Advent dag 17: Död och liv

Det går inte att föreställa sig. En dag liv. Så nästa inte. Slår man på ordet död i Nationalencyklopedin på nätet står det: ‘död: i biologisk mening att en organism – encellig eller sammansatt, en växt, ett djur eller en människa – inte längre har förmåga till näringsupptag, ämnesomsättning, utsöndring, spontan rörelse, fortplantning och reaktion på yttre påverkan, dvs. inte längre är levande. En död människa saknar all form av psykisk aktivitet.’

Döden beskrivs i negation, i avsaknad av, i brist på något. Liv. Men vad Är då den döde?

En vän och kollega gick bort i söndags. Det var begravning idag – han tillhör en annan tradition där man begraver omgående, helst inom ett dygn. Jag kan tycka om den snabbheten. Att kroppen inte lämnas ensam i ett kylhus vecka efter vecka. Jag vet inte hur han tänkte eller trodde kring det eviga livet, han såg inte sig själv som religiös men minns att han stundtals var nyfiken på mitt religiösa uppvaknande. Kanske var det journalisten i honom. Benägenheten att ställa frågor.

Schopenhauer lär en gång ha sagt att om vi kunde erbjuda de döda möjlighet att få livet tillbaka skulle de vägra. Om det är för att jordelivet är torftigt beskaffat i relation till de dödas verklighet låter jag vara osagt. Jag vet inte hur han menade. Kanske så här: För de döda är kampen över. Som levande måste man hela tiden förhålla sig till den stora utmaningen: Detta Nu. För de döda är det annorlunda. De är bortom tid. Bortom ord. De är i all tid, överallt. I evighet.

För den döde är allting Nytt. För de efterlevande är allting sig likt, men ingenting är samma. Så går mina tankar, tårar och böner denna kväll till den familj som förlorat en son, en far, och en man, och till alla som sörjer det och den som inte längre är i verklighet. Må ni härda ut.

Så kommer en trotsig tanke: Dödens sanning handlar förvisso om slut, men den bär en annan, parallell sanning, som säger till oss: Ja, detta är Tiden. Den är begränsad. Så, låt oss då leva, verkligen leva, den tid som är oss given, den tid som är vår. Låt ingen ta den ifrån oss.

Gud älskade sin son in i denna värld. Vi kan säga Ja, eller Nej, till den förkroppsligade kärleken, till liv. Det är mycket lättare att säga Nej än att bejaka, så mycket enklare att stänga ute, förminska, låtsas som om kärleken inte finns, rationalisera bort, ignorera. Det är den breda vägen. Jag tror på detta: Den smala vägen finns, det är en annan stig, den manar annorlunda: Life is too short not to love.