Böneböcker

Packar böcker och tar fram två hjälp-mig-att-be-böcker. Syster Veronicas ‘Vägar till bön’ och Madame Guyons ‘Bönen eller kort och lätt sätt att be’.

Båda är föredömligt tunna. Båda består av 13 korta kapitel. Alla kan lära sig att be. Djupare. Livet kan bli till bön. Det är också en möjlighet.

Jag hörde en gång en präst predika och han sade: Vi behöver egentligen inte be för Gud vet redan vad vi behöver. Jag tror att det är sant, men på en annan nivå än den som jag befinner mig i. Det är klart att Gud vet vad han vill med mitt liv, vad jag behöver, är hjälp , med hur får Gud mig över på ‘sin sida’. Om man vill ‘Guds sida’ tänker jag mig att bön är den enda möjligheten. Vad Gud vill är inte problemet, vad jag gör är där det slirar. Ska försökas ta dessa böcker på allvar.

Vet inte om det funkar att läsa dem parallellt, Veronica och Guyon, eller om man får välja, men, det där med 30 minuter om dagen, i 30 dagar, handlar innerst om att etablera en Helig Ordning. Det är svårt. Det är alltings början.

Dagens Svenskyrkliga. Här. Det finns hopp.

Jesus kom med eld till våra hjärtan

Det är svårt det där med synd. Jag har funderat på, apropå den påvliga andliga uppmaning som avslutade förra inlägget, att göra just detta: ”En sak som hjälper är att varje dag göra en samvetsrannsakan, för att bekämpa andliga sjukdomar, som fienden sår och som gör en sjuk av världslighet, den är mycket modern, den pågår idag, varje dag. Jesus kom med en eld till våra hjärtan, men vi måste släppa in honom, och varje dag fråga oss själva: ”har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?” Läs hela texten Här.

Jag tror på det citatet. Jag vill bekämpa mina andliga sjukdomar. Hur gör man? Jesus kom med eld till våra hjärtan, hur håller vi den elden brinnande? Vill jag? Egentligen? Vad har jag sysslat med idag? Idel världslighet.

Jag måste släppa in honom, kan en väg vara att: varje dag fråga sig: ”Har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?”

Det är inte en helt enkel frågeställning att ta till sig. Jag snubblar direkt, på ord som värdslig, är det en synd att vara världslig?, men också på det där ordet synd. På något vis tänker jag mig att synd är att stänga Gud och Jesus ute; alltså vår grövsta synd ligger inte i att vi inte älskade Gud utan i att vi inte förmådde ta emot Hans kärlek. Fast just den bilden handlar kanske mer om den mänskliga betingelsen, vad det är att vara människa, arvssynden, om man vill använda det ordet, om vår egen otillräcklighet. Vi vet det goda vi borde göra, men gör det inte.

Jag lärde mig, när jag gick i samtal om bikt att arvssynden kan man inte bikta bort, bikten är för värdsliga synder, för att stå ut med allt som det innebär att längta efter att vara en människa, en Guds Avbild.

Luther talade om den nya och den gamla människan, som samexisterar, vi är både och. Vem väljer vi? Inom varje människa strider två vargar, en vit, som vill kärlek, försoning och frid, och en svart, som vill krig, bitterhet, sig själv. Vem vinner? Den som vi matar.

Det finns två rörelser i det påvliga citatet, 1) att bekänna sin synd och att 2) släppa in nåden. Egentligen är det väl samma sak, att bekänna sin synd Är att släppa in nåden, ändå, så kämpar vi, så emot det. Det kan handla om mitt begränsade syndamedvetande, men jag tror att allt handlar om vad vi matar. Att släppa in nåden.

Svenska kyrkan på Twitter: #tacofredag.

Jag har avsagt mig, lovat mig själv att hålla mig borta från Svenska kyrkan och kyrkans tidning, det föder inte gott i mig, men ändå. Vill ändå säga att jag instämmer i detta. Argumentet ”att man måste tåla lite skämt” känns igen. Från mellanstadieskolgården.” Tack, Rebella. Här. Så kommer allt att handla om humor, eller bristen på den.

Jag uppfattade teweeten som infantil. Varför väljer Svenska kyrkan att tilltala människor som vore de små barn?

Vet inte. Jag går vidare. Ska åka till min moster i Kalifornien på lördag. Vad vill jag mata i det? Detta vill jag, mailade dem just. Här. Ett koptiskt kloster i Kalifornien. Kan jag komma på besök?

Att hålla elden brinnande. Är viktigt.

30 dagar

Ett av de allra bästa råden jag fått, angående andlig fördjupning, var då jag fattade mod och frågade en upplyst människa som uppenbarats för mig: ‘Hur gör man? Jag vill bli som du.’

Svaret var mycket enkelt, det var på Engelska. Han sade: Spend time with God, go to church, give him 30 minutes a day, read the Bible, pray, focus, and see where it takes you.

Biskop Emeritus Martin Lönnebo är inne på samma tanke i Frälsarkrans-boken. Ge Gud 30 minuter om dagen i 30 dagar. Och se vart det leder.

Under några år tog jag de orden på allvar. Jag gick till kyrkan varje dag, satt i den, firade mässa, läste veckans texter, kyrkvaktade. Sedan slutade jag. Det ledde mig hit. Det sägs att det tar 30 dagar att skapa grund för varaktig förändring. Man måste hålla ut. Jag tror det är sant. Ignatius av Loyolas andliga övningar är egentligen ett 30-dagars retreat. Samma på Skandinavisk Yoga och Meditationskola – de har 30-dagars kurser för de verkligt hardcore. Rehab bygger på 30 dagar – som Nämndemansgården – att bli fri från beroenden tar sin tid. Jag har varit där på närståendevecka. Man måste vilja lägga tid på, 30 dagar är en start, förändring tar tid.

Bibeln vill mer. Efter sitt dop vandrade Jesus 40 dagar i öknen, utsattes, frestades, vann, kom tillbaka. Dopet som en ingång till ökenvandringen? Det israelitiska folket vandrade i 40 år – de fick manna varje dag men det tog ändå 40 år, en generation, för dem att inse, att Gud försörjer dem. Vad mycket enklare det hade varit om Gud skickat dem ett kylskåp, så att de slapp gå till sängs med den där ovissheten, finns det mat för morgondagen? Han gjorde inte det, skickade dem ett kylskåp då, han ville deras tro, tillit.

Tro är en färskvara. Den behöver sin dagliga näring. Jag kan känna en viss lockelse inför 30-dagars retreat. Vad skulle ske med mig om jag gick in i en sådan månad. Tyst i trettio dagar och ledning i Ignatius andliga övningar? Vem kommer ut på andra sidan?

Köpte kort på Hot Yoga – Stockholm. Mest för att jag fryser. Vill vara i det varma. De har en utmaning just nu – 30 dagar på raken – se vad det gör med dig.

I brist på annat. Jag tänker anta den.

Dagens uppfodrande läsning. ”Svårigheterna i våra liv löser sig inte av att sanningen blir urvattnad. Och sanningen är denna, Jesus kom med eld och strid, vad gör jag?” Här.

Detta är också något att begrunda: ”En sak som hjälper är att varje dag göra en samvetsrannsakan, för att  för bekämpa andliga sjukdomar , som fienden sår och som gör en sjuk av världslighet, den är mycket modern, den pågår idag, varje dag. Jesus kom med en eld till våra hjärtan, men vi måste släppa in honom, och varje dag fråga oss själva: ”har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?””

Att besvara en kallelse

De tidiga Kristna talade om Vägen – att vara Kristen var att vandra Vägen. Just den bilden har aldrig riktigt talat till min tro, det blir för linjärt, som om tro har en början och slut, som vore vi på väg någon annan stans, som om det fanns ett mål där vi en gång för alla var framme, som om trons djup inte redan var vårt, om vi vill och om vi vågar.

Mer som en borr. Tron borrar sig igenom oss, våra lager och ytterligheter. Vi står alla bredvid varandra, men vissa har nått djupare, de har ögon som kan hjälpa oss att se, ögon som får vår längtan att övervinna vår rädsla.

Fast de sista dagarna när jag försökt finna en bild för tro har bilden av en kedja återkommit, hur varje länk hänger fast i den som var tidigare, hur alla dessa sitter ihop, är länkade, och det, i sin tur, fick mig att tänka på mitt gamla berlock-armband. Det tog en stund innan jag hittade det. Fick själva länken när jag var liten och så varje år, antagligen till födelsedagen, tillfogades en ny berlock.

Mitt minne var att berlockerna hängde i sina egna, korta länkar, lite bort från själva armbandslänken, men det såg jag ju, när jag fann det, att så inte var fallet. Jag kom att tänka på armbandet under ett yogapass – tanken, när den dök upp, var att berlockarmbandet kunde vara en bild av tro – länkarna, kedjan, allting hänger samman, bär det som kommer innan, efter – berlockerna tänkte jag mig var avvägar. Tro är sådan. Man kommer hamna på avvägar. Man kommer falla från. Att inse att man gått vilse är en insikt som jag inbillar mig att alla troende någon gång ställs inför. Inte vilse på så vis att Gud skulle vara frånvarande, Gud är cool på så vis, han följer oss in i vår vilsenhet, är inte beroende av vår tro, men samtidigt vill ju Gud inte att vi ska vara på avväg, det finns en plan för oss, en väg, en kedja, en brunn att borra. På sitt vis ställer tron krav, den vill något med oss, den vackraste version av oss som finns.

Är jag på avväg? Det är också en fråga att ställa sig. Jag tröttnade på att blogga lite för att jag tröttnade på Svenska kyrkan. Tyckte till slut att det jag skrev var papagoj-likt upprepande. Det här leder ingenstans. Det har funnits inom mig tankar ibland att försöka inrikta mitt skrivande mer åt kyrkliga ting men det faller hela tiden på att min tro behöver en fristad – en kyrka – jag vill inte arbeta eller tjäna pengar på det som kommit ur min tro, det kan vara en avväg. Jag vet inte. Det är också, om man nu ska vara frilansare, bekvämt att arbeta med uppdragsjournalistik för näringslivet, man får betalt. Jag är inte bara på avväg. Jag är lat med.

Vad gör man av en kallelse? En vän var här häromkvällen och hon sa något som att: Svenska kyrkan vet inte hur man möter en människa som upplever att hon/han har en kallelse. Just de orden slog an i mig just för att jag försöker skriva på ett manus kring det där ordet – Kallelse – Att vara kallad, vad gör man av det tillståndet i vårt århundrade? Jag har kommit en bit på väg, har en lång väg kvar. Har hon rätt? Jag tror det. Svenska kyrkan har låg beredskap för att möta människor som tror sig ha en kallelse, jag vet inte ens om det är ett område där hon vill verka. Det är synd. Svenska kyrkan vill vara relevant.

Om man slår upp ordet relevant i en uppslagsbok får man detta svar, betydelsefull, viktig, som hör till saken. I en artikel om medlemsflykten i KT säger SvK’s företrädare: ”Utmaningen för kyrkan är nu att nå de stora kullarna födda på 90-talet.”

– Hur är vi en relevant kyrka för 90-talisterna? frågar Pernilla Jonsson.

Det är helt fel väg, att fråga sig, ‘hur blir jag relevant?’ Tänker Jag då, jag bryr mig noll om jag är relevant. Jag vill vara tro-värdig. Ska återuppta denna blogg, det är också en väg, eller ett borrande. Det är ap-svårt, ensamt, att besvara en kallelse. Minst av allt vill man relevans i det, kallelsen längtar efter det trovärdiga, sanna.

 

Att bli det man gör

Tog fram De Glömda Ökenmödrarnas bok ikväll. Letade efter ett citat efter en intervju jag gjorde idag apropå hjärnans plasticitet. Jag vet inte om det stämmer, behöver kolla upp det, men personen jag intervjuade hävdade att dagens neuroforskning visar att hjärnan ställer om sig, det vill säga den ändrar sig, anpassar sig till det vi gör. Ämnet var arbetsmiljö, ledarskap, och mindfulness.

Corporate mindfulness börjar bli stort. Är kluven. Kan se att meditation på arbetstid för bra med sig, men kan samtidigt tro att om vi vill förbättra vår arbetsmiljö – faktum är att skiftningen från tillverkningsindustri till kunskapsbaserad tjänsteindustri inneburit stora omställningar, inte minst på grund av teknik, öppna kontorslandskap – så måste vi se längre än till att fixa individen. Jag tror inte att vi kan lösa vår tids sjukskrivningstendenser genom att fokusera på att bota individen. Det är organisationen det är fel på.

Så, hönan och ägget. Är vi det vi gör, eller gör vi för att bli? Vet inte svaret på det. Men dagens neuroforskning visar alltså, enligt min källa, att hjärnan omformar sig efter oss, och våra val. Vill vi bli mer fokuserade så ska vi fokusera, det kan vara svårt, men hjärnan lär sig. Citatet jag letade efter fann jag, det var inte riktigt som jag mindes det, det lyder. Amma Sara sade: ”Det är bra att ge allmosor. Även om man bara ger för att behaga andra så börjar man därmed söka Gud.”

Hon visste, hon, vad neuroforskningen tog nästan 2,000 år att komma fram till, man blir det man gör.

Funderingar

Jag har fått några mail från personer som saknar mina inlägg och sådant är rörande. Kanske kommer jag återstarta mina offentliga funderingar men jag drabbades i våras av en sådan extrem trötthet över att sitta vid datorn, en sorts datorutbrändhet, och den håller i sig.

Jag är rätt trött på att formulera ord och har ägnat i princip hela sommaren på landet. Är i sommarstugan nu med, och ska ge mig ut i skogen och plocka lite svamp. Det är väl egentligen typiskt medelålders, det där med längtan efter natur, det som växer, längtan efter det gröna. Samtidigt finns det en poäng i att gå inåt och inte utåt, att krypa in i sig själv och på så vis söka omformulera sig eller finna svar på livets frågor: Vad vill jag egentligen? Vem är du, Gud? Vad vill du, Gud? Hur skapar man bäst förutsättningar för att lyssna in den Evige?

Jag tror egentligen fortfarande på församlingsliv, bön, gudstjänst, gemenskap, att vara kyrka, men jag har ändå flutit bort från Svenska kyrkan. Jag är fortfarande medlem, men har gått från att ha varit engagerad, både i det som jag uppfattat som positivt och negativt, till att känna en stor leda inför organisationen Svenska kyrkan som tyvärr sipprar igenom. Jag vill inte ha med den att göra. Frågar mig: Går det att ha ett blomstrande församlingsliv och bortse från organisationen och dess brister? Många svarar Ja på den frågan, men jag är inte framme där. Jag stör mig för mycket på så mycket – inte minst pengarullningen på nationell nivå – för att få ihop det.

På söndag är det Kyrkoval. Det har fått mig att inse att väldigt många i min bekantskapskrets gått ur kyrkan under senare år. Det har inte jag, som sagt, och kommer nog inte heller ta det steget. Osäker dock om jag ens kommer att rösta – jag tror inte på det valsystem som är och har inte orkat sätta mig in i de olika nomineringsgruppernas drivande frågor. När jag gjorde tidningen Dagens test över vilken nomineringsgrupp som ligger närmast till hands hamnade jag, inte förvånande, närmast Frimodig Kyrka. En av de viktigaste frågorna för mig, personligen, är det där med församlingstillhörighet, eller medlemmars möjlighet att välja vilken församling de vill tillhöra. Det är en fråga som Frimodig Kyrka driver.

Jag ser inte min identitet som Kristen som avhängig kyrkotillhörighet. Jag är döpt, och därmed inlemmad i något mycket större, mycket värdefullare, löftet om det Eviga livet, här och nu, sedan och innan. Jag kom ur Evighet, och ska tillbaka dit. Frågan är hur man lever där emellan?

Ett stort och varmt tack till er som hört av sig. Låt oss be om Guds Frid och Stora Välsignelse.