Spy Wednesday

På engelska kallas ibland onsdagen i den stilla veckan för spy Wednesday som en referens till att det var dagen som Judas bestämde sig för att förråda Jesus, sälja ut honom.

”Medan Jesus befann sig i Betania hos Simon den spetälske kom en kvinna fram till honom med en flaska dyrbar balsam och hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords. Då blev lärjungarna förargade och sade: ”Vilket slöseri! För det där hade man ju kunnat få mycket pengar att ge åt de fattiga.” Jesus märkte det och sade till dem: ”Varför gör ni kvinnan ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.

”Då gick en av de tolv, han som hette Judas Iskariot, till översteprästerna och sade: ”Vad vill ni ge mig om jag utlämnar honom åt er?” De räknade upp trettio silvermynt åt honom. Från det ögonblicket sökte han efter ett lämpligt tillfälle att utlämna honom.” (Matteus)

Den mening som står ut när jag läser den där texten är Jesu fråga: Varför gör ni kvinnan ledsen?

Ikonen är, kanske inte förvånande, från Egypten. Jag köpte den på Anafora för jag vet inte hur många år sedan. Den står här hemma, och jag tänker inte på den som en Stilla Veckan bild, den får mig att tänka på den där Jesusfrågan: Varför gör ni henne ledsen?

Vit tisdag

Vet inte om det är ett tecken, men efter att jag då i söndags bestämde mig för att skriva dagliga inlägg igen så fick jag prestationsångest. Vad ska man skriva om? Jag vill vara konstruktiv i mitt bloggande, inte hänfalla åt gnälleri, en anledning till att jag slutade blogga var väl just att jag upplevde att jag blivit så förutsägbar, så gnällig. Blev lite trött på mina ord.

Men nu känner jag mig ändå lite lockad och om det är någonting jag vet om skrivande så är det just detta: Man kommer aldrig skriva någonting bra om man väntar in inspiration, eller tror sig behöva inspiration för att skriva. Man får skriva på, och har man tur så kommer den skrivande processen i sig att inspirera, så att man skriver vidare. Det gäller i allra högsta grad böcker, man kan skriva de första 50 sidorna i ren inspiration, för att man längtar efter att skriva, men fastna efter det, och många kommer inte vidare, de följande 150 sidorna kräver arbete, disciplin, att skriva vidare trots brist på inspiration. Jag har väldigt många påbörjade skrivprojekt som blivit liggande efter 25, 30 sidor.

Jag tänkte på det med denna blogg, att jag börjar skriva ett inlägg om dagen och ser vad som sker, men insåg då igår att även ett blogginlägg om dagen kräver disciplin och jag misslyckades. Tecknet då, var att jag dagen efter jag bestämt mig för något så vaknade jag efter att ha varit förskonad hela vintern med en rejäl förkylning, lite febrig. Det höll i sig idag. Jag åt lunch med en vän på stan men åkte hem efter det och somnade.

Men, nu sitter jag här. Jag ska skriva ett blogginlägg om dagen mellan Palmsöndag och Pingst. Det kommer bli väldigt ostrukturerat, men förhoppningsvis kommer processen i sig finna sin fokusering över tid. Om någon månad kanske jag vet vad jag ska skriva om. Nu fem tankar denna Vita Tisdag.

1) Många kyrkligt aktiva och anställda jag känner separerar den lokala församlingen och det som de får där från den Nationella, Instutionella Kyrkan. De kan liksom skaka av den nationella nivån. Kyrkan handlar inte om Svenska kyrkan, den handlar om ”Kyrkan”. Jag håller med, men är inte där. Mitt förtroende för ‘min’ församling hänger samman med ‘mitt’ förtroende för Svenska kyrkan. Och jag får inte ihop dem.

2) Precis som jag trodde i det förra inlägget så rubricerade Kyrkans tidning nyheten kring detta års Förtroendebarometer med orden: Ökat förtroende för Svenska kyrkan. Här. Det är sant att Svenska kyrkan steg en plats på listan över ”samhällsinstitutioner”. Den listan innehåller 12 ”institutioner”, Svenska kyrkan hamnar på plats 7, bottenhalvan alltså, efter universitet, polis, domstol, sjukvård, riksbank, radio/TV, kungahuset staten och riksdagen. Är det något att vara glad över? Jag vet att kyrkliga företrädare ofta hänvisar till att Svenska kyrkan har stort förtroende, vad får det det ifrån?

3) Förtroendebarometern toppas av Systembolaget (71% har stort förtroende, jmfr med Svenska kyrkans 35%) jag tror förtroende handlar mycket om att veta vad man får, man får förtroende för det som man vet kommer leverera det som man förväntar sig. Frälsningsarmén, såväl som Röda Korset, toppar Svenska kyrkan. Hur blev det så? Är det ett problem? Jag tycker att det borde vara det. Jag bytte förra året och blev månadsgivare till Frälsningsarmén, inte till Svenska kyrkans internationella arbete, det handlade om verksamhetslöner. Det handlar om hur vi blir trovärdiga. Hela förtroendebarometern om ni vill studera den finns här.

4) Varför är Svenska kyrkan så Von Oben? Har man verkligen råd att vara det? Jag irriterade mig på svaret till Ann Heberleins ganska långa insändare i Kyrkans tidning, om det är legio att vara partipolitisk i Svenska kyrkans ‘officiella’ kanaler. Insändaren här. Svaret här. Jätteilla bemött.

5) Jag åker till Sinai den 4 april, får en dubbel påsk i år, ankommer till Katarinaklostret på deras skärtorsdag, en vecka senare, det ska bli spännande underbart att få vara med om, ortodox påskliturgi.

Bilden är Chagall. Den vita Kristus. Denna Vita tisdag. Juden Chagall målade ofta in den lidande Kristus i sin bibel, i sin tanak, i sin Torah, Kristus som en bild av den lidande juden. Tittar på den just nu.

Palmsöndag: Vägen till korset

Det är någonting med den där åsnan, jag tänkte på det idag, hur många predikningar jag hört genom åren, på Första Advent, på Palmsöndagen, som talar om åsnan. Man skulle kunna fylla en bok om det. Åsnan på vilken Jesus rider in i Jerusalem, till folkets jubel.

För några månader sedan, Första Advent, var läsningen ur Matteus, det var ett åsnesto, en moder, med ett föl, och det står så, att Jesus rider in på dem båda. Det är lite svårt att föreställa sig, att rida på två åsnor samtidigt, men det finns en fin tanke i detta: Barnet bär Jesus, och modern. I dagens text, Lukas, talas det om en ungåsna, kön okänt, men detta får vi veta: det är en åsna som ingen ännu suttit på, även Markus beskriver åsnan så, det som utmärker den är att ingen ännu suttit på den. Förrän Jesus. Jag fick massor av associationer av det, de handlar dels om att tas i bruk, att användas, att ha ett syfte, men också om att tämjas. Det kan ju inte vara helt riskfritt att sätta sig på en åsna som ingen någonsin har suttit på tidigare, risken att åsnan gör bakut känns överhängande, så den här bilden kom  till mig. Jesus tämjer. Men även, åsnan var trygg med honom, trots att hen aldrig blivit riden tidigare. Den litade på att Jesus visste vad han gjorde.

Hos Johannes, förresten, har åsnan inte någon avgörande roll, det finns inga detaljer kring hur åsnan kom in i bilden, den är en bisats: ”Jesus fick tag i en åsna.” Det var inte för Johannes viktigt att berätta hur, han berättar en helt annan historia, om en man som klandrar en kvinna som älskade Jesus så mycket att hon gav honom något dyrbart, Nardusolja.

Vi fick videkvistar efter mässan idag. Min står nu i fönstret. Helt oavsett hur okyrklig jag blivit känns Stilla Veckan, Palmsöndagen, som en viktig dag, en viktig vecka, att gå i kyrkan, det fanns en tid då jag levde varje vecka som en liten påskvecka. Följer man tidebönen kommer man lätt in i det. Stilla veckan rymmer livet. Hyllning, svek, ensamhet, överlåtelse, man ges möjlighet att gå in i livets väsentligheter. Kyrkoåret är egentligen, eller skulle kunna vara, en sorts mall eller guide för andlig utveckling, återkommande, varje år får man borra sig djupare in i. Det är synd, tycker jag, att Svenska kyrkan inte vårdar sitt Kyrkoår bättre.

Detta sagt. Och jag tänkte på det under mässan idag, Biskop Thomas av Egypten, hans ord som fastnat i mig: ”You are responsible for the spiritual environment you are in”.

Jag vet inte om bloggande är en väg, men tänker återuppta mitt bloggande, med fokus på församling. Vill utforska det. Att vara församling, anno 2018. Vad mycket enklare det skulle vara om man kunde vara ensam i sin tro, privat, men nu är det ju inte så. Jag behöver vara församling. Hur är man det? Om man som jag upplever att Svenska kyrkan är rätt ointresserad av just detta: Att vara församling.

Jag har varit inte-aktiv på sociala medier en tid. Om ni har någon blogg eller kristen sida som ni tycker om, och följer, och som kan ge inspiration. skicka mig gärna en länk.

Imorgon ska jag skriva om Förtroende. Svenska kyrkans kommunikatörer kan säkert omvandla 2017 års Förtroendebarometer till något positivt. Man steg en plats i rankningen. Själv kan jag undra varför Svenska kyrkan i en sådan ranking inordnas som ”Samhällsinstitution” och hamnar efter radio/tv, kungahuset, polisen, staten, universiteten, riksbanken och sjukvården. Borde man inte oroa sig över den placeringen?

Förtroende. Mer imorgon.

Förtroendebarometern. Här.

Lucia: Det obarmhärtiga ljuset

Fick denna lapp i min hand av en ung man på tunnelbanan i morse. Han log brett och gav mig lappen med orden: Happy Lucia Day!

Jag var mest intresserad av vad den kom ifrån – alltså avsändaren – och det visade sig vara Stockholms Studentbostäder vilket delvis förvånande mig, jag undrade varför de just valt att pedagogiskt förklara vad det där med Lucia handlar om. Kan tänka att de har många nysvenskar som hyresgäster. För även om det sägs att Lucia, namnet då, härstammar från ett italiensk helgon är själva Lucia-firandet en rätt svensk tradition. Med många lager.

Googlar man Lucia får man rätt många olika berättelser om traditionens bakgrund, och även ganska många olika legender kring Helgonet Lucia. Under Medeltiden, (då vi fortfarande räknade tid enligt den gamla ordningen, den Julianska, inföll årets mörkaste natt den 13 december, med den nya kalendern infaller Vintersolståndet lite senare), det var även en farlig natt fylld av mörka krafter. Så man höll sig vaken, tände ljus.

En annan sak i texten, på lappen då, som förvånade mig var den sista meningen. Att lussekatten, brödet då, härstammar från Tyskland och symboliserar djävulen. Jag har inte lyckats få det bekräftat någonstans, men tror att det rör sig om ett misstag. Vad jag kunnat läsa mig till så kom lussekatten från Tyskland och enligt sägnen gav Djävulen, i kattens skepnad, barn stryk, medan Jesus, i form av utklädda barn, delade ut bullar till snälla barn. Barnen som personifierade Jesus hade ljus på huvudet, det skulle föra tankarna till en gloria. För att hålla den ljusskygge djävulen borta färgades lussekatterna gula med hjälp av saffranet. Det kanske inte heller är sant men fin tanke, att Lucia kan ha sitt ursprung i barn som var utklädda till Jesus, och som delade ut bröd för att hålla den ljusskygge borta.

Det där med ljus och mörker, ljus som kommer i mörker, ljus som skall besegra mörker, är väl den mest universella av alla berättelser. När jag var barn var det Mio, min Mio, Bosse som reser till landet fjärran för att ta sig an Riddar Kato, för mina barn läste jag Harry Potter, som ska besegra Voldemort. Både Bosse och Harry bodde för övrigt med fosterföräldrar. Snart har nya Star Wars premiär. Den kristna tron har också den där ljus-mörker bilden, att låta ljuset segra, fast den bibliska bilden kan komplicera.

Har ofta tänkt på den där bilden om när ljuset kom in i världen, så valde människorna att stanna kvar i mörkret, eller den där rädslan för ljuset, kanske för att det bländar, blottlägger, man kan inte gömma sig i skuggorna längre. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss, eller ngt sådant.

Det finns yttre mörker och inre mörker. Kristen tro, i alla fall mystikerna, lägger rätt stor vikt vid att vistas i mörker, vandra i öken, försöker lära oss att själen har sina mörka nätter, men det är som det är, inte farligt, kämpar vi mot mörkret kommer vi aldrig att vinna, vi manas istället att härda ut i det, för gör vi det så kommer Gud och lyser upp. Martin Lönnebo har en bra bild av det som fastnat i mig, han säger att mörkret är Guds framkallningsrum, det kan handla om att bli framkallad. Det är en vacker bild, inte minst för att den underförstått berättar för oss att allting redan finns där, det väntar bara på att bli framkallat. Det är en omvänd bild jämfört med den där Dylan Thomas dikten som fick spridning i samband med Interstellar, filmen då. ‘Do not go gentle into that good night. Rage, rage against the dying of the light.’

Ha, det är Lucia. Min tanke om att skriva ngt varje dag under Advent slirar rätt rejält. Jag skyller på min data-trötthet, jag spenderar för mycket tid vid datorn. December tenderar att vara en ‘tung’ månad för frilansare, allt ska vara klart innan helgerna men nu börjar jag bli nästan helt klar med årets arbete och eftersom det är onsdag så har jag läst kommande söndags texter. Man kan se kyrkoårets teman som en busstur, just nu reser vi då mellan station Guds Rike är Nära och Bana Väg för Herren. Hann inte tänka så mycket på texterna, förutom att jag läste dem, sedan började jag googla på Lucia traditioner.

Förresten tänker jag mig att allt har sin tid. Inte ljus eller mörker, utan ljus och mörker, det finns en tid för båda, och ju ljusare vår grundton blir, desto mer mörker kan vi bära. Ibland måste man rasa mot mörkret, ibland kanske man vågar sig in i det, Gud har sina vägar. Bana Väg för Herren är en annan fråga, hur gör vi det som troende idag?

Ur söndagens texter:

Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. (1 Kor 4)

Jag kan fastna i en mening som, och känna en viss bävan inför: ‘Han ska låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet’ men i samma stund som jag skriver det inser väl jag med att det bara speglar min bristande tilltro till Guds oändlighet i kärlek, eller, om man så vill, min ljusskygghet. Se där, det är också en fundering att ta med sig in i natten.

Lucka 5: Fölet

Ibland undrar jag över mina sinnen, hur man kan höra något så fel, missa något så tydligt.

Kanske är det just för att man hört det så ofta, man förväntar sig inget nytt, man lyssnar inte riktigt. Men i söndags, första advent då, Matteus kapitel 21, åsnestoet som står bundet med ett föl bredvid sig, och prästen talade om åsnan som en metafor för människan, att vara bunden, att bli befriad, den befrielse som Kristus vill oss, att slippa vår bundenhet, Gud vill låna oss, ge oss tillbaka, befriade.

Problemet var att under predikan var fölet det enda jag tänkte på. Vad hände med fölet när lärljungarna tog åsnan? Varför ryckte de en moder från sitt barn? Det störde mig, mycket, just då, där var jag med fölet. Så till den grad, och detta är ovanligt för mig, att jag sökte upp prästen efter mässan för att fråga: Vad hände med fölet? Och han sade: Men fölet följde med. Jesus red in på stoet med fölet.

Vi pratade lite om det, det var bra, men kände mig lite skämmig när jag sedan tog fram Evangelieboken för att läsa texten igen. Hur kunde jag ha missat detta: Jesus sade: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem.” … ”De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.”

Selektivt hörande, lyssnande. Det sägs att av det vi läser, lyssnar till, tar vi till oss 50% av avsändarens insikter, resten lägger vi till själva, upplevelsen av det skrivna ordet är bara till hälften avsändarens, den andra hälften lägger vi till. En skapande process. När de 50%-en skapar helt andra bilder än tänkt, ska man lyssna.

Varför ville jag vara ett bortglömt föl? Varför var det där texten slog ned i mig, Har funderat på det.

Befinner mig på Berget. Vi trädde kransar på kvällen efter stoet och fölet, den första Advent. Min hänger på ingången till Medis, Meditationsgården, jag blir lite glad när jag ser den där. Vetskapen att jag lämnar något efter mig.

Adventsafton: Förflyttelse

Jag hade tänkt att skriva något om Sofias text som jag länkade till igår men fick inte till det. Jag delar i stort hennes tankar. I en tid då kunskap om kristen tro och liv minskar med varje generation samtidigt som en fåtal av medlemmarna har en församlingsanknytning så är det egentligen en gåta hur Kyrkans kommunikation ser ut som den gör. Som den där Adventskalendern. Igen, rekommenderar läsning av hela texten. Den finns här.

Jag visade en väninna som inte är kyrklig och inte skulle definiera sig som kristen Sofias text, igår, vi pratade om bön och jag sa att jag såg fram mot att resa till Berget som idag, inte minst då för den dagliga mässan och det rogivande, och fokuserande i att dagen ramas in i bönestunder, gemensamma sådana. Och hon frågade: Men det kan du väl göra här med? Är det inte bön i kyrkan varje dag? Och jag sa Nej. När jag under vissa perioder ansett mig behöva daglig mässa har det varit ett pusslande och man får fara kors och tvärs i stan, vilket iofs är görbart, och kanske ska man istället skatta sig lycklig att bo i en stad där det är görbart, där utbudet så att säga är stort. Det förvånade henne, att det inte var typ i alla fall en daglig Gudstjänst i varje kyrka.

Fast det finns församlingar i Stockholm som har daglig bön, och som planerar mer av det, typ daglig Tidegärd, har jag hört. Jag tror på sådant.

Det är AdventsAfton och jag befinner mig på Berget. Precis som förra året vid denna tid. Då arbetade jag min första provvecka i köket här – och jag minns att jag gick in i det Kyrkoår som vi imorgon lämnar bakom oss med viljan och längtan att leva mer i samklang med min tro, att försöka fördjupa den, att hitta en helig ordning som håller. Att bli mer Guds-fokuserad, kanske mer Kristus-centrerad. Med facit i hand kan man väl säga att det gått sådär. Kanske var det just därför jag verkligen ville komma tillbaka hit just för Advent igen, att gå in i Advent, det nya kyrkoåret, på en plats som inspirerar tron i mig.

Det där med att skapa rum för tro är inte helt enkelt, nu menar jag både rumsligt, tidsmässigt och sinnesmässigt. Jag har återvänt till Berget ganska många gånger under det gångna året, nästan en gång i månaden och arbetat en helg eller vecka. Blir alltid lika glad av att komma hit. Att få gå till sängs med dessa ord, från dagens Completorium: ”Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” Och han sade till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten.”

Gott Nytt År!