Uncategorized

Långfredag: En Skenande Kamel

Kamelen hade uppenbart missat den skylten.

Mose berg. Det står i bibeln att Mose gick upp på berget, och man tänker inte så mycket på det. När man är här, inför detta berg, inser man att det är ingen lätt vandring. Den är rätt tuff. Vi bor på Katarinaklostrets gästhem, vid foten av berget. Man kan rida kamel cirka 2/3 till toppen och jag gjorde det idag.

Det är väl ofrånkomligt om man nu ska gå i Moses fotspår att fundera kring Guds bud, och det där med bud kan låta tungt, men Budorden är väl egentligen en förmaning, goda råd, från en förälder till ett barn: Sök leva så här, så kommer lycka stå dig bi. Man får vandra i de där fotspåren och försöka vara öppen för vad Gud vill en.

Jag har gått upp hela vägen andra år men tog kamel idag. Och märkte väldigt tidigt att ‘min’ kamel ville leda. Jag startade långt bak i karavanen men hamnade fort först. Den tanken slog mig: Varför fick jag en kamel som var så tävlingsinriktad? Det irriterade mig, att min kamel gick så fort, pushade sig förbi de andra. Då hamnade jag i ökenvisdom: Det man irriterar sig på hos andra ska man titta på, hos sig själv.

Jag funderade på det. Kanske var det tvivel som kom in där, för det var som om kamelen ville visa mig något. Och så plötsligt, apropå skylten, bilden, om att stay on the path, så satte min kamel av från stigen upp till berget, ned för berget, den började galoppera, skena, rakt ned, och för några sekunder där var jag i extrem panik. På en skenande kamel, NEDFÖR, jag kunde höra hur någon skrek Carolina! och hur jag skrek Can You Stop This! till den stackars beduinguiden sprang typ 20 meter bakom och som försökte komma förbi kamelen, stanna den. Jag grips väldigt sällan av panik. nu gjorde jag det. Samtidigt mindes jag guidens ord, apropå kamelridning, ‘move with the camel.’ Det varade kanske en minut, kanske mindre, 30 sekunder, sedan tvärstannade kamelen igen och betedde sig som om ingenting hade hänt.

Det sägs om vissa berg att de tar emot de som är redo och kunde inte låta bli att tänka på det med. Vi blev vänner igen sedan, kamelen och jag men den gav mig, onekligen, mycket att tänka på.

Påsktid: Påskdag

Tog fram den här boken för flera dagar sedan, och har haft den liggande. Det är Anselm Gruns Dag-till-dag läsning, från påskdag till pingst, om att leva i Uppståndelsetid. Jag har haft den tidigare som kompanjon i påsktid, det är lustigt det där med läsning, att läsa om, man fastnar i nya saker.

Lite som de bibliska texterna, jag vet inte hur många gånger jag gått igenom Evangelieboken vid det här laget, men det händer ändå att texten överraskar, man får syn på någonting nytt, man läser orden annorlunda. Jag köpte Gruns bok i St Paul’s Cathedral i London, det var väldigt många år sedan, men jag minns den dagen väldigt väl för jag gick, långt, och jag minns inte var hotellet låg som jag bodde på, jag jobbade på den tiden för SonyEricsson och skulle ha ett möte dagen efter, och jag gick. Och det var Askonsdag, 2005, även det året inföll askonsdagen väldigt tidigt, den 9 februari, och eftersom det var aftonen inför min dopdag var jag  inriktad på Guds vilja med mitt liv. Så jag köpte en bok.

Minns att jag mailade Anselm Grun för att tacka för boken efter att jag läst den. Han är Benediktinmunk på ett kloster som jag tror ligger ganska nära Munchen. Enligt Wikipedia har han skrivit 300 böcker – kan det vara sant? – han har dessutom kurser och retreater och jag hade en tanke, när jag läst boken, att jag skulle åka dit. Så sant klingande hans ord. Jag kände: Här är en som har sett, som förstått, som Är. Tro det eller ej, det kom ett svar, på tyska, förvisso, men ändå. Sådant imponerar.

Påskdagens text heter The women at the Tomb. Den handlar om kvinnorna. Nu när jag läser texten stör jag mig lite på det där kategoriserandet, det är väldigt mycket Kvinnor kontra Män, med uppmaningen att män borde bli mer kvinnliga. ”Women are less afraid to visit the dying or to go to the cemetery and to sit by the graves. Dying, for them, forms just as much part of life as does birth. Men prefer to give a wide berth to illness and death. Such subjects frighten them.”

Vet inte. Just nu stör mig på sådana generaliseringar. Jesus, Gud, handlar inte om kön, utan om att vara Människa, skapad till Guds avbild, ingenting mindre än så. Man som Kvinna. Kvinna som Man. Inom mig bor både Maria av Magdala som gick till graven och ”Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom” och Thomas Tvivlaren. ”En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.”

Men, jag håller med och finner hopp i Anselms slutsats, att leva i Uppståndelsetid handlar om att lära sig leva just så här: i tro på att livet vinner över döden och att kärlek är vägen.

Lucia: Det obarmhärtiga ljuset

Fick denna lapp i min hand av en ung man på tunnelbanan i morse. Han log brett och gav mig lappen med orden: Happy Lucia Day!

Jag var mest intresserad av vad den kom ifrån – alltså avsändaren – och det visade sig vara Stockholms Studentbostäder vilket delvis förvånande mig, jag undrade varför de just valt att pedagogiskt förklara vad det där med Lucia handlar om. Kan tänka att de har många nysvenskar som hyresgäster. För även om det sägs att Lucia, namnet då, härstammar från ett italiensk helgon är själva Lucia-firandet en rätt svensk tradition. Med många lager.

Googlar man Lucia får man rätt många olika berättelser om traditionens bakgrund, och även ganska många olika legender kring Helgonet Lucia. Under Medeltiden, (då vi fortfarande räknade tid enligt den gamla ordningen, den Julianska, inföll årets mörkaste natt den 13 december, med den nya kalendern infaller Vintersolståndet lite senare), det var även en farlig natt fylld av mörka krafter. Så man höll sig vaken, tände ljus.

En annan sak i texten, på lappen då, som förvånade mig var den sista meningen. Att lussekatten, brödet då, härstammar från Tyskland och symboliserar djävulen. Jag har inte lyckats få det bekräftat någonstans, men tror att det rör sig om ett misstag. Vad jag kunnat läsa mig till så kom lussekatten från Tyskland och enligt sägnen gav Djävulen, i kattens skepnad, barn stryk, medan Jesus, i form av utklädda barn, delade ut bullar till snälla barn. Barnen som personifierade Jesus hade ljus på huvudet, det skulle föra tankarna till en gloria. För att hålla den ljusskygge djävulen borta färgades lussekatterna gula med hjälp av saffranet. Det kanske inte heller är sant men fin tanke, att Lucia kan ha sitt ursprung i barn som var utklädda till Jesus, och som delade ut bröd för att hålla den ljusskygge borta.

Det där med ljus och mörker, ljus som kommer i mörker, ljus som skall besegra mörker, är väl den mest universella av alla berättelser. När jag var barn var det Mio, min Mio, Bosse som reser till landet fjärran för att ta sig an Riddar Kato, för mina barn läste jag Harry Potter, som ska besegra Voldemort. Både Bosse och Harry bodde för övrigt med fosterföräldrar. Snart har nya Star Wars premiär. Den kristna tron har också den där ljus-mörker bilden, att låta ljuset segra, fast den bibliska bilden kan komplicera.

Har ofta tänkt på den där bilden om när ljuset kom in i världen, så valde människorna att stanna kvar i mörkret, eller den där rädslan för ljuset, kanske för att det bländar, blottlägger, man kan inte gömma sig i skuggorna längre. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss, eller ngt sådant.

Det finns yttre mörker och inre mörker. Kristen tro, i alla fall mystikerna, lägger rätt stor vikt vid att vistas i mörker, vandra i öken, försöker lära oss att själen har sina mörka nätter, men det är som det är, inte farligt, kämpar vi mot mörkret kommer vi aldrig att vinna, vi manas istället att härda ut i det, för gör vi det så kommer Gud och lyser upp. Martin Lönnebo har en bra bild av det som fastnat i mig, han säger att mörkret är Guds framkallningsrum, det kan handla om att bli framkallad. Det är en vacker bild, inte minst för att den underförstått berättar för oss att allting redan finns där, det väntar bara på att bli framkallat. Det är en omvänd bild jämfört med den där Dylan Thomas dikten som fick spridning i samband med Interstellar, filmen då. ‘Do not go gentle into that good night. Rage, rage against the dying of the light.’

Ha, det är Lucia. Min tanke om att skriva ngt varje dag under Advent slirar rätt rejält. Jag skyller på min data-trötthet, jag spenderar för mycket tid vid datorn. December tenderar att vara en ‘tung’ månad för frilansare, allt ska vara klart innan helgerna men nu börjar jag bli nästan helt klar med årets arbete och eftersom det är onsdag så har jag läst kommande söndags texter. Man kan se kyrkoårets teman som en busstur, just nu reser vi då mellan station Guds Rike är Nära och Bana Väg för Herren. Hann inte tänka så mycket på texterna, förutom att jag läste dem, sedan började jag googla på Lucia traditioner.

Förresten tänker jag mig att allt har sin tid. Inte ljus eller mörker, utan ljus och mörker, det finns en tid för båda, och ju ljusare vår grundton blir, desto mer mörker kan vi bära. Ibland måste man rasa mot mörkret, ibland kanske man vågar sig in i det, Gud har sina vägar. Bana Väg för Herren är en annan fråga, hur gör vi det som troende idag?

Ur söndagens texter:

Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. (1 Kor 4)

Jag kan fastna i en mening som, och känna en viss bävan inför: ‘Han ska låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet’ men i samma stund som jag skriver det inser väl jag med att det bara speglar min bristande tilltro till Guds oändlighet i kärlek, eller, om man så vill, min ljusskygghet. Se där, det är också en fundering att ta med sig in i natten.

Lucka 5: Fölet

Ibland undrar jag över mina sinnen, hur man kan höra något så fel, missa något så tydligt.

Kanske är det just för att man hört det så ofta, man förväntar sig inget nytt, man lyssnar inte riktigt. Men i söndags, första advent då, Matteus kapitel 21, åsnestoet som står bundet med ett föl bredvid sig, och prästen talade om åsnan som en metafor för människan, att vara bunden, att bli befriad, den befrielse som Kristus vill oss, att slippa vår bundenhet, Gud vill låna oss, ge oss tillbaka, befriade.

Problemet var att under predikan var fölet det enda jag tänkte på. Vad hände med fölet när lärljungarna tog åsnan? Varför ryckte de en moder från sitt barn? Det störde mig, mycket, just då, där var jag med fölet. Så till den grad, och detta är ovanligt för mig, att jag sökte upp prästen efter mässan för att fråga: Vad hände med fölet? Och han sade: Men fölet följde med. Jesus red in på stoet med fölet.

Vi pratade lite om det, det var bra, men kände mig lite skämmig när jag sedan tog fram Evangelieboken för att läsa texten igen. Hur kunde jag ha missat detta: Jesus sade: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem.” … ”De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.”

Selektivt hörande, lyssnande. Det sägs att av det vi läser, lyssnar till, tar vi till oss 50% av avsändarens insikter, resten lägger vi till själva, upplevelsen av det skrivna ordet är bara till hälften avsändarens, den andra hälften lägger vi till. En skapande process. När de 50%-en skapar helt andra bilder än tänkt, ska man lyssna.

Varför ville jag vara ett bortglömt föl? Varför var det där texten slog ned i mig, Har funderat på det.

Befinner mig på Berget. Vi trädde kransar på kvällen efter stoet och fölet, den första Advent. Min hänger på ingången till Medis, Meditationsgården, jag blir lite glad när jag ser den där. Vetskapen att jag lämnar något efter mig.

Domedag

Domsöndag, det kan låta väldigt uppfordrande. Man kan Wikipedia, och googla, det finns många sätt att tolka Domens Dag. Jag vet inte var jag befinner mig i min tro men någonstans måste man ändå utgå från sin själv, eller, fundera utifrån var man själv befinner sig.

Jag har väldigt svårt för den där tanken att Gud dömer oss, skickar vissa av oss till elden, andra till himlen. Vi dömer oss själva, varandra, Gud är inte dömande, Han älskar. Gud vill det bästa i oss. Han vill att vi ska leva som i evigheten, redan nu. Han sände sin son för att få oss att fatta det. Att den möjligheten också är vår. vi gavs möjligheten att leva paradisiskt, ändå skapade vi helvetliga liv.

Ändå, problemet med att förkunna att Gud älskar oss som vi är, nåden, som att det inte spelar någon roll vad vi gör, är att vi riskerar att gå miste om något, vår Gudomliga möjlighet här och nu. Jag tror många känner den längtan, drivs av den. Jag vill inte höra att jag duger, jag vill förändras.

Det sägs ibland att psykologer tagit över biktens roll, man vänder sig till terapi med det som är svårt, med förhoppning om förändring. Det är kanske inte så konstigt. Kan vi reclaima det? Kan kyrkan bli en plats som vill förändra mig?

Läser:

”När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder”

Böneböcker

Packar böcker och tar fram två hjälp-mig-att-be-böcker. Syster Veronicas ‘Vägar till bön’ och Madame Guyons ‘Bönen eller kort och lätt sätt att be’.

Båda är föredömligt tunna. Båda består av 13 korta kapitel. Alla kan lära sig att be. Djupare. Livet kan bli till bön. Det är också en möjlighet.

Jag hörde en gång en präst predika och han sade: Vi behöver egentligen inte be för Gud vet redan vad vi behöver. Jag tror att det är sant, men på en annan nivå än den som jag befinner mig i. Det är klart att Gud vet vad han vill med mitt liv, vad jag behöver, är hjälp , med hur får Gud mig över på ‘sin sida’. Om man vill ‘Guds sida’ tänker jag mig att bön är den enda möjligheten. Vad Gud vill är inte problemet, vad jag gör är där det slirar. Ska försökas ta dessa böcker på allvar.

Vet inte om det funkar att läsa dem parallellt, Veronica och Guyon, eller om man får välja, men, det där med 30 minuter om dagen, i 30 dagar, handlar innerst om att etablera en Helig Ordning. Det är svårt. Det är alltings början.

Dagens Svenskyrkliga. Här. Det finns hopp.

Jesus kom med eld till våra hjärtan

Det är svårt det där med synd. Jag har funderat på, apropå den påvliga andliga uppmaning som avslutade förra inlägget, att göra just detta: ”En sak som hjälper är att varje dag göra en samvetsrannsakan, för att bekämpa andliga sjukdomar, som fienden sår och som gör en sjuk av världslighet, den är mycket modern, den pågår idag, varje dag. Jesus kom med en eld till våra hjärtan, men vi måste släppa in honom, och varje dag fråga oss själva: ”har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?” Läs hela texten Här.

Jag tror på det citatet. Jag vill bekämpa mina andliga sjukdomar. Hur gör man? Jesus kom med eld till våra hjärtan, hur håller vi den elden brinnande? Vill jag? Egentligen? Vad har jag sysslat med idag? Idel världslighet.

Jag måste släppa in honom, kan en väg vara att: varje dag fråga sig: ”Har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?”

Det är inte en helt enkel frågeställning att ta till sig. Jag snubblar direkt, på ord som värdslig, är det en synd att vara världslig?, men också på det där ordet synd. På något vis tänker jag mig att synd är att stänga Gud och Jesus ute; alltså vår grövsta synd ligger inte i att vi inte älskade Gud utan i att vi inte förmådde ta emot Hans kärlek. Fast just den bilden handlar kanske mer om den mänskliga betingelsen, vad det är att vara människa, arvssynden, om man vill använda det ordet, om vår egen otillräcklighet. Vi vet det goda vi borde göra, men gör det inte.

Jag lärde mig, när jag gick i samtal om bikt att arvssynden kan man inte bikta bort, bikten är för värdsliga synder, för att stå ut med allt som det innebär att längta efter att vara en människa, en Guds Avbild.

Luther talade om den nya och den gamla människan, som samexisterar, vi är både och. Vem väljer vi? Inom varje människa strider två vargar, en vit, som vill kärlek, försoning och frid, och en svart, som vill krig, bitterhet, sig själv. Vem vinner? Den som vi matar.

Det finns två rörelser i det påvliga citatet, 1) att bekänna sin synd och att 2) släppa in nåden. Egentligen är det väl samma sak, att bekänna sin synd Är att släppa in nåden, ändå, så kämpar vi, så emot det. Det kan handla om mitt begränsade syndamedvetande, men jag tror att allt handlar om vad vi matar. Att släppa in nåden.

Svenska kyrkan på Twitter: #tacofredag.

Jag har avsagt mig, lovat mig själv att hålla mig borta från Svenska kyrkan och kyrkans tidning, det föder inte gott i mig, men ändå. Vill ändå säga att jag instämmer i detta. Argumentet ”att man måste tåla lite skämt” känns igen. Från mellanstadieskolgården.” Tack, Rebella. Här. Så kommer allt att handla om humor, eller bristen på den.

Jag uppfattade teweeten som infantil. Varför väljer Svenska kyrkan att tilltala människor som vore de små barn?

Vet inte. Jag går vidare. Ska åka till min moster i Kalifornien på lördag. Vad vill jag mata i det? Detta vill jag, mailade dem just. Här. Ett koptiskt kloster i Kalifornien. Kan jag komma på besök?

Att hålla elden brinnande. Är viktigt.

30 dagar

Ett av de allra bästa råden jag fått, angående andlig fördjupning, var då jag fattade mod och frågade en upplyst människa som uppenbarats för mig: ‘Hur gör man? Jag vill bli som du.’

Svaret var mycket enkelt, det var på Engelska. Han sade: Spend time with God, go to church, give him 30 minutes a day, read the Bible, pray, focus, and see where it takes you.

Biskop Emeritus Martin Lönnebo är inne på samma tanke i Frälsarkrans-boken. Ge Gud 30 minuter om dagen i 30 dagar. Och se vart det leder.

Under några år tog jag de orden på allvar. Jag gick till kyrkan varje dag, satt i den, firade mässa, läste veckans texter, kyrkvaktade. Sedan slutade jag. Det ledde mig hit. Det sägs att det tar 30 dagar att skapa grund för varaktig förändring. Man måste hålla ut. Jag tror det är sant. Ignatius av Loyolas andliga övningar är egentligen ett 30-dagars retreat. Samma på Skandinavisk Yoga och Meditationskola – de har 30-dagars kurser för de verkligt hardcore. Rehab bygger på 30 dagar – som Nämndemansgården – att bli fri från beroenden tar sin tid. Jag har varit där på närståendevecka. Man måste vilja lägga tid på, 30 dagar är en start, förändring tar tid.

Bibeln vill mer. Efter sitt dop vandrade Jesus 40 dagar i öknen, utsattes, frestades, vann, kom tillbaka. Dopet som en ingång till ökenvandringen? Det israelitiska folket vandrade i 40 år – de fick manna varje dag men det tog ändå 40 år, en generation, för dem att inse, att Gud försörjer dem. Vad mycket enklare det hade varit om Gud skickat dem ett kylskåp, så att de slapp gå till sängs med den där ovissheten, finns det mat för morgondagen? Han gjorde inte det, skickade dem ett kylskåp då, han ville deras tro, tillit.

Tro är en färskvara. Den behöver sin dagliga näring. Jag kan känna en viss lockelse inför 30-dagars retreat. Vad skulle ske med mig om jag gick in i en sådan månad. Tyst i trettio dagar och ledning i Ignatius andliga övningar? Vem kommer ut på andra sidan?

Köpte kort på Hot Yoga – Stockholm. Mest för att jag fryser. Vill vara i det varma. De har en utmaning just nu – 30 dagar på raken – se vad det gör med dig.

I brist på annat. Jag tänker anta den.

Dagens uppfodrande läsning. ”Svårigheterna i våra liv löser sig inte av att sanningen blir urvattnad. Och sanningen är denna, Jesus kom med eld och strid, vad gör jag?” Här.

Detta är också något att begrunda: ”En sak som hjälper är att varje dag göra en samvetsrannsakan, för att  för bekämpa andliga sjukdomar , som fienden sår och som gör en sjuk av världslighet, den är mycket modern, den pågår idag, varje dag. Jesus kom med en eld till våra hjärtan, men vi måste släppa in honom, och varje dag fråga oss själva: ”har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?””

Att besvara en kallelse

De tidiga Kristna talade om Vägen – att vara Kristen var att vandra Vägen. Just den bilden har aldrig riktigt talat till min tro, det blir för linjärt, som om tro har en början och slut, som vore vi på väg någon annan stans, som om det fanns ett mål där vi en gång för alla var framme, som om trons djup inte redan var vårt, om vi vill och om vi vågar.

Mer som en borr. Tron borrar sig igenom oss, våra lager och ytterligheter. Vi står alla bredvid varandra, men vissa har nått djupare, de har ögon som kan hjälpa oss att se, ögon som får vår längtan att övervinna vår rädsla.

Fast de sista dagarna när jag försökt finna en bild för tro har bilden av en kedja återkommit, hur varje länk hänger fast i den som var tidigare, hur alla dessa sitter ihop, är länkade, och det, i sin tur, fick mig att tänka på mitt gamla berlock-armband. Det tog en stund innan jag hittade det. Fick själva länken när jag var liten och så varje år, antagligen till födelsedagen, tillfogades en ny berlock.

Mitt minne var att berlockerna hängde i sina egna, korta länkar, lite bort från själva armbandslänken, men det såg jag ju, när jag fann det, att så inte var fallet. Jag kom att tänka på armbandet under ett yogapass – tanken, när den dök upp, var att berlockarmbandet kunde vara en bild av tro – länkarna, kedjan, allting hänger samman, bär det som kommer innan, efter – berlockerna tänkte jag mig var avvägar. Tro är sådan. Man kommer hamna på avvägar. Man kommer falla från. Att inse att man gått vilse är en insikt som jag inbillar mig att alla troende någon gång ställs inför. Inte vilse på så vis att Gud skulle vara frånvarande, Gud är cool på så vis, han följer oss in i vår vilsenhet, är inte beroende av vår tro, men samtidigt vill ju Gud inte att vi ska vara på avväg, det finns en plan för oss, en väg, en kedja, en brunn att borra. På sitt vis ställer tron krav, den vill något med oss, den vackraste version av oss som finns.

Är jag på avväg? Det är också en fråga att ställa sig. Jag tröttnade på att blogga lite för att jag tröttnade på Svenska kyrkan. Tyckte till slut att det jag skrev var papagoj-likt upprepande. Det här leder ingenstans. Det har funnits inom mig tankar ibland att försöka inrikta mitt skrivande mer åt kyrkliga ting men det faller hela tiden på att min tro behöver en fristad – en kyrka – jag vill inte arbeta eller tjäna pengar på det som kommit ur min tro, det kan vara en avväg. Jag vet inte. Det är också, om man nu ska vara frilansare, bekvämt att arbeta med uppdragsjournalistik för näringslivet, man får betalt. Jag är inte bara på avväg. Jag är lat med.

Vad gör man av en kallelse? En vän var här häromkvällen och hon sa något som att: Svenska kyrkan vet inte hur man möter en människa som upplever att hon/han har en kallelse. Just de orden slog an i mig just för att jag försöker skriva på ett manus kring det där ordet – Kallelse – Att vara kallad, vad gör man av det tillståndet i vårt århundrade? Jag har kommit en bit på väg, har en lång väg kvar. Har hon rätt? Jag tror det. Svenska kyrkan har låg beredskap för att möta människor som tror sig ha en kallelse, jag vet inte ens om det är ett område där hon vill verka. Det är synd. Svenska kyrkan vill vara relevant.

Om man slår upp ordet relevant i en uppslagsbok får man detta svar, betydelsefull, viktig, som hör till saken. I en artikel om medlemsflykten i KT säger SvK’s företrädare: ”Utmaningen för kyrkan är nu att nå de stora kullarna födda på 90-talet.”

– Hur är vi en relevant kyrka för 90-talisterna? frågar Pernilla Jonsson.

Det är helt fel väg, att fråga sig, ‘hur blir jag relevant?’ Tänker Jag då, jag bryr mig noll om jag är relevant. Jag vill vara tro-värdig. Ska återuppta denna blogg, det är också en väg, eller ett borrande. Det är ap-svårt, ensamt, att besvara en kallelse. Minst av allt vill man relevans i det, kallelsen längtar efter det trovärdiga, sanna.