka? Håller på att nysta i en märklig kyrkogrej – 40 miljoner ska Svenska kyrkan lägga på en advokatfirma för att ”kontrollera om utlandsförsamlingarna följer varje lands lagar.” Det låter så hutlöst mycket i mina öron.”

Vet inte, men om man antar ett timarvode på 2500 kronor så blir 40 miljoner 16,000 timmar. SKUT har verksamhet i 24 länder Här, det blir alltså 666 timmar per land, eller 83 dagar per land om man räknar på en 8-timmars arbetsdag. För att utreda om församlingen följer landets lagar? Hur är det möjligt? Eller har jag räknat helt fel? Vet att det i vissa av de 24 länderna finns mer än en församling, men ändå?

Fick just svar, från advokatkompisen: ”Ett timpris på 2500- 4500 SEK är inte ovanligt för en dyr advokatbyrå, det beror lite på hur seniora resurser, en delägare kan säkert kosta mer än 4500. En så stor upphandling som 40 msek borde kunna ge bättre timpris.”

Jag lade mig för lågt, korrigerar, men ändå, 4000 i timarvode blir i motsvarande uträkning, 10,000 timmar, eller 416 timmar per land, motsvarande 52 arbetsdagar.  Slutsatsen samma: Hur är det möjligt? Hur stora är oegentligheterna? Vad handlar detta om?

Jag behöver någon som förklarar detta för mig, försvarar, denna kostnad.

För en månad sedan skrev jag ett inlägg apropå Förtroendekris. Det finns Här. Det var ett lite spretigt inlägg men en sak som jag kommenterade var detta med hur kyrkans representanter bemöter vissa skeenden, i detta fall  den fortsatt stora utträdesvågen.

I mars ökade utträdena ur Svenska Kyrkan med 122% – från 2,876 till 6,381. En förklaring som då gavs, i Kyrkans tidning, var att ökningen antagligen hängde samman med att skattsedlarna skickades ut tidigare i år, annars brukar april vara den månad som många träder ut, då har medlemmarna fått svart på vitt på hur mycket de betalar. Tanken var att vi avvaktar, det kan vara en puckel som flyttats fram. Jag fann den förklaringen sorglig. Av så många olika anledningar.

Nu har aprils siffror kommit, och om marssiffrorna bortförklarades med att det var aprileffekten som kom för tidigt, så har vi nu facit. Det var inte så. 10,282 utträden i april, upp 55% från 7,986 året innan, och den högsta aprilsiffran, efter den högsta marssiffran, någonsin, eller i alla fall den högsta sedan 2004 som är så långt bak som sammanställningen sträcker sig, den finns förresten Här.

Aprils siffror kom förresten redan förra veckan, noterade det, men inte ett ord om dem i Kyrkans tidning. Det är också lite märkligt.

 

Borta

Lite synd när ett bra initiativ – som kunskapsfrukost för journalister – slarvas bort med en inbjudan som låter som vore den till ett uppstartsmöte för det Socialdemokratiska partiets satsning inför Kyrkovalet. Den läste så, inbjudan från Stockholms Domkyrkoförsamling till journalister om kunskapsfrukost om Kyrkovalet. Den fladdrade förbi i mitt flöde på FB i en grupp för frilansjournalister. Nu kan jag inte hitta den, tror att den är borttagen, eller omskriven, den ursprungliga inbjudan är helt enkelt borta.

Det var fler än jag som reagerade på inbjudan, och jag antar att det var de reaktionerna som fick Domkyrkoförsamlingen att helt enkelt gå in och ändra inbjudan. Bland annat skrev Elisabeth Sandlund i Dagen: ”Ett talande exempel är när Stockholms domkyrkoförsamling bjuder in till journalistseminarium inför kyrkovalet under rubriken ”Årets rysare” med formuleringar som: ”SD har mångdubblat antalet kandidater och satsar på att ’ta över’ för att bevara kyrkans svenska kulturarv. Huvudmotståndaren S står för öppenhet mot omvärlden.” ”

Ja, ni ser, det var med sådana termer som journalisterna bjöds in.

Vet inte vad man ska säga, men speciellt bra för trovärdigheten är det inte. Än mer olyckligt är att kommunikatörerna i Domkyrkoförsamlingen istället för att skicka ut en rättelse, eller försöka förklara sig, helt enkelt tagit bort den ursprungliga inbjudan, eller skrivit om den. Den nya inbjudan finns här. I den citeras Elisabeth Sandlund men sammanhanget, om man inte har sett den ursprungliga inbjudan blir lätt förvirrande, varför citeras Sandlund och Dagen i denna inbjudan – man får reaktionen men det som föranledde den är … borta. Det ser rätt illa ut. Och ja, synd när ett gott initiativ, på så vis slarvas bort.

Det är sant att det brister i kunskap om kyrkan inom medievärlden, men som fd näringslivsjournalist tänker jag att ovanstående inbjudan är ungefär som att Volvo skulle bjuda in journalister till en ”kunskapsfrukost” om bilindustrin med ord som ”Japanska bilar har sålt som smort de senaste året och de satsar på att ta över marknaden, men vi står för säkerhet.”  Volvo skulle iofs inte få för sig att kalla till en sådan sammankomst och kalla det ”kunskapsfrukost”, de skulle inte undervärdera de som bjuds in på så vis, men ändå.

Det är (också) sant att det brister i kunskap om journalistik inom kyrkan.

(Om någon kan hitta den ursprungliga inbjudan så länka gärna till den i en kommentar).

Tillägg: Jag fick via FB länk till den ursprungliga inbjudan, den finns här. Tack!

Citerar: ”5,2 miljoner medlemmar i Svenska kyrkan får rösta i årets kyrkoval. (SD) har mångdubblat antalet kandidater och förordar en traditionell kyrka. Huvudmotståndaren (S) talar för tolerans och religionsdialog.

De ”partier” som får majoritet kommer att bestämma över kyrkans inriktning.”

Det där väcker nya funderingar, varför  ”  ” -tecken kring ordet partier?

Uppståndelse

Det har varit rätt tyst här på bloggen en väldans lång tid men en sak slog mig i helgen, föranledd av en text jag läste, och det är att det är cirka 130 dagar kvar till kyrkoval, världens kanske mest bortglömda val, men ändå? Kanske värt en omstart, en nedräkning.

En gång i tiden, för många år sedan, hade jag funderingar på att försöka använda min tid till att skriva om kyrkliga ting, om att försöka frilansa för den sekulära pressen om kyrkan, som det är frilansar jag för den köpta företagsamheten, och någonstans är jag uppenbarligen nöjd med det, det rullar på. I det kan jag beundra de som inte nöjde sig. För min egen del handlar det kanske även om värn. Om att värna sig. Det finns mycket i den Svenska kyrkan som betyder, som betytt, som varit så viktigt för mig att det inte fick gå förlorat, men som också, inser jag, fick mig att tystna.

Jag är en människa, det finns inget antingen eller i att vara det, mänsklighet är både och.

Jag har ingen plattform utöver denna blogg, just nu, det kan förändras, men man får tager det man haver.

Svenska kyrkan förbryllar mig. Dess anställda som till varje pris måste försvara den, som ena dagen delar Biskop Antjes upprop om att barn har rätt till andlig fostran, som om vi i Sverige har något sorts trosförbud, det handlar bara om Svenska kyrkans vilja att få bedriva skolverksamhet, att få känna sig nyttig, samtidigt som de delar Wistis text: Därför måste Svenska kyrkan dö (Här). Ja, jag har sett samma präster dela båda. Hur får de ihop det?

Nu vill jag, kan jag, inte vara tyst längre, texten som fällde avgörandet kunde jag inte länka till direkt, men som här, från Sofia Lilly Jönssons FB:

Sofia Lilly Jönsson
May 6 at 9:13pm ·
Hör upp, ni i Svenska kyrkan! Särskilt ni som är präster, men det gäller er allihop som följer med i diskussionerna om kyrkans väl och ve.
Det har varit väldigt mycket utfulning mot folk som yttrat sig för kyrkans skull: krönikörer, insändarskribenter, ledarskribenter. Nu är min gräns nådd och passerad. För egen del blir man liksom van, det internaliseras att forskare och chefer med höga positioner i kyrkan närmast rutinmässigt kallar ens arbete saker som ”svepande” och ”generaliserande”, och att man behandlas som en fiende till kyrkan. Det som gör mest ont är att de som håller med en inte ens kan ställa sig bakom det man skriver och att man får stå så ensam.
Men när jag ser att andra skribenter, och särskilt unga människor som tagit sig för att under eget namn skriva uppriktigt om något de ser som angeläget att berätta om, genast bemöts med den lägsta form av läsande, felfinnande och projicerande, och att deras artiklar uppfattas med djup indignation som ett angrepp på – ja, vadå, varför tror ni att man skriver? Varför sätter sig någon och filar på en text med sitt namn under, och tar modet till sig att släppa iväg den lilla barkbåten ut på öppna havet, om den inte menar ärligt vad den skriver? Kan vi inte åtminstone börja där, och ge våra svar utifrån det antagandet?
Många har aldrig lagt en arbetsinsats på att skriva någonting som ska publiceras själva. De vet kanske inte villkoren för en text som ska ut i dagspress och filtreras genom redaktörer och redigerare innan den ska begripas av läsare utan förkunskaper. Då är det lätt att kritisera. Men innan du tar dig rätten att vräka ur dig dina spontana tankar om någon annans arbete nästa gång så ta ett ögonblick och fundera över vad som skulle hända om samma sak drabbade dig i ditt arbete. Om det var du som rutinmässigt beskylldes för att dina predikningar var lögnaktiga, om du fick kritik för något du inte skrivit, något som någon läste in, eller om du behövde läsa på Facebook att du ville göra kyrkan illa med det du skrivit.
Man skriver för att man vill säga någonting. Den som skriver för att yttra en mening är inte bara beredd på kritik – den VILL ha kritik, få smarta motfrågor, pröva sina tankar. Läsaren har ett viktigt jobb att göra i den processen. Höj nivån. Nu. Jag vet flera som känner att de inte vill skriva om Svenska kyrkan mer för att de har blivit så illa behandlade av företrädare för kyrkan när de gjort det. Det finns nog de som firar en sådan utveckling. Men gör de flesta det?

Denna text blev inte lika omskriven som Schottenius text idag i DN, (Här), men den avgjorde någonting i mig.

Jag tror också, som Kent Wisti, att vi inte ska vara så rädda för detta med att Svenska Kyrkan måste dö, ändå kan jag haja till vid de ord som han väljer, hur även han är obotligt fast i det förgågna, han skriver: ”Hon är fortfarande landets största medlemsorganisation och har ett högt förtroende och stora förväntningar på sig. Sverige räknar med Svenska kyrkan på samma sätt som man räknar med vårdcentralen och Försäkringskassan.”

Men vem i Sverige idag räknar med Vårdcentralen och FK som hjälpare på vägen? Är det där SvK befinner sig?

Nedräkningen har börjat. Imorgon kommer nästa kapitel.

Förtroendekris

”Allvarligt när kyrkans folk hånar journalister.” Rubriken återfanns i SvD i veckan som ledde upp till Påsk. Det var kulturredaktör Lisa Irenius som refererade och reagerade på en text i journalisten (Journalistförbundets medlemstidning) – som ägnade inte mindre än fyra texter åt kyrkan – och problematiken kring att bevaka den: 1) Myteriet i Visby, 2) Offentlighetsprincipen naggas i kanten, 3) Många fallgropar och hinder i kyrkobevakningen, samt 4) ”Journalister ska behandlas med respekt.” Hela texten Här. 

Huvudartikeln – Myteriet i Visby – tar sikte på det som hände efter det att Sofia Lilly Jönsson skrev ett reportage som publicerades i tidningen Dagen om Visby Domkyrkoförsamling. Artikeln PO-anmäldes, och fälldes. ”Det Sofia Lilly Jönsson berättade 2015 i sin artikel i Dagen visar sig nu två år senare alltså vara korrekt,” skriver Irenius, baserat på Journalistens reportage.

Att en artikel är sann behöver inte betyda inte att den inte kan bli fälld, men det som gör detta än mer märkligt är de svar som Hermansson levererar i Journalisten. Det tycker Irenius med, ”Men ännu konstigare är att Hermansson själv har så dålig koll på vad han gör i sociala medier,” är en av hennes slutsatser.

Texterna i Journalisten finns Här.

Det finns många lager i detta, arbetsmiljö är en. Jag är inte superinsatt i alla turer och har till exempel inte läst det visitatioinsprotokoll som resulterade från Biskopens visitation och som visar på att Sofia Lilly Jönssons ursprungliga text var sanningsenlig. Det finns många frågor i detta som andra är mer insatta i än jag men texterna i Journalisten visar också att domprosten inte bara har dålig koll, utan att han slirar rätt betänkligt på sanningen när han intervjuas av journalister.

Jag ville ge Svenska kyrkan ‘the benefit of the doubt.’ Kanske skulle det komma någon reaktion, ett svar, efter påsk. Här har en av landets största rikstäckande tidningar på sitt vis ställt en fråga, hur ställer sig Svenska kyrkan till detta. Antingen anser man att det är ok att kyrklig verksamhet inbegriper att håna journalister, eller så gör man det inte, hur svårt kan det vara?

Att bara låta det passera ser illa ut, speciellt med tanke på den negativa spiral som Svenska Kyrkan befinner sig i, och det spär på det bristande förtroende som människor har för kyrkan, och som till slut gör att de inte längre vill stötta den ekonomiskt. Det är också en sådan där märklig sak i påsktid att Svenska kyrkan tillsammans med medlemsredovisningen skickar ut ett pressmeddelande som visar att de flesta som lämnar kyrkan gör det för att de ‘inte tror på Gud’ – utan att problematisera kring hur det påståendet i sig rymmer en kyrkokritik, eller, för den delen, varför människor så länge varit kvar som medlemmar trots bristande tro. Ofta pekar man från kyrkligt håll på förra sommarens granskningar av pengarullning på Utlandsnivå samt församlingarnas spenderande på utlandsresor, men om man tittar på månadsiffrorna (finns Här) ser man att utträdena på månadsbasis varit ökande de senaste 19 månaderna, sedan september 2015.

Efter förra årets stora våg har trenden fortsatt, med en fördubbling av utträden första kvartalet 2017 jmfrt med året innan. Det kan nog hänga samman med att deklarationsblanketterna skickades ut tidigare än vanligt, det brukar annars vara en topp i april då medlemsavgiften redovisas, men ändå. Kyrkans ansvarige konstaterar i KT att människor lämnar kyrkan när de blir påminda om den (får skattsedeln), en anledning som man hört tidigare. Text finns Här. Men hur analyserar man den dystra sanningen – om man nu tror att det är så – att man företräder en organisation med medlemmar som inte vill bli påmind om ens existens? Hur blev det så?

Att skylla på skattsedlar blir rätt torftigt, och bygger inget förtroende. Det har varit mycket kring Svenska kyrkan det senaste året, granskningarna då, följt av flera dyra utköp detta år, debatten kring kyrkohandboken (etc) – själv funderar jag på det där med förtroende och trovärdighet – i mitt eget inre universum har förtroendet för Svenska kyrkan dippat rätt rejält de senaste åren, många faktorer spelar in där, men den tystnad med vilken Svenska kyrkan bemöter kritik är en av den. Jag är på intet sätt ensam i det.

När Förtroendebarometern (som görs av SIFO) släpptes i början av april utmärkte sig Svenska kyrkan genom att vara en av de organisationer/företag/institutioner med brantast nedåtgående trend. Totalsiffran föll 7 steg till 34 – även till exempel Polisen visade ett liknande fall (-7), en annan organisation vars problem varit i nyhetsflödet, men uppvisar ändå en övergripande siffra skyhögt över Svenska kyrkan, eller 54. Ser man på den övergripande bilden ligger Svenska kyrkan, i förtroende mätt, långt efter universitet, högskolor, sjukvård, polis, Riksbanken, kungahuset, men även långt bakom organisationer som Amnesty, Röda Korset och Frälsningsarmén. Till och med Svenska Dagbladet ånjuter en högre placering i förtroendeligan än Svenska kyrkan.

Jag får ibland stå till svars för Svenska kyrkan bland anhöriga och vänner och någon som hade läst artikeln i Svenskan frågade mig: Är det sant? Och så följdfrågan om hur man kan vara fortsatt medlem? Problemet med att vara tyst eller låtsas som det inte finns problem när en av landets största tidningar går ut med rubriken: ”Allvarligt när kyrkans folk hånar journalister” är att det uppfattas som att tidningen har rätt, och att det faktiskt inte är ett problem för kyrkan. Så naggas förtroendet ytterligare i kanterna.

Vit tisdag

Vet att det där med Blå måndag och Vit tisdag egentligen kommer från inledningen av fastan och inte dess avslutning men det är något med den Vita Tisdagen. Det låter vackert på många vis.

Bilden är Chagall, han målade den efter Kristallnatten. Orginalet, och jag googlade på det för att se om det är görbart att åka och titta på den, finns i Chicago så det är lite långt borta. Den vita korsfästelsen. Påfallande ofta målade Chagall in den korsfäste i sina bilder, öven i de med Gammaltestamentliga motiv, som en symbol inte för den kristna religionen utan Kristus då som en bild av det judiska folkets lidande genom historien.

“For me, Christ has always symbolized the true type of the Jewish martyr. That is how I understood him in 1908 when I used this figure for the first time,” Marc Chagall said.

Hittade en bra sammanfattande länk när jag Googlade med inte mindre än 25 av Chagalls korsfästelsebilder och stundtals bra texter med. Den finns Här.

Blå Måndag – Pray for Egypt

Den Stilla Veckan, den heliga veckan, passionsveckan, fick en riktig skitstart (jag använde det ordet till en vän i Egypten), först då fredagen i Stockholm, sedan söndagens dåd i de Egyptiska kyrkorna.

Menar inte att ranka lidande, det är lika verkligt var det än uppstår, men någonstans slog de Egyptiska bomberna ned i mig väldigt konkret. Terrorn i Europa slår blint, det går inte att värja sig för människor som känner sig manade att köra in i folkmassor, det spelar liksom ingen roll vem som dödas. Terrorn i Egypten har mer tydligt ‘de kristna’ som måltavla. Kyrkan. Det är inte värre, men mer målinriktat.

Jag ser på de yotakors som jag målat och ramat in. Att min gudomliga, andliga väg skulle ta mig till Egypten kan ses som slumpmässigt, jag hade likväl kunnat hamna på ett Ashram i Indien, eller hos en Shaman i Peru, men jag tror inte på slump. Gud har ett syfte och Han gav mig en väg. Andra kan ha andra vägar, men detta är min väg.

Efter min Uppenbarelse/Omvändelse, vad ska man kalla det, då jag i nöd till slut ringde en präst, mötte en präst, för att jag fått för mig att svaret på min andliga förvirring var dopet, och det i sig var inte enkelt, jag hade aldrig mött en vuxen människa som längtade efter att låta sig döpas, håller jag på att bli galen?, och så mötte jag den där prästen som frågade: Vill du måla med fjädrar? Det kommer en koptisk egyptisk biskop hit som ska ha ett retreat, det finns en plats kvar. Så ett telefonnummer på en lapp. Jag ringde.

Två månader senare målade jag mitt första yotakors under ledning av Biskop Thomas. Den retreaten blev min ingång till kristen tro, möjligtvis överkurs, men ändå, den ter mig öververklig, den där veckan sommaren 2003, jag var ännu inte döpt, det steget kändes oöverstigligt, men jag tog det, just där, och jag kan minnas, och längta efter att komma tillbaka till den där naiva första tiden, minns hur jag svämmade över inför den koptiske egyptiske biskopen, hur jag sa under det avslutande delandet: Jag vill bli som du, hur gör man? Minns även hans svar: Come visit me in Egypt.

Jag åkte till Egypten ett år efter det, det har blivit många resor sedan dess. Har jag kommit närmare? Vet inte. Det är ju också en av trons paradoxer – ju mer man vågar närma sig, desto större blir avståndet. På ett bra sätt då. Gud är Alltid mer svårfångad än man tror, det blir allt tydligare ju mer man öppnar sig. Det är en smal väg.

Jag ser på mina kors, på den där fjädern som vi målade med. Det har gått ett år sedan jag var i Egypten senast men det där landet gav mig det viktigaste som jag har att falla tillbaka på, mitt dop.

Gud har vingar.

Prayers for Egypt.

Pray for Egypt.