Om man slår på ordet ‘kallelse’ i Nationalencyklopedin lyder definitionen: ‘religiöst begrepp med flera innebörder, gudomlig kallelse till omvändelse och tro.’ Det är den korta versionen. Det finns en längre som jag läste på kontoret men har inte mitt lösenord inlagt här på hemdatorn så kommer inte åt den nu. Den längre versionen tog upp Jesu kallelse, Muhammed, Buddha, det vill säga människor som tog sin kallelse på sådant djup att det förändrade en värld. Vad är vi kallade?
I efterdyningarna av filmen om prästen Inger Svensson – Och förlåt oss våra skulder – läste jag i en bloggkommentar eller om det var på Facebook: ‘Ingen har rätt att ifrågasätta en annan människas kallelse’ och den meningen fick mig att haja till. Nu tror jag den var skriven i en kyrklig kontext, i.e. ingen får ifrågasätta en annan människas (präst)kallelse (underförstått på grund av kön), och det kan jag instämma i, men om man ser det utifrån och lite sekulärt så tänker jag tvärtom. Det finns all anledning att ifrågasätta människors Gudomliga kallelse, speciellt när de yttrar sig i det extrema, för det är väl just där som människor idag ofta avfärdar religion. Den har alltid lett till, leder till bråk, våld, krig. Självmordsbombare.
Det är en extrem. Men även i det mindre behöver väl en kallelse ifrågasättas, prövas, tänjas, innan den kan släppas lös? Den sker inte av sig själv. Här tänker jag mig, i det positiva, att den kristna församlingen har både ansvar och möjlighet att forma en kallelse, att hjälpa till att tolka den, att sätta gränser. Kallelsen är inte den enskildes, den är del av något. Gud väver. Och varje gång två trådar korsas uppstår ett kors.
Min egen erfarenhet av kallelse är okonkret. Den handlar inte om Vad jag ska göra, utan om vad jag Är. ‘Du är mitt käraste barn.’ En röst som överröstar allt, skär igenom. Kallad att vara Guds barn? Det är klart att man kan sätta av i vilken riktning som helst efter det, att man behöver tolkningshjälp. Hur lever jag som Guds barn i det som är mitt? Här, och nu? Det är en ständig korrigeringsprocess.
‘Har alla människor en kallelse?’ var temat på en mycket intressant samtalskväll på Katharinastiftelsen i förra veckan. Patricia Tudor Sandahl var gäst och det är en sådan där fråga man kan fundera vidare kring. I det grundläggande tänker jag mig Ja. Att kallelsen på något vis är existentiell, att bli det som man är ämnad att vara, att uppstå i samklang med sig själv, vi är skapade till avbild, kallad till urbild. Dessa tankar lockar de flesta för det finns ett existentiellt djup i mänskligheten som är samma. Vi har samma botten. Att jag mötte Jesus där förändrar ingenting, jag är samma, det är inte det, men det går djupare. Man kan inte låta bli att vilja berätta.
Min fråga till panelen denna kväll var: Kan En människas kallelse ske på bekostnad av en annan människas kallelse? Jag tänkte mig i det Judas, igen en extrem kanske, men som har en sådan central roll i den kristna frälsningshistorien, kan förräderi vara del av en kallelse? Kan Gud kalla oss att göra ont? Jag tänkte också i det på upplevelsen av hur ett ‘vi’ kan uppstå på trons väg, och på smärtan när det ‘vi:et’ krackelerar, och på hur enkelt det då är att avfärda den andre/de andra med ord som: Han/hon är inte Kristen, inte på riktigt. Kanske är Guds perspektiv bara helt radikalt annorlunda. Han väver. När trådarna samverkar uppstår ett kors, en bro, så får man gå vidare, på en gång vaksam och tacksam över det som samverkar och det som utmanar. Fast egentligen är det, borde det vara just så här, enkelt.
‘Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort.’ Att inte kunna låta bli att berätta, som kvinnan vid brunnen.
Ett självporträtt, apropå att se sin kallelse.
Rambling thoughts 