En Relik: Hesses skrivmaskin

img_3722Jag är inte en människa som skulle resa till Lugano för att få möjlighet att se, röra vid, den skrivmaskin med vilken Herman Hesse skrev sina verk. Det skulle inte falla mig in, men samtidigt kan jag helt förstå den där längtan som driver en person att resa till en plats för att röra vid, fotografera, den skrivmaskin som användes. Inte helt olikt resandet till reliker.

Jag är inte en människa som lockas av reliker, men fick en inblick i hur de kan locka. Att bevara levande, hur gör man det? Var och lyssnade på Patti Smith på Kulturhusets författarscen och just det där stannade kvar – hur hon reste till Lugano för att se, vidröra, Herman Hesses skrivmaskin. Hon talade om hans The Glassbead Game, som gavs ut 1943, som hon läste tidigt och som var en transformativ upplevelse som hon ville tro på, så till den grad att hon reste till Lugano för att vidröra den där skrivmaskinen vid vilken den skrevs

Det där slog an i mig. Antagligen för att det finns en bok som jag läste första gången i maj, 1983, som slog så ned i mig, jag har säkert läst den 25 gånger sedan dess, mer än något annat jag läst, det är en årlig ritual att återkomma till, varje maj. Det var inte Glaspärlespelet, men väl Herman Hesse. Min avgörande bok är hans Demian.

Nu hittar jag varken Glaspärlespelet eller Demian i bokhyllan, inte heller Stäppvargen, väl andra av hans verk. Och så funderar jag på detta: Är det en brist i mig att jag aldrig rest till Lugano, att den längtan inte fått konkret rot?

En del av samtalet på Kulturhuset handlade om Jesus, kanske är det något specifikt svenskt, viljan att inordna, att förminska, de som bekänner Jesus. Gillade hur hon sa, Patti Smith, att hon älskar Jesus, så till den grad att det första ordet på hennes första LP var: Jesus. Att hon inte har så mycket förtroende för  organiserad religion må vara förlåtet. Hon reste till Lugano. Det säger något.

Apropå det förra inlägget. Man kan ha 5 personer som säger precis samma sak, men uppfatta att endast en av dem talar sanning. Att vara den som man är. Autencititet, äkthet, är en bristvara i vår tid, människor som inte ängslas över hur de kommer att uppfattas, som bara är, däri tror jag Patti Smiths attraktion ligger, helt slutsålt idag på Kulturhusets stora scen, 700+ som betalade för att lyssna på henne. Det säger också någonting om vår samtid, om behovet av, längtan efter, äkthet.

 

Att klippa banden till det magiska

Stadsteatern har klippt banden till det magiska, skriver Ingergärd Waaranperä apropå vikande besökssiffror och jag vet inte vad hon förespråkar, men hela texten finns här.

Detta vill hon inte. Ett avslutande citat.

”Mycket vanns som sagt. Men vad hjälper det den som (kanske) förlorar sin själ. För det som verkligen är problemet med (Kulturhuset) Stadsteatern är inte repertoaren eller kvaliteten eller ens den renaste ekonomin.

”Det är det mest svårfångade och svårbeskrivna, identiteten. En aura som bleknat.

”Teatern drunknar, både på annonsplats och i huset, bland bibliotek, kaféer, utställningslokaler och annat. Teaterbesöket förlorar sin stämning av begivenhet, av ”Vi ska på Stadsteatern i kväll”. Där de andra konstarterna vunnit i synlighet och tillgänglighet har teatern förlorat.

”Det måste inte finnas bladguld, men teatern behöver sitt rum, sin atmosfär, såväl fysiskt som i marknadsföringen. Dagens dåliga läge tror jag beror på att man i stordriftsivern klippte banden till riten, det magiska och kultiska – också evenemanget – som hör till den kollektiva teaterupplevelsen. Publiken vill ”gå på Teater” men hamnar i ett allaktivitetshus.”

Kan inte låta bli att läsa in paralleller här. ”Det måste inte finnas bladguld, men Kristus behöver sitt rum, sin atmosfär, såväl fysiskt som i marknadsföringen. Dagens dåliga läge tror jag beror på att man i stordriftsivern klippte banden till riten, det magiska och kultiska – också evenemanget – som hör till den kollektiva kyrkoupplevelsen. Troende vill ”gå i Kyrkan” men hamnar i allaktivitetshus.”

Frågan är vem som plockar upp bollen, vem som för oss ut ur allaktivitetshusen? Just nu tror jag mer på Stadsteatern än på Svenska kyrkan, det är som det är, de verkar i alla fall mogna att medvetandegöra problemet som uppstår då man klipper banden med det som vill ens heligt. Men, den som lever får se.

Magnetism

Att dras till. Det kan vara svårt att härleda och kanske är det just därför jag dras in i en mening som denna: ‘Människor dras till dem som visar Kristi ansikte, som aldrig tröttnar på att nå ut och visa kärlek fritt och riklig’.

De blir till magneter, de där som verkligen visar Kristi ansikte, mitt problem är att jag upplever att de är försvinnande få. Men, ja, det är enda vägen framåt. Att tro på dem som vågar visa Kristi ansikte, och att försöka efterlikna dem. De blir till magneter. Att bli till magnet. Det är också en möjlighet. Att visa Kristi ansikte. Att våga.

Hela texten här.

Heliga val

En mening som bubblat upp till ytan rätt ofta den senaste tiden är några ord som säkerligen kan uppfattas som rätt banala, men det banala kan få liv. ‘Heliga liv formas av heliga val.’

Jag skrev ned de orden under en retreat i ett anteckningsblock och de har stannat kvar. De är nära besläktade i min tankevärld med vad en annan andlig förebild en gång tittade på mig och allvarsamt sade: ‘You are responsible for the spiritual community you are in.’

Det är inte helt lätt att få ihop.

Frågan jag allt oftare ställer mig angående heliga val, för visst tror jag att det är sant, att heliga liv kräver sina val, är denna: Är medlemskap i Svenska kyrkan ett heligt val? Och i så fall, på vilket sätt?

Det pinsamma är att jag vet inte, ser det inte. Jag vet att Svenska kyrkan vill att jag ska vara medlem, den propagerar för att människor ska vara kvar i den, den döper gärna barn in i sin gemenskap, men för att vara helt krass, så är min upplevelse av Svenska kyrkan att den vill medlemmarnas pengar, är osäker på om den vill det av heliga skäl eller av rent administrativt-ekonomiska? När den talar om medlemstal är det i princip alltid en fråga om resurser. Sällan framstår den som att den förvaltar något oumbärligt, Jesus Kristus.

Jag säger inte att det är så, men det framstår så.

Jag kan tycka om de där religiösa orden – kanske för att jag slapp dem som barn och därför inte uppfattar dem som negativt konnoterande – ord som frälsning, räddning, omvändelse, helgelse, men i samma stund som jag älskar de orden, känner jag mig ensam i den kärleken. Hur verkar kyrkan för människors helgelse, omvändelse, frälsning? På vilket sätt är kyrkligt medlemskap oumbärligt? Spelar medlemskapet någon roll, för en människas andliga utveckling, hennes helgelse, omvändelse, frälsning?

Ett sätt är naturligtvis att hänvisa till nattvarden, och jag har varit pragmatisk i det, så länge som man kan ta del av nattvarden ÄR kyrkan ett heligt val. Egentligen uppfattar jag mässan och själavården som kyrkans kanske enda unika erbjudande, resten kan andra samhällsaktörer lika gärna ta hand om, om det kniper.

Jag får fortsätta att fundera och be över det där med heliga val, och kanske än mer över på vilket sätt jag tar ansvar för den andliga gemenskap som jag är i.

‘Jag har ofta frågor Herre, men så sällan har jag svar.
Jag står ofta vid ett vägskäl, och jag tvekar vid mitt val.’

Heja Rolf!

Länkar till en text som dök upp på Svenska kyrkans bloggportal, det är Rolf Wollert, Från en landsortsprästs horisont, han ställer sig frågan: ‘Varför skall vi ha en ny handbok?’ Här.

Av allt som skrivits om handboken är detta ett perspektiv som jag fann uppfriskande, det har påpekats tidigare, men jag behövde påminnas om det, som ytterligare ett tecken på Svenska kyrkans ‘schizofreni’. Apropå kunglige Alexanders dop.

‘Och så kommer då stunden när Svenska kyrkans högsta företrädare för en stor publik, vill presentera hur en gudstjänst ser ut för svenska folket. Som i fredags. Ett dop i svenska kyrkans ordning 2016, vill vi göra så här, för att förmedla evangelium till de människor vi möter. Och då tänker jag att den gudstjänst som televiseras inte bara är en privat tillställning som bara angår den familj som är där. Utan att en förrättning som sänds ut i en mängd hem, och som man tom kan beskåda i efterskott, är ett sätt för oss att presentera Svenska kyrkan nu.

‘Och då…..när detta gyllene tillfälle presenterar sig: Borta är allt tal om inkluderande språk, försvunnen är allt nyskapande vad gäller böner och liturgi, nedspolat är alla tankar om nyformulering av Herrens bön…..’

Det är lite som det där med brudöverlämning som Svenska kyrkan medverkat till att göra så populärt genom de kungliga bröllopen men som är så impopulärt på lokal nivå. Kyrkan vill å ena sidan vara progressiv, men så kommer stunden när dess högsta företrädare för en stor publik ska presentera hur en gudstjänst ser ut, de kungliga bröllopen.

Sådant bygger inte förtroende. Man säger en sak, men gör en annan. För att någonting ska få genomslag brukar man säga att ledarskapet måste ‘walk-the-talk’, det tycks inte funka så i Svenska kyrkan, de kungliga förrättningarna säger annorlunda.

Vad är Svenska kyrkans syfte? Jag vet faktiskt inte, det kan tyckas att en så pass kyrklig person som jag borde ha figured it out, men, jag vet inte. Att behålla medlemmar är min gissning, men kan uppleva det som cyniskt att säga så. Min frälsning, vår frälsning, hur viktig är den? Är den viktig?

Idag kom nya utträdessiffror. 9211 personer lämnade i augusti, det kan jämföras med 2133 förra augusti, och årets siffra är den högsta siffran för augusti i den statistik som ligger på hemsidan. Redan i år har fler personer begärt utträde än hela förra året.

Det stör mig, när man ser på siffrorna, hur Kyrkans folk i Kyrkans tidning skyller utträdestrenden på granskningarna i Aftonbladet och Ekot. Det är sant att dessa har accelererat siffrorna, men trenden har funnits där länge. Månad för månad, sedan maj 2015 faktiskt, vi talar 15 månader, har utträdena, med ett undantag, varit högre på en månad-till-månadsbasis vis-a-vis året innan. I april i år, och april är efter oktober den månad då flest går ur, många får skattebeskedet då, ser hur mycket de betalar, lämnade 7986 personer, upp från 5983 året innan. Årets siffra är den högsta april-siffran som registrerats om man ser till den månadsstatistik som ligger på hemsidan. April var långt innan media-granskningarna. Titta gärna på statistiken. Den finns här.

Man kan ju skylla på mediagranskningar, det är enkelt. Själv funderar jag över Svenska kyrkans syfte. Om det enbart handlar om, som det tycks, att behålla medlemmar undrar jag hur dess ledning tänker, nu när utvecklingen går emot, kanske nöjer den sig med: Om vi inte drivit detta med kyrkohandboken, Israel, vapenexport, Seglora Smedja, inklusivt språk, anti #mitt kors, twitter, hade ännu fler lämnat. De är nöjda med sin egna insatser, allt är Aftonbladets fel.

Hur länge kan man förhålla sig så? Om nu syftet är att få folk att vara kvar?

Rolfs text påminde mig om något annat, om detta: På kungliga dop läses Fader Vår, men i det lokala ska församlingen övertygas om att Vår Fader duger. Det är, onekligen, märkligt. Och alls inte trovärdigt. Heja Rolf.

Roadtrip

14095723_10153870481507896_7705254362199039068_nMan kan inte undvika att fundera lite efter en resa till Kärleken. Det är en stadsdel i Halmstad, spontant kan jag känna en viss avund gentemot de som bor där, att bo i Kärleken, det vill jag också göra.

Jag var där på jobb, i Kärleken, intervjuade en präst. En sak hon sade vill dela med mig av, apropå Livet, att det är så fruktansvärt kort, och hon sade: att det fanns en Rabbin som sade, apropå att livet är som ett ögonblick i det Gudomliga perspektivet, att Guds enda fråga till människan vid himlens port är denna: Did you enjoy my creation?

Ur det perspektivet, vad gör man då med ett liv?

Mitt kors

IMG_3672Det hände sig en gång att jag uppmanades att gömma mitt kors. Det var några år sedan och uppmaningen hade ingenting med provokation att göra, snarare beundran.

En kvinna, yngre än mig, påverkad var hon men inte redlös, tydligt märkt av missbruk, kom fram till mig utanför Systembolaget på Folkungagatan och sa: ‘Vilket vackert kors.’ Det är ganska stort, mitt kors, och jag har det i en lång kedja så det är synligt. Hon frågade om korset, och vi pratade en kort stund, minns inte riktigt om vad men minns att hon tyckte att jag var självsvådlig som gick omkring med ett sådant smycke. ‘Är du inte rädd för att någon ska komma och rycka det från dig?’ undrade hon och det var då hon kom med sin uppmaning. ‘Jag tycker inte du ska ha det så att det syns så mycket.’

Just den tanken har aldrig slagit mig, det bor i mig ingen rädsla för att någon ska komma och råna mig på mitt kors om jag bär det synligt. Varför jag bär det synligt kan man fundera kring. Jag tycker om att ha det så, det handlar mindre om att berätta för världen, visa upp, mer om ett värn, ett skydd, en sköld. Jag tar rätt ofta upp det i handen, pillar på det, tvinnar kedjan, jag brukar hålla det i handen ibland när sömnen inte kommer, och stilla be, Gud som haver barnen kär. Kanske låter det barnsligt, men korset påminner mig, genom dagen, om att jag är välsignad, inte ensam, räddad.

Jag är ingen manifestationsmänniska, jag har aldrig köpt något Rosa Band eller andra pins för att visa solidaritet med eller stödja, med korset är det annorlunda. Det var en tanke som slog mig, att jag bär mitt kors även för de som inte kan, eller får, och att det är viktigt.

Bekymmersamt blir det att läsa om de reaktioner som kommit från Svenska kyrkan, inte minst via två Facebookinlägg från dess kommunikationsdirektör. Svenska kyrkan kritiserar korskampanj. Här. Jag var tvungen att gå in och läsa inläggen.

Jag ska inte gå in i det mer, det gör mig bara upprörd, men Rebella skrev ett bra inlägg som på många punkter sammanfattar det hela, dessutom med många länkar. Visad medkänsla inom en grupp eller en familj är inte ett angrepp på utomstående. Här.

För övrigt är det bekymmersamt att det är just kommunikationsdirektören som gör dessa typer av utspel som han senare måste gå tillbaka till för att berätta hur han egentligen menade. Nu är inte kommunikation Svenska kyrkans starka gren – kommunikation förutsätter någonstans ett flöde – Svenska kyrkan på nationell nivå tycks betrakta kommunikation endast i termer av inifrån och ut, vad vi säger, men missar det andra, viktigare, perspektivet, utifrån och in, hur vi uppfattas.

En annan länk, som egentligen inte är relaterad till ovanstående, men som jag funderat på är Kyrkliga tings Funderingar. Här. Samma tanke som Rebella tar upp, varifrån kommer missuppfattningen att en uttryckt tro, eller visad medkänsla för en grupp per automatik skulle innebära att man hyser aggression mot en annan?

Vill man dra kommunikationsdirektörens resonemang lite längre kan man fråga sig om han menar att det skulle vara bättre med ett samhälle helt rent från religiösa symboler. Bär inte kippa, slöja, kors, det kan uppfattas som provocerande.

Jag gick med i FB Gruppen Mitt Kors, och lade upp en bild där, om någon mot all förmodan skulle ha missat gruppen så finns den här.