Uncategorized

Att bli det man gör

Tog fram De Glömda Ökenmödrarnas bok ikväll. Letade efter ett citat efter en intervju jag gjorde idag apropå hjärnans plasticitet. Jag vet inte om det stämmer, behöver kolla upp det, men personen jag intervjuade hävdade att dagens neuroforskning visar att hjärnan ställer om sig, det vill säga den ändrar sig, anpassar sig till det vi gör. Ämnet var arbetsmiljö, ledarskap, och mindfulness.

Corporate mindfulness börjar bli stort. Är kluven. Kan se att meditation på arbetstid för bra med sig, men kan samtidigt tro att om vi vill förbättra vår arbetsmiljö – faktum är att skiftningen från tillverkningsindustri till kunskapsbaserad tjänsteindustri inneburit stora omställningar, inte minst på grund av teknik, öppna kontorslandskap – så måste vi se längre än till att fixa individen. Jag tror inte att vi kan lösa vår tids sjukskrivningstendenser genom att fokusera på att bota individen. Det är organisationen det är fel på.

Så, hönan och ägget. Är vi det vi gör, eller gör vi för att bli? Vet inte svaret på det. Men dagens neuroforskning visar alltså, enligt min källa, att hjärnan omformar sig efter oss, och våra val. Vill vi bli mer fokuserade så ska vi fokusera, det kan vara svårt, men hjärnan lär sig. Citatet jag letade efter fann jag, det var inte riktigt som jag mindes det, det lyder. Amma Sara sade: ”Det är bra att ge allmosor. Även om man bara ger för att behaga andra så börjar man därmed söka Gud.”

Hon visste, hon, vad neuroforskningen tog nästan 2,000 år att komma fram till, man blir det man gör.

Funderingar

Jag har fått några mail från personer som saknar mina inlägg och sådant är rörande. Kanske kommer jag återstarta mina offentliga funderingar men jag drabbades i våras av en sådan extrem trötthet över att sitta vid datorn, en sorts datorutbrändhet, och den håller i sig.

Jag är rätt trött på att formulera ord och har ägnat i princip hela sommaren på landet. Är i sommarstugan nu med, och ska ge mig ut i skogen och plocka lite svamp. Det är väl egentligen typiskt medelålders, det där med längtan efter natur, det som växer, längtan efter det gröna. Samtidigt finns det en poäng i att gå inåt och inte utåt, att krypa in i sig själv och på så vis söka omformulera sig eller finna svar på livets frågor: Vad vill jag egentligen? Vem är du, Gud? Vad vill du, Gud? Hur skapar man bäst förutsättningar för att lyssna in den Evige?

Jag tror egentligen fortfarande på församlingsliv, bön, gudstjänst, gemenskap, att vara kyrka, men jag har ändå flutit bort från Svenska kyrkan. Jag är fortfarande medlem, men har gått från att ha varit engagerad, både i det som jag uppfattat som positivt och negativt, till att känna en stor leda inför organisationen Svenska kyrkan som tyvärr sipprar igenom. Jag vill inte ha med den att göra. Frågar mig: Går det att ha ett blomstrande församlingsliv och bortse från organisationen och dess brister? Många svarar Ja på den frågan, men jag är inte framme där. Jag stör mig för mycket på så mycket – inte minst pengarullningen på nationell nivå – för att få ihop det.

På söndag är det Kyrkoval. Det har fått mig att inse att väldigt många i min bekantskapskrets gått ur kyrkan under senare år. Det har inte jag, som sagt, och kommer nog inte heller ta det steget. Osäker dock om jag ens kommer att rösta – jag tror inte på det valsystem som är och har inte orkat sätta mig in i de olika nomineringsgruppernas drivande frågor. När jag gjorde tidningen Dagens test över vilken nomineringsgrupp som ligger närmast till hands hamnade jag, inte förvånande, närmast Frimodig Kyrka. En av de viktigaste frågorna för mig, personligen, är det där med församlingstillhörighet, eller medlemmars möjlighet att välja vilken församling de vill tillhöra. Det är en fråga som Frimodig Kyrka driver.

Jag ser inte min identitet som Kristen som avhängig kyrkotillhörighet. Jag är döpt, och därmed inlemmad i något mycket större, mycket värdefullare, löftet om det Eviga livet, här och nu, sedan och innan. Jag kom ur Evighet, och ska tillbaka dit. Frågan är hur man lever där emellan?

Ett stort och varmt tack till er som hört av sig. Låt oss be om Guds Frid och Stora Välsignelse.

Kristi Himmelsfärd, och min Vänninekör

Kristi Himmelsfärd lämnar ett sorts vakum efter sig, försöker föreställa mig hur det var, hur det är. Vi dödade Gud, satte Sonen på ett kors, det dödade inte Gud, han uppstod, på den tredje dagen, han levde som död mitt ibland oss, vi fick en påsk, evigheten kom in i världen.

Påsktiden går mot sitt slut, Sonen skall åter till fadern, vi går in i ett andra vakum, detta mellan påsk och pingst. 10 dagar av ovisshet, innan Anden kommer. Jag är priviligerad, går in i denna tid med vissheten om Pingsten, jag vet att den kommer, den är redan här, Andens tid.

Två kommunikativa saker apropå det där med Andens tid. Jag skrev på FB, och delade två bilder. Dessa.

”Varenda människa är omsluten av Guds kärlek,” påpekar han. ”Det är därför vi kan uttrycka att vi förlåter gärningsmännen, och älskar dem.” Jesus sade: Älska din fiende, det finns en uppmaning i det, att se bortom, djupare, att ingen avskriva, det är extremt provocerande, att säga så, att mana till möjligheten att älska terroristen. Det är också på sitt sätt befriande. Det finns en väg. Kristus visar oss den. Den heter kärlek, det är en väg som förändrar oss. Är i efterdyningarna av Biskop Thomas besök i Sverige och när jag försökte förklara för mina väninnor vad det är med honom som gör honom så stor, i mina ögon, sade jag: Han ser ALLA människor som vore de heliga, att vara i hans blick är underbart, det finns en sanning i den, och ett krav, som jag vägrar tro att jag är den enda som längtar efter. Vi är många. Vi är alla skapade i Guds avbild. Detta är en jätteviktig text. Från Kyrkans tidning. Fotar från pappersupplagan. Hittar inte texten på webben alls? Ändå är det just så här, som jag älskar när kyrkan talar. Heja Kyrkan! Avbild söker sin urbild.”

———-

Biskop Thomas är alls inte okomplicerad för mig, han ställer på sitt vis krav, och i hans närhet känner jag mig tvingad. I fredags, innan han skulle åka från Sverige vaknade jag med en sådan stark känsla av att vilja bli välsignad av honom. Det fick mig att känna mig lätt galen. Tur att jag har en vänninnekör i det, att anropa, citerar från i fredags, tog mod till mig, gick dit, skrev följande till min vänninekör (Det är alltså en Messenger Grupp, på Facebook, bestående av mig och fyra andra kvinnor i min ålder, mina Bästisar om man säger så).

JAG: Jag sitter utanför där Biskop Thomas bor, vid Ersta, och samlar mod för att skicka honom ett SMS och höra om han kan komma ut och Välsigna mig. Vet att han är på sitt rum. Han blir snart hämtad till flygplatsen. Känner mig som en Stalker.

Vänninnekören: ja, som en… groupi?? 😉

JAG; Jag är tokig. Helt galen. Men har messat honom nu och sagt att jag sitter här. Så får man se.
FRI 11:56AM

Vänninekören 1: ❤️

Vänninekören II: Oturligt jag missade biskopen

JAG: Han kom. Galenskap lönar sig.

Vänninekören I.

❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Vänninekören !!. så vad hände?

JAG: Vi pratade lite i solen – om att get lost in God – och om mina behov att ‘kontrollera’ Gud. Sedan gick vi in i Kyrkan och bad. Sedan lade han sin hand på min hjässa och välsignade mig – på Koptiska – och blåste stilla över min panna. Gudsvinden! Känner mig Hög som ett Hus – måste tagga ned lite!

Vänninekören:
låter som du fick det du frågade efter och är lycklig för det 😊

JAG: Ja. Och stolt över mitt mod. Höll på att springa där ifrån flera gånger.

Detta slog mig, efter mitt stalkande beteende, att jag känner inte en enda präst i den Svenska kyrkan som jag kunde vara likaledes fattig inför, och samtidigt lika längtande. Det är som det är. Tack för min väninnekör.

TILLÄGG: Fast nu när jag läste detta igen kom jag på att jag visst vet i alla fall en präst som jag tror skulle förstå om jag satte mig utanför hans hus och messade och bad om att få Välsignelsen. Tack för det med.

Bortförklaringar

40 miljoner kronor. Är en svindlande summa. Det är den summa som Svenska kyrkan känner sig nödgad att spendera på en advokatbyrå för att ”kontrollera om utlandsförsamlingarna följer varje lands lagar.”

Dag Sandahl skrev om det först, nu kan jag inte hitta det ursprungliga inlägget, men han skrev om det igen idag. 40 000 000 bortflugna. Här. Det finns ingen betalvägg där, det finns det (tyvärr) på Kyrkans tidning, men länkar ändå till artikeln. Genomgång av SKUT för 40 miljoner kronor. Här.

40 miljoner kronor.

Googlar på: Vad spenderar Svenska kyrkan på utsatta kristna? Får svar: ”I november 2014 beslöt kyrkomötet att öka stödet till arbetet för utsatta människor i Mellanöstern. Bakgrunden är den allvarliga situationen i hela regionen, där de utsatta kristna ingår. Det handlar om 30 miljoner kronor fram till år 2020.” Här.

Mailade just en en advokatkompis, har inte fått svar men återkommer, citerar: ”Bara för min nyfikenhet, vad ligger timarvodet på för en välrenommerad och ‘dyr’ advokatbyrå? Cirka? Håller på att nysta i en märklig kyrkogrej – 40 miljoner ska Svenska kyrkan lägga på en advokatfirma för att ”kontrollera om utlandsförsamlingarna följer varje lands lagar.” Det låter så hutlöst mycket i mina öron.”

Vet inte, men om man antar ett timarvode på 2500 kronor så blir 40 miljoner 16,000 timmar. SKUT har verksamhet i 24 länder Här, det blir alltså 666 timmar per land, eller 83 dagar per land om man räknar på en 8-timmars arbetsdag. För att utreda om församlingen följer landets lagar? Hur är det möjligt? Eller har jag räknat helt fel? Vet att det i vissa av de 24 länderna finns mer än en församling, men ändå?

Fick just svar, från advokatkompisen: ”Ett timpris på 2500- 4500 SEK är inte ovanligt för en dyr advokatbyrå, det beror lite på hur seniora resurser, en delägare kan säkert kosta mer än 4500. En så stor upphandling som 40 msek borde kunna ge bättre timpris.”

Jag lade mig för lågt, korrigerar, men ändå, 4000 i timarvode blir i motsvarande uträkning, 10,000 timmar, eller 416 timmar per land, motsvarande 52 arbetsdagar.  Slutsatsen samma: Hur är det möjligt? Hur stora är oegentligheterna? Vad handlar detta om?

Jag behöver någon som förklarar detta för mig, försvarar, denna kostnad.

För en månad sedan skrev jag ett inlägg apropå Förtroendekris. Det finns Här. Det var ett lite spretigt inlägg men en sak som jag kommenterade var detta med hur kyrkans representanter bemöter vissa skeenden, i detta fall  den fortsatt stora utträdesvågen.

I mars ökade utträdena ur Svenska Kyrkan med 122% – från 2,876 till 6,381. En förklaring som då gavs, i Kyrkans tidning, var att ökningen antagligen hängde samman med att skattsedlarna skickades ut tidigare i år, annars brukar april vara den månad som många träder ut, då har medlemmarna fått svart på vitt på hur mycket de betalar. Tanken var att vi avvaktar, det kan vara en puckel som flyttats fram. Jag fann den förklaringen sorglig. Av så många olika anledningar.

Nu har aprils siffror kommit, och om marssiffrorna bortförklarades med att det var aprileffekten som kom för tidigt, så har vi nu facit. Det var inte så. 10,282 utträden i april, upp 55% från 7,986 året innan, och den högsta aprilsiffran, efter den högsta marssiffran, någonsin, eller i alla fall den högsta sedan 2004 som är så långt bak som sammanställningen sträcker sig, den finns förresten Här.

Aprils siffror kom förresten redan förra veckan, noterade det, men inte ett ord om dem i Kyrkans tidning. Det är också lite märkligt.

 

Borta

Lite synd när ett bra initiativ – som kunskapsfrukost för journalister – slarvas bort med en inbjudan som låter som vore den till ett uppstartsmöte för det Socialdemokratiska partiets satsning inför Kyrkovalet. Den läste så, inbjudan från Stockholms Domkyrkoförsamling till journalister om kunskapsfrukost om Kyrkovalet. Den fladdrade förbi i mitt flöde på FB i en grupp för frilansjournalister. Nu kan jag inte hitta den, tror att den är borttagen, eller omskriven, den ursprungliga inbjudan är helt enkelt borta.

Det var fler än jag som reagerade på inbjudan, och jag antar att det var de reaktionerna som fick Domkyrkoförsamlingen att helt enkelt gå in och ändra inbjudan. Bland annat skrev Elisabeth Sandlund i Dagen: ”Ett talande exempel är när Stockholms domkyrkoförsamling bjuder in till journalistseminarium inför kyrkovalet under rubriken ”Årets rysare” med formuleringar som: ”SD har mångdubblat antalet kandidater och satsar på att ’ta över’ för att bevara kyrkans svenska kulturarv. Huvudmotståndaren S står för öppenhet mot omvärlden.” ”

Ja, ni ser, det var med sådana termer som journalisterna bjöds in.

Vet inte vad man ska säga, men speciellt bra för trovärdigheten är det inte. Än mer olyckligt är att kommunikatörerna i Domkyrkoförsamlingen istället för att skicka ut en rättelse, eller försöka förklara sig, helt enkelt tagit bort den ursprungliga inbjudan, eller skrivit om den. Den nya inbjudan finns här. I den citeras Elisabeth Sandlund men sammanhanget, om man inte har sett den ursprungliga inbjudan blir lätt förvirrande, varför citeras Sandlund och Dagen i denna inbjudan – man får reaktionen men det som föranledde den är … borta. Det ser rätt illa ut. Och ja, synd när ett gott initiativ, på så vis slarvas bort.

Det är sant att det brister i kunskap om kyrkan inom medievärlden, men som fd näringslivsjournalist tänker jag att ovanstående inbjudan är ungefär som att Volvo skulle bjuda in journalister till en ”kunskapsfrukost” om bilindustrin med ord som ”Japanska bilar har sålt som smort de senaste året och de satsar på att ta över marknaden, men vi står för säkerhet.”  Volvo skulle iofs inte få för sig att kalla till en sådan sammankomst och kalla det ”kunskapsfrukost”, de skulle inte undervärdera de som bjuds in på så vis, men ändå.

Det är (också) sant att det brister i kunskap om journalistik inom kyrkan.

(Om någon kan hitta den ursprungliga inbjudan så länka gärna till den i en kommentar).

Tillägg: Jag fick via FB länk till den ursprungliga inbjudan, den finns här. Tack!

Citerar: ”5,2 miljoner medlemmar i Svenska kyrkan får rösta i årets kyrkoval. (SD) har mångdubblat antalet kandidater och förordar en traditionell kyrka. Huvudmotståndaren (S) talar för tolerans och religionsdialog.

De ”partier” som får majoritet kommer att bestämma över kyrkans inriktning.”

Det där väcker nya funderingar, varför  ”  ” -tecken kring ordet partier?

Uppståndelse

Det har varit rätt tyst här på bloggen en väldans lång tid men en sak slog mig i helgen, föranledd av en text jag läste, och det är att det är cirka 130 dagar kvar till kyrkoval, världens kanske mest bortglömda val, men ändå? Kanske värt en omstart, en nedräkning.

En gång i tiden, för många år sedan, hade jag funderingar på att försöka använda min tid till att skriva om kyrkliga ting, om att försöka frilansa för den sekulära pressen om kyrkan, som det är frilansar jag för den köpta företagsamheten, och någonstans är jag uppenbarligen nöjd med det, det rullar på. I det kan jag beundra de som inte nöjde sig. För min egen del handlar det kanske även om värn. Om att värna sig. Det finns mycket i den Svenska kyrkan som betyder, som betytt, som varit så viktigt för mig att det inte fick gå förlorat, men som också, inser jag, fick mig att tystna.

Jag är en människa, det finns inget antingen eller i att vara det, mänsklighet är både och.

Jag har ingen plattform utöver denna blogg, just nu, det kan förändras, men man får tager det man haver.

Svenska kyrkan förbryllar mig. Dess anställda som till varje pris måste försvara den, som ena dagen delar Biskop Antjes upprop om att barn har rätt till andlig fostran, som om vi i Sverige har något sorts trosförbud, det handlar bara om Svenska kyrkans vilja att få bedriva skolverksamhet, att få känna sig nyttig, samtidigt som de delar Wistis text: Därför måste Svenska kyrkan dö (Här). Ja, jag har sett samma präster dela båda. Hur får de ihop det?

Nu vill jag, kan jag, inte vara tyst längre, texten som fällde avgörandet kunde jag inte länka till direkt, men som här, från Sofia Lilly Jönssons FB:

Sofia Lilly Jönsson
May 6 at 9:13pm ·
Hör upp, ni i Svenska kyrkan! Särskilt ni som är präster, men det gäller er allihop som följer med i diskussionerna om kyrkans väl och ve.
Det har varit väldigt mycket utfulning mot folk som yttrat sig för kyrkans skull: krönikörer, insändarskribenter, ledarskribenter. Nu är min gräns nådd och passerad. För egen del blir man liksom van, det internaliseras att forskare och chefer med höga positioner i kyrkan närmast rutinmässigt kallar ens arbete saker som ”svepande” och ”generaliserande”, och att man behandlas som en fiende till kyrkan. Det som gör mest ont är att de som håller med en inte ens kan ställa sig bakom det man skriver och att man får stå så ensam.
Men när jag ser att andra skribenter, och särskilt unga människor som tagit sig för att under eget namn skriva uppriktigt om något de ser som angeläget att berätta om, genast bemöts med den lägsta form av läsande, felfinnande och projicerande, och att deras artiklar uppfattas med djup indignation som ett angrepp på – ja, vadå, varför tror ni att man skriver? Varför sätter sig någon och filar på en text med sitt namn under, och tar modet till sig att släppa iväg den lilla barkbåten ut på öppna havet, om den inte menar ärligt vad den skriver? Kan vi inte åtminstone börja där, och ge våra svar utifrån det antagandet?
Många har aldrig lagt en arbetsinsats på att skriva någonting som ska publiceras själva. De vet kanske inte villkoren för en text som ska ut i dagspress och filtreras genom redaktörer och redigerare innan den ska begripas av läsare utan förkunskaper. Då är det lätt att kritisera. Men innan du tar dig rätten att vräka ur dig dina spontana tankar om någon annans arbete nästa gång så ta ett ögonblick och fundera över vad som skulle hända om samma sak drabbade dig i ditt arbete. Om det var du som rutinmässigt beskylldes för att dina predikningar var lögnaktiga, om du fick kritik för något du inte skrivit, något som någon läste in, eller om du behövde läsa på Facebook att du ville göra kyrkan illa med det du skrivit.
Man skriver för att man vill säga någonting. Den som skriver för att yttra en mening är inte bara beredd på kritik – den VILL ha kritik, få smarta motfrågor, pröva sina tankar. Läsaren har ett viktigt jobb att göra i den processen. Höj nivån. Nu. Jag vet flera som känner att de inte vill skriva om Svenska kyrkan mer för att de har blivit så illa behandlade av företrädare för kyrkan när de gjort det. Det finns nog de som firar en sådan utveckling. Men gör de flesta det?

Denna text blev inte lika omskriven som Schottenius text idag i DN, (Här), men den avgjorde någonting i mig.

Jag tror också, som Kent Wisti, att vi inte ska vara så rädda för detta med att Svenska Kyrkan måste dö, ändå kan jag haja till vid de ord som han väljer, hur även han är obotligt fast i det förgågna, han skriver: ”Hon är fortfarande landets största medlemsorganisation och har ett högt förtroende och stora förväntningar på sig. Sverige räknar med Svenska kyrkan på samma sätt som man räknar med vårdcentralen och Försäkringskassan.”

Men vem i Sverige idag räknar med Vårdcentralen och FK som hjälpare på vägen? Är det där SvK befinner sig?

Nedräkningen har börjat. Imorgon kommer nästa kapitel.