Förtroendekris

”Allvarligt när kyrkans folk hånar journalister.” Rubriken återfanns i SvD i veckan som ledde upp till Påsk. Det var kulturredaktör Lisa Irenius som refererade och reagerade på en text i journalisten (Journalistförbundets medlemstidning) – som ägnade inte mindre än fyra texter åt kyrkan – och problematiken kring att bevaka den: 1) Myteriet i Visby, 2) Offentlighetsprincipen naggas i kanten, 3) Många fallgropar och hinder i kyrkobevakningen, samt 4) ”Journalister ska behandlas med respekt.” Hela texten Här. 

Huvudartikeln – Myteriet i Visby – tar sikte på det som hände efter det att Sofia Lilly Jönsson skrev ett reportage som publicerades i tidningen Dagen om Visby Domkyrkoförsamling. Artikeln PO-anmäldes, och fälldes. ”Det Sofia Lilly Jönsson berättade 2015 i sin artikel i Dagen visar sig nu två år senare alltså vara korrekt,” skriver Irenius, baserat på Journalistens reportage.

Att en artikel är sann behöver inte betyda inte att den inte kan bli fälld, men det som gör detta än mer märkligt är de svar som Hermansson levererar i Journalisten. Det tycker Irenius med, ”Men ännu konstigare är att Hermansson själv har så dålig koll på vad han gör i sociala medier,” är en av hennes slutsatser.

Texterna i Journalisten finns Här.

Det finns många lager i detta, arbetsmiljö är en. Jag är inte superinsatt i alla turer och har till exempel inte läst det visitatioinsprotokoll som resulterade från Biskopens visitation och som visar på att Sofia Lilly Jönssons ursprungliga text var sanningsenlig. Det finns många frågor i detta som andra är mer insatta i än jag men texterna i Journalisten visar också att domprosten inte bara har dålig koll, utan att han slirar rätt betänkligt på sanningen när han intervjuas av journalister.

Jag ville ge Svenska kyrkan ‘the benefit of the doubt.’ Kanske skulle det komma någon reaktion, ett svar, efter påsk. Här har en av landets största rikstäckande tidningar på sitt vis ställt en fråga, hur ställer sig Svenska kyrkan till detta. Antingen anser man att det är ok att kyrklig verksamhet inbegriper att håna journalister, eller så gör man det inte, hur svårt kan det vara?

Att bara låta det passera ser illa ut, speciellt med tanke på den negativa spiral som Svenska Kyrkan befinner sig i, och det spär på det bristande förtroende som människor har för kyrkan, och som till slut gör att de inte längre vill stötta den ekonomiskt. Det är också en sådan där märklig sak i påsktid att Svenska kyrkan tillsammans med medlemsredovisningen skickar ut ett pressmeddelande som visar att de flesta som lämnar kyrkan gör det för att de ‘inte tror på Gud’ – utan att problematisera kring hur det påståendet i sig rymmer en kyrkokritik, eller, för den delen, varför människor så länge varit kvar som medlemmar trots bristande tro. Ofta pekar man från kyrkligt håll på förra sommarens granskningar av pengarullning på Utlandsnivå samt församlingarnas spenderande på utlandsresor, men om man tittar på månadsiffrorna (finns Här) ser man att utträdena på månadsbasis varit ökande de senaste 19 månaderna, sedan september 2015.

Efter förra årets stora våg har trenden fortsatt, med en fördubbling av utträden första kvartalet 2017 jmfrt med året innan. Det kan nog hänga samman med att deklarationsblanketterna skickades ut tidigare än vanligt, det brukar annars vara en topp i april då medlemsavgiften redovisas, men ändå. Kyrkans ansvarige konstaterar i KT att människor lämnar kyrkan när de blir påminda om den (får skattsedeln), en anledning som man hört tidigare. Text finns Här. Men hur analyserar man den dystra sanningen – om man nu tror att det är så – att man företräder en organisation med medlemmar som inte vill bli påmind om ens existens? Hur blev det så?

Att skylla på skattsedlar blir rätt torftigt, och bygger inget förtroende. Det har varit mycket kring Svenska kyrkan det senaste året, granskningarna då, följt av flera dyra utköp detta år, debatten kring kyrkohandboken (etc) – själv funderar jag på det där med förtroende och trovärdighet – i mitt eget inre universum har förtroendet för Svenska kyrkan dippat rätt rejält de senaste åren, många faktorer spelar in där, men den tystnad med vilken Svenska kyrkan bemöter kritik är en av den. Jag är på intet sätt ensam i det.

När Förtroendebarometern (som görs av SIFO) släpptes i början av april utmärkte sig Svenska kyrkan genom att vara en av de organisationer/företag/institutioner med brantast nedåtgående trend. Totalsiffran föll 7 steg till 34 – även till exempel Polisen visade ett liknande fall (-7), en annan organisation vars problem varit i nyhetsflödet, men uppvisar ändå en övergripande siffra skyhögt över Svenska kyrkan, eller 54. Ser man på den övergripande bilden ligger Svenska kyrkan, i förtroende mätt, långt efter universitet, högskolor, sjukvård, polis, Riksbanken, kungahuset, men även långt bakom organisationer som Amnesty, Röda Korset och Frälsningsarmén. Till och med Svenska Dagbladet ånjuter en högre placering i förtroendeligan än Svenska kyrkan.

Jag får ibland stå till svars för Svenska kyrkan bland anhöriga och vänner och någon som hade läst artikeln i Svenskan frågade mig: Är det sant? Och så följdfrågan om hur man kan vara fortsatt medlem? Problemet med att vara tyst eller låtsas som det inte finns problem när en av landets största tidningar går ut med rubriken: ”Allvarligt när kyrkans folk hånar journalister” är att det uppfattas som att tidningen har rätt, och att det faktiskt inte är ett problem för kyrkan. Så naggas förtroendet ytterligare i kanterna.

Vit tisdag

Vet att det där med Blå måndag och Vit tisdag egentligen kommer från inledningen av fastan och inte dess avslutning men det är något med den Vita Tisdagen. Det låter vackert på många vis.

Bilden är Chagall, han målade den efter Kristallnatten. Orginalet, och jag googlade på det för att se om det är görbart att åka och titta på den, finns i Chicago så det är lite långt borta. Den vita korsfästelsen. Påfallande ofta målade Chagall in den korsfäste i sina bilder, öven i de med Gammaltestamentliga motiv, som en symbol inte för den kristna religionen utan Kristus då som en bild av det judiska folkets lidande genom historien.

“For me, Christ has always symbolized the true type of the Jewish martyr. That is how I understood him in 1908 when I used this figure for the first time,” Marc Chagall said.

Hittade en bra sammanfattande länk när jag Googlade med inte mindre än 25 av Chagalls korsfästelsebilder och stundtals bra texter med. Den finns Här.

Blå Måndag – Pray for Egypt

Den Stilla Veckan, den heliga veckan, passionsveckan, fick en riktig skitstart (jag använde det ordet till en vän i Egypten), först då fredagen i Stockholm, sedan söndagens dåd i de Egyptiska kyrkorna.

Menar inte att ranka lidande, det är lika verkligt var det än uppstår, men någonstans slog de Egyptiska bomberna ned i mig väldigt konkret. Terrorn i Europa slår blint, det går inte att värja sig för människor som känner sig manade att köra in i folkmassor, det spelar liksom ingen roll vem som dödas. Terrorn i Egypten har mer tydligt ‘de kristna’ som måltavla. Kyrkan. Det är inte värre, men mer målinriktat.

Jag ser på de yotakors som jag målat och ramat in. Att min gudomliga, andliga väg skulle ta mig till Egypten kan ses som slumpmässigt, jag hade likväl kunnat hamna på ett Ashram i Indien, eller hos en Shaman i Peru, men jag tror inte på slump. Gud har ett syfte och Han gav mig en väg. Andra kan ha andra vägar, men detta är min väg.

Efter min Uppenbarelse/Omvändelse, vad ska man kalla det, då jag i nöd till slut ringde en präst, mötte en präst, för att jag fått för mig att svaret på min andliga förvirring var dopet, och det i sig var inte enkelt, jag hade aldrig mött en vuxen människa som längtade efter att låta sig döpas, håller jag på att bli galen?, och så mötte jag den där prästen som frågade: Vill du måla med fjädrar? Det kommer en koptisk egyptisk biskop hit som ska ha ett retreat, det finns en plats kvar. Så ett telefonnummer på en lapp. Jag ringde.

Två månader senare målade jag mitt första yotakors under ledning av Biskop Thomas. Den retreaten blev min ingång till kristen tro, möjligtvis överkurs, men ändå, den ter mig öververklig, den där veckan sommaren 2003, jag var ännu inte döpt, det steget kändes oöverstigligt, men jag tog det, just där, och jag kan minnas, och längta efter att komma tillbaka till den där naiva första tiden, minns hur jag svämmade över inför den koptiske egyptiske biskopen, hur jag sa under det avslutande delandet: Jag vill bli som du, hur gör man? Minns även hans svar: Come visit me in Egypt.

Jag åkte till Egypten ett år efter det, det har blivit många resor sedan dess. Har jag kommit närmare? Vet inte. Det är ju också en av trons paradoxer – ju mer man vågar närma sig, desto större blir avståndet. På ett bra sätt då. Gud är Alltid mer svårfångad än man tror, det blir allt tydligare ju mer man öppnar sig. Det är en smal väg.

Jag ser på mina kors, på den där fjädern som vi målade med. Det har gått ett år sedan jag var i Egypten senast men det där landet gav mig det viktigaste som jag har att falla tillbaka på, mitt dop.

Gud har vingar.

Prayers for Egypt.

Pray for Egypt.

So, what’s happening in Sweden?

So, what’s happening in Sweden? This is ’Sweden’ calling.

It is true that Sweden, on a per capita basis, or in relation to the total population, opened its doors to more immigrants than any other European nation about a year-and-a-half ago when the refugee situation was acute. It is still acute. Sweden has pretty much closed its borders. Now we sit here feeling self-righteous and outrage about the US and its wall against Mexico, but fact is, they are just following in the footsteps of Europe. Remember, the barbed wire? Hungary?

I spent some time, it was short, volunteering in a refugee camp in northern Greece at the start of the year. Two things have stayed with me. Gratitude over the privilege that is mine, I could leave that place, would leave that place. It is not everyone’s to have, it is a gift. That privilege was given to me, I am a Swede, what do I do with it? The second thing is harder to put in words without sounding too zappy but I can fall back in to this, sense it, of seeing these families, in flight, having lived through things that me and my boys, my family, cannot even dream of in terms of hardship, hopelessness, now stuck. No one wants them. No one welcomes them.

It makes me proud to be part of, a native of, the nation that took in most refugees during a crisis. Of course, but that goes without saying, that also poses challenges to the system. Instead of addressing those challenges, I am sad to say, Sweden took a different route, pitching immigrants against the dream of the cradle-to-grave welfare system. Conclusion drawn: We can’t afford it. That is the really sad thing that is happening in Sweden. A lot of people that would never dream of considering themselves racist find it legitimate to say: We can’t afford them.

I see it happening all around me. People I love, friends, taking that route. Reducing refugees to an economic transaction. ‘We can’t afford them, look at the Swedish healthcare system, it is in chaos.” They sound like Trump to me.

I don’t buy it. I will never buy it.

Call me naive, a lot of people do, but I won’t budge on this. The refugee situation goes deeper than economics, it is about who we are, what we are, what it is to be a human being, reducing refugees to economics, like Sweden is doing, only serves to remove us one more step from being humane. The refugee crisis is not about money, we can afford it, it is about being human, what it is to be human, how do we share our resources. We have a choice here. It boils down to this: How do we define ourselves? As Economic beings or Human beings?

I am worried too about what is happening in Sweden, for radically different reasons than Trump, but still. As i write this, I think of Sarah Griffith and Sam James and the incredibly amazing work they do with Bridge2Refugees. More here. I am not there, not ready to take the steps they have taken but amazing, isn’t it, how Trump in some kind of paradoxical manner is bringing me closer.

Misstag och omtag

Det var inte min mening att stänga bloggen, snarare tvärtom. Jag fick en idë om att fixa till den, byta tema, fixa med bilder, omstart, men när jag började mecka med det så insåg jag att jag ville testa mig fram. Ändrade då inställningarna så att bara jag skulle se, förstod inte att det även innebar att jag på något vis lösenordsskyddade sidorna. Det säger något om mig.

Med tanke på hur oflitig jag varit sista halvåret var det lite kul att se relativt många som frågade, som ville läsa vidare. Jag har inte brytt mig om att godkänna dem, öppnar sidorna istället, men kommer fixa vidare med teman och liknande. Byta bilder. I offentlighet.

Hur utökar man sitt bord?

safe_imageDen här bilden fladdrade förbi på FB. Om det är någon dag som man kan tillåta sig att se i tecken är det väl på sin Dopdag? Ser inte bilden som en passning till USA, den talar till mig.

Hur utökar jag mitt bord? Var bygger jag murar?

Vi gör det alla. Krymper bord och bygger broar, på våra egna outgrundliga vis. Ofta fattar vi inte att det är det vi gör. Biskop Thomas från Egypten som varit så betydelsefull i min tros resa sade en gång: You are responsible for the spiritual environment you are in. Visst är det så. Det är också uppfodrande, det inte en lätt tid att försöka ta ansvar, jag förstår precis, apropå förra inlägget, hur Sofia menar när hon föreslår att vägen ut ur kyrkan kan bli en väg in i Kyrkan.

Jag ser inte min kristna identitet som bottnande i medlemskap i Svenska kyrkan, inte alls faktiskt, vet inte om det är bra eller dåligt, men kristenhet handlar inte om samfundstillhörighet, mer om vilja: Hur utökar jag mitt bord? Var bygger jag murar?

Och, vilket stöd behöver jag för att vara i de frågorna?