Vit tisdag

Vet att det där med Blå måndag och Vit tisdag egentligen kommer från inledningen av fastan och inte dess avslutning men det är något med den Vita Tisdagen. Det låter vackert på många vis.

Bilden är Chagall, han målade den efter Kristallnatten. Orginalet, och jag googlade på det för att se om det är görbart att åka och titta på den, finns i Chicago så det är lite långt borta. Den vita korsfästelsen. Påfallande ofta målade Chagall in den korsfäste i sina bilder, öven i de med Gammaltestamentliga motiv, som en symbol inte för den kristna religionen utan Kristus då som en bild av det judiska folkets lidande genom historien.

“For me, Christ has always symbolized the true type of the Jewish martyr. That is how I understood him in 1908 when I used this figure for the first time,” Marc Chagall said.

Hittade en bra sammanfattande länk när jag Googlade med inte mindre än 25 av Chagalls korsfästelsebilder och stundtals bra texter med. Den finns Här.

Blå Måndag – Pray for Egypt

Den Stilla Veckan, den heliga veckan, passionsveckan, fick en riktig skitstart (jag använde det ordet till en vän i Egypten), först då fredagen i Stockholm, sedan söndagens dåd i de Egyptiska kyrkorna.

Menar inte att ranka lidande, det är lika verkligt var det än uppstår, men någonstans slog de Egyptiska bomberna ned i mig väldigt konkret. Terrorn i Europa slår blint, det går inte att värja sig för människor som känner sig manade att köra in i folkmassor, det spelar liksom ingen roll vem som dödas. Terrorn i Egypten har mer tydligt ‘de kristna’ som måltavla. Kyrkan. Det är inte värre, men mer målinriktat.

Jag ser på de yotakors som jag målat och ramat in. Att min gudomliga, andliga väg skulle ta mig till Egypten kan ses som slumpmässigt, jag hade likväl kunnat hamna på ett Ashram i Indien, eller hos en Shaman i Peru, men jag tror inte på slump. Gud har ett syfte och Han gav mig en väg. Andra kan ha andra vägar, men detta är min väg.

Efter min Uppenbarelse/Omvändelse, vad ska man kalla det, då jag i nöd till slut ringde en präst, mötte en präst, för att jag fått för mig att svaret på min andliga förvirring var dopet, och det i sig var inte enkelt, jag hade aldrig mött en vuxen människa som längtade efter att låta sig döpas, håller jag på att bli galen?, och så mötte jag den där prästen som frågade: Vill du måla med fjädrar? Det kommer en koptisk egyptisk biskop hit som ska ha ett retreat, det finns en plats kvar. Så ett telefonnummer på en lapp. Jag ringde.

Två månader senare målade jag mitt första yotakors under ledning av Biskop Thomas. Den retreaten blev min ingång till kristen tro, möjligtvis överkurs, men ändå, den ter mig öververklig, den där veckan sommaren 2003, jag var ännu inte döpt, det steget kändes oöverstigligt, men jag tog det, just där, och jag kan minnas, och längta efter att komma tillbaka till den där naiva första tiden, minns hur jag svämmade över inför den koptiske egyptiske biskopen, hur jag sa under det avslutande delandet: Jag vill bli som du, hur gör man? Minns även hans svar: Come visit me in Egypt.

Jag åkte till Egypten ett år efter det, det har blivit många resor sedan dess. Har jag kommit närmare? Vet inte. Det är ju också en av trons paradoxer – ju mer man vågar närma sig, desto större blir avståndet. På ett bra sätt då. Gud är Alltid mer svårfångad än man tror, det blir allt tydligare ju mer man öppnar sig. Det är en smal väg.

Jag ser på mina kors, på den där fjädern som vi målade med. Det har gått ett år sedan jag var i Egypten senast men det där landet gav mig det viktigaste som jag har att falla tillbaka på, mitt dop.

Gud har vingar.

Prayers for Egypt.

Pray for Egypt.

So, what’s happening in Sweden?

So, what’s happening in Sweden? This is ’Sweden’ calling.

It is true that Sweden, on a per capita basis, or in relation to the total population, opened its doors to more immigrants than any other European nation about a year-and-a-half ago when the refugee situation was acute. It is still acute. Sweden has pretty much closed its borders. Now we sit here feeling self-righteous and outrage about the US and its wall against Mexico, but fact is, they are just following in the footsteps of Europe. Remember, the barbed wire? Hungary?

I spent some time, it was short, volunteering in a refugee camp in northern Greece at the start of the year. Two things have stayed with me. Gratitude over the privilege that is mine, I could leave that place, would leave that place. It is not everyone’s to have, it is a gift. That privilege was given to me, I am a Swede, what do I do with it? The second thing is harder to put in words without sounding too zappy but I can fall back in to this, sense it, of seeing these families, in flight, having lived through things that me and my boys, my family, cannot even dream of in terms of hardship, hopelessness, now stuck. No one wants them. No one welcomes them.

It makes me proud to be part of, a native of, the nation that took in most refugees during a crisis. Of course, but that goes without saying, that also poses challenges to the system. Instead of addressing those challenges, I am sad to say, Sweden took a different route, pitching immigrants against the dream of the cradle-to-grave welfare system. Conclusion drawn: We can’t afford it. That is the really sad thing that is happening in Sweden. A lot of people that would never dream of considering themselves racist find it legitimate to say: We can’t afford them.

I see it happening all around me. People I love, friends, taking that route. Reducing refugees to an economic transaction. ‘We can’t afford them, look at the Swedish healthcare system, it is in chaos.” They sound like Trump to me.

I don’t buy it. I will never buy it.

Call me naive, a lot of people do, but I won’t budge on this. The refugee situation goes deeper than economics, it is about who we are, what we are, what it is to be a human being, reducing refugees to economics, like Sweden is doing, only serves to remove us one more step from being humane. The refugee crisis is not about money, we can afford it, it is about being human, what it is to be human, how do we share our resources. We have a choice here. It boils down to this: How do we define ourselves? As Economic beings or Human beings?

I am worried too about what is happening in Sweden, for radically different reasons than Trump, but still. As i write this, I think of Sarah Griffith and Sam James and the incredibly amazing work they do with Bridge2Refugees. More here. I am not there, not ready to take the steps they have taken but amazing, isn’t it, how Trump in some kind of paradoxical manner is bringing me closer.

Misstag och omtag

Det var inte min mening att stänga bloggen, snarare tvärtom. Jag fick en idë om att fixa till den, byta tema, fixa med bilder, omstart, men när jag började mecka med det så insåg jag att jag ville testa mig fram. Ändrade då inställningarna så att bara jag skulle se, förstod inte att det även innebar att jag på något vis lösenordsskyddade sidorna. Det säger något om mig.

Med tanke på hur oflitig jag varit sista halvåret var det lite kul att se relativt många som frågade, som ville läsa vidare. Jag har inte brytt mig om att godkänna dem, öppnar sidorna istället, men kommer fixa vidare med teman och liknande. Byta bilder. I offentlighet.

Hur utökar man sitt bord?

safe_imageDen här bilden fladdrade förbi på FB. Om det är någon dag som man kan tillåta sig att se i tecken är det väl på sin Dopdag? Ser inte bilden som en passning till USA, den talar till mig.

Hur utökar jag mitt bord? Var bygger jag murar?

Vi gör det alla. Krymper bord och bygger broar, på våra egna outgrundliga vis. Ofta fattar vi inte att det är det vi gör. Biskop Thomas från Egypten som varit så betydelsefull i min tros resa sade en gång: You are responsible for the spiritual environment you are in. Visst är det så. Det är också uppfodrande, det inte en lätt tid att försöka ta ansvar, jag förstår precis, apropå förra inlägget, hur Sofia menar när hon föreslår att vägen ut ur kyrkan kan bli en väg in i Kyrkan.

Jag ser inte min kristna identitet som bottnande i medlemskap i Svenska kyrkan, inte alls faktiskt, vet inte om det är bra eller dåligt, men kristenhet handlar inte om samfundstillhörighet, mer om vilja: Hur utökar jag mitt bord? Var bygger jag murar?

Och, vilket stöd behöver jag för att vara i de frågorna?

8,500 Vs. 2,500,000

Fann denna insändare i KT hjärtskärande, mer än så, så där som att det är inte bara jag som finner det Hopplöst att navigera i det som är Svenska kyrkan just nu. ‘Ska vi sluta samla in kollekter?’ frågar sig en kyrkvärd i Linköping som ställer slitet med att samla in 8 500 kronor – alla dessa som syltat och bakat – mot Kyrkokansliets utgift på 2.5 miljoner till landets dyraste advokatbyrå för att utreda sina egna anställda. Här.

”När jag då står där och vädjar om att lämna kollekt till Internationella arbetet inom Svenska kyrkan, kan jag inte hjälpa att jag får en dålig smak i munnen. Vi har i vår församling, en väldigt blandad besökskategori. Cirka hälften är invandrare och lever på bidrag. Man kan inte vädja till dem om en riklig kollekt, utan att må illa. De kommer för sin djupa gudstro, och vill dela gemenskapen.

”Vi har nu avslutat årets julaktion ”Låt fler få fylla fem”, och den inbringade runt 8500 kr i vår församling. Då har vi haft en hel del lotterier och andra aktiviteter under den tiden, förutom kollekterna. Många har bakat och syltat, sytt och knåpat och skänkt sina alster till kyrkan, för att andra ska köpa lotter och vinna. Vi har tiggt gåvor i affärer i närbeläget centrum, som också använts till lotterivinster. Vi har fått en god respons.

”Men jag frågar mig alltså – vad är detta – 8500 kronor, jämfört med 2,5 miljoner för en utredning – en droppe i havet!”

Jag skulle vilja säga att de insamlade 8500 kronorna är så enormt mycket mer värda än det som kyrkokansliet bränner. Men samtidigt går det ju inte att frånse från. Kansliet. Huvudkontoret. Ser dom inte hur fel det blir?

När jag läste Sofias text i SvD föregående helg angående medlemstappet kände jag igenkännande. Det är mycket i den texten som jag hade kunnat skriva, borde ha försökt skriva, men som aldrig blev av. I det kan jag känna tacksamhet att andra tar vid när man inte orkade, men också en viss utmaning i att inte ha orkat. Kudos, eller vad man säger, till Sofia som aldrig gett sig, som alltid orkat, och som tack vare obändlig vilja, och tro på, Kyrkan, inte ger sig. Hon har i stor grad bidragit till att Svenska kyrkan, Kyrkan, syns i mainstream media. Det är en bedrift.

Kyrkans rekordtapp ett tecken på engagemang. Läs Här.

Hur möter då Svenska kyrkan detta att finnas, debatteras, utanför sina egna dörrar?

Väldigt dåligt, skulle jag säga.

Jag skulle också vilja ha ett svar på den där frågan: ”Vad är detta – 8500 kronor, jämfört med 2,5 miljoner för en utredning – en droppe i havet!”

Hur blev det så?

Imorgon är jag 13 år som döpt, och aldrig har jag varit så benägen att gå ur Svenska Kyrkan som nu. Bra att bli tonårig. Att vara kristen handlar inte om att tillhöra ett samfund, det är så mycket större än så. Det kan handla om något så enkelt som att inse att 8,500 kan vara mer än 2,500,00.  Har man väl insett den paradoxen kan man inte vara medlem i Svk längre.

 

Intryck & Avtryck

16003072_10155111191209734_3440581023904457582_nDet ser nästan ut som Alperna, men detta är en bild av utsikten från campen. Snön är vacker, men ställde till det. Sitter i soffan hemma nu och ser på reprisen på På Spåret samtidigt som jag bläddrar i bilderna från Veria. Från en värld till en annan. Här en uppdatering med lite bilder, skriver mer senare.

15977976_10155111191019734_5881529932244811219_n

Vill inte verka tjatig men igen, när jag drog igång tanken på en insamling visste jag inte hur det skulle gå, men man blir så akut medveten om behoven när man är på plats. Jag fick även en hel del donationer från människor jag inte känner, och det var otroligt fint. Det går. Sarah från Bridge2Refugees skrev så här på deras FB:

Day 99 | Veria Camp
Even the wood’s pulling sad faces in the cold!
Today we’re running the supermarket with extra fruit and veg to give the residents on camp a boost. This was funded by a volunteer who collected her own donations from friends 💪
We’re giving out Oranges, Bananas, Aubergines, Courgettes, Onions, Tomatoes, Carrots and Peppers with the normal shop which includes things like Tea, sugar etc.
This all works because of YOUR donations so please consider supporting us with a donation however small or big. See link in my bio 🙏 x

15894490_1872246352986765_4543248103538189338_n

Tack. Så roligt var att vi efter denna dag fick in en stor donation, tack vare mig, som gör att det går att upprepa.

Det går inte att göra en sådan här resa utan att förändras. Är full av intryck, de kommer bli till avtryck. Vet inte riktigt hur. Tiden får visa. Bara lite kort.

1) Vi har råd. Det handlar om val. Hur väljer vi? Vad lägger vi våra pengar på? Vi i rika Sverige har råd. Vad prioriterar vi?

2)16003297_10155111191324734_6447550379632068426_n Vet att en del skulle avfärda det jag gjort som ‘välgörenhetsturism’ ett sätt för medelålders tanter att få känna sig goda. Detta har jag funderat på, mycket, men att tänka så förutsätter ett privilegium som förvisso är mitt, men som också vill omsättas. Det behövs pengar men det behövs också ansikten, människor på plats, som sträcker ut en hand. För att vara helt ärlig är nog detta det mest meningsfulla jag gjort på länge.

3) Det var slitigt, fysiskt och känslomässigt, sorgligt stundtals, man får värja sig. Men samtidigt får man mycket tillbaka. Inte minst att träffa alla dessa människor som som bär hopp, det slogs jag av, som den amerikanska organisationen Carry the Future som delar ut babyboxar till de nyfödda och som kom inkörande min sista dag. Vi hade en nyföding i Camp Veria. De skulle vidare till läger i Serbien efter oss. Det finns så mycket godhet.

4) Så imponerad av Sarah & Sam som driver Bridge2Refugees. Jag kommer aldrig mer att ge pengar till välgörenhetsorganisationer som avlönar sina chefer med löner som ligger i linje med näringslivet, och det inkluderar Svenska kyrkan och dess insamlingschef. Det finns mängder av mindre organisationer som är på plats och som sliter för att bidra med mat, förnödenheter och medmänsklighet. Tacksam över att ha mött dessa inspirerande människor. Donera gärna, här. Allt går till de som behöver.15895319_905748822895644_8591122969633082814_n