Bönen i vår vardag

Upprepningar. Att göra samma sak. Att hitta en ordning. Jag har kommit att tro på scheman, jag behöver dem, inte minst när man frilansar är det extremt viktigt att ta kontroll över sin tid, strukturera den.

Nu på semestern är tanken att ta med mig hjälp-att-be-boken ned till stranden, varje morgon, jag gjorde det i morse. Utifrån min mosters hus kan man gå en 8-kilometers runda, via Malaga Cove, där kan man köpa kaffe, det blev även ett äpple, ned till Rat Beach, där kan man se surfare som längtar efter vågen, gå längs stranden till Torrance Beach, upp genom Riviera Village, mer kaffe, och så genom en allé av eucalyptus träd tillbaka till min mosters hus.

På stranden läste jag ‘Bönen i vår vardag.’ Det var mer handfast. Konkreta råd. Jag har hört dem förut, de tål att upprepas.

1) Vi måste fatta ett beslut. Att be. Oberoende av känslor eller tillfälle,

2) Vi väljer en tid och en plats. Helst samma tid, varje dag.

3) Vi börjar vår bön med att bli medvetna om Guds närvaro. Bön handlar inte om vår vilja, att be om det vi vill, utan om att bana väg för det som Gud vill med oss. ‘Gud, jag finns, för din skull, vad vill du med mig?’

4) Vi kan fortsätta vår bön med att läsa ett stycke ur evangeliet. Jesus sade: Eller en psaltarpsalm. Bönen måste ha näring, den får inte vara tom, speciellt inte i början.

5) Vi måste avsluta vår bön med att tacka Gud, även om vi inte känner hans svar. ‘Vi kan inte mäta vad Gud har gjort med oss. Om vår bön varit äkta kommer det att visa sig genom vårt sätt att leva, våra handlingar, vår ödmjukhet och vår kärlek till nästan.’

Vad jag måste föra till är 4:an. Bibelläsning. Inför morgondagens morgonpromenad. Nästa kapitel heter: Bönens Grund. Tänker inte läsa före.

Att be är mänskligt

På planet över Atlanten tittade jag bland annat på filmen War for the Planet of the Apes. Jag förstår de som avskräcks av filmer med talande apor men jag har sett de tidigare filmerna i serien och var lite glad att dom hade den på flyget.

Den är extremt symbolladdad. I den andra halvan av filmen har aporna om är kvar tagits som slavar av den mystiske Colonel och tvingas bära sten för att bygga en mur för att skydda en av de sista mänskliga grupperingarna på jorden. Caesar, ledarapan, planerar dock för deras flykt och lyckas. Där är inget Rött Hav som delas men väl en ravin som utlöses. Aporna kan klättra upp i träden och på så vis komma igenom snömassorna, medan soldaterna som jagar dem drunkar under snön.

Sedan väntar en lång vandring, genom en öken, fram till den plats som Caesar redan tidigare sett ut åt dem – en idyllisk, paradisisk plats – ett hem. Precis som i förlagan så kommer Caesar aldrig helt fram – i slutet av filmen ser han hur aporna finner sig hemma på sin nya plats, han ser dem som lite ovanifrån, som stod han på en kulle. Sedan dör han.

Det finns en tanke i det där med att det gamla måste lämnas bakom för att det nya ska få en chans att blomstra. I det bibliska tog det 40 år för folket att växa i tillit till Gud, att lita på Honom.

Jag hade den bilden med mig när jag imorse läste det första kapitlet i Sr Veronica’s Vägar till Bön. Och även om kapitlen är korta så blir det bara ett per dag. Det första kapitlet handlar kanske inte så mycket om hur man kan be, hur man kan lära sig att be, mer om varför bönen är viktig. Att be är mänskligt. Hon besvarar, bland annat frågan, ‘varför kan vi inte bli människor om vi inte ber?’ Bön alltså som en transformativ kraft, något som kan förändra oss. Att be är innerst att låta sig omvandlas av Gud, inte till något annat än vi är, utan till det som vi innerst redan är, Guds avbild.

Bönen som något som återställer ordningen, får oss att minnas.

Det får bli tanken för dagen.

Böneböcker

Packar böcker och tar fram två hjälp-mig-att-be-böcker. Syster Veronicas ‘Vägar till bön’ och Madame Guyons ‘Bönen eller kort och lätt sätt att be’.

Båda är föredömligt tunna. Båda består av 13 korta kapitel. Alla kan lära sig att be. Djupare. Livet kan bli till bön. Det är också en möjlighet.

Jag hörde en gång en präst predika och han sade: Vi behöver egentligen inte be för Gud vet redan vad vi behöver. Jag tror att det är sant, men på en annan nivå än den som jag befinner mig i. Det är klart att Gud vet vad han vill med mitt liv, vad jag behöver, är hjälp , med hur får Gud mig över på ‘sin sida’. Om man vill ‘Guds sida’ tänker jag mig att bön är den enda möjligheten. Vad Gud vill är inte problemet, vad jag gör är där det slirar. Ska försökas ta dessa böcker på allvar.

Vet inte om det funkar att läsa dem parallellt, Veronica och Guyon, eller om man får välja, men, det där med 30 minuter om dagen, i 30 dagar, handlar innerst om att etablera en Helig Ordning. Det är svårt. Det är alltings början.

Dagens Svenskyrkliga. Här. Det finns hopp.

Jesus kom med eld till våra hjärtan

Det är svårt det där med synd. Jag har funderat på, apropå den påvliga andliga uppmaning som avslutade förra inlägget, att göra just detta: ”En sak som hjälper är att varje dag göra en samvetsrannsakan, för att bekämpa andliga sjukdomar, som fienden sår och som gör en sjuk av världslighet, den är mycket modern, den pågår idag, varje dag. Jesus kom med en eld till våra hjärtan, men vi måste släppa in honom, och varje dag fråga oss själva: ”har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?” Läs hela texten Här.

Jag tror på det citatet. Jag vill bekämpa mina andliga sjukdomar. Hur gör man? Jesus kom med eld till våra hjärtan, hur håller vi den elden brinnande? Vill jag? Egentligen? Vad har jag sysslat med idag? Idel världslighet.

Jag måste släppa in honom, kan en väg vara att: varje dag fråga sig: ”Har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?”

Det är inte en helt enkel frågeställning att ta till sig. Jag snubblar direkt, på ord som värdslig, är det en synd att vara världslig?, men också på det där ordet synd. På något vis tänker jag mig att synd är att stänga Gud och Jesus ute; alltså vår grövsta synd ligger inte i att vi inte älskade Gud utan i att vi inte förmådde ta emot Hans kärlek. Fast just den bilden handlar kanske mer om den mänskliga betingelsen, vad det är att vara människa, arvssynden, om man vill använda det ordet, om vår egen otillräcklighet. Vi vet det goda vi borde göra, men gör det inte.

Jag lärde mig, när jag gick i samtal om bikt att arvssynden kan man inte bikta bort, bikten är för värdsliga synder, för att stå ut med allt som det innebär att längta efter att vara en människa, en Guds Avbild.

Luther talade om den nya och den gamla människan, som samexisterar, vi är både och. Vem väljer vi? Inom varje människa strider två vargar, en vit, som vill kärlek, försoning och frid, och en svart, som vill krig, bitterhet, sig själv. Vem vinner? Den som vi matar.

Det finns två rörelser i det påvliga citatet, 1) att bekänna sin synd och att 2) släppa in nåden. Egentligen är det väl samma sak, att bekänna sin synd Är att släppa in nåden, ändå, så kämpar vi, så emot det. Det kan handla om mitt begränsade syndamedvetande, men jag tror att allt handlar om vad vi matar. Att släppa in nåden.

Svenska kyrkan på Twitter: #tacofredag.

Jag har avsagt mig, lovat mig själv att hålla mig borta från Svenska kyrkan och kyrkans tidning, det föder inte gott i mig, men ändå. Vill ändå säga att jag instämmer i detta. Argumentet ”att man måste tåla lite skämt” känns igen. Från mellanstadieskolgården.” Tack, Rebella. Här. Så kommer allt att handla om humor, eller bristen på den.

Jag uppfattade teweeten som infantil. Varför väljer Svenska kyrkan att tilltala människor som vore de små barn?

Vet inte. Jag går vidare. Ska åka till min moster i Kalifornien på lördag. Vad vill jag mata i det? Detta vill jag, mailade dem just. Här. Ett koptiskt kloster i Kalifornien. Kan jag komma på besök?

Att hålla elden brinnande. Är viktigt.

30 dagar

Ett av de allra bästa råden jag fått, angående andlig fördjupning, var då jag fattade mod och frågade en upplyst människa som uppenbarats för mig: ‘Hur gör man? Jag vill bli som du.’

Svaret var mycket enkelt, det var på Engelska. Han sade: Spend time with God, go to church, give him 30 minutes a day, read the Bible, pray, focus, and see where it takes you.

Biskop Emeritus Martin Lönnebo är inne på samma tanke i Frälsarkrans-boken. Ge Gud 30 minuter om dagen i 30 dagar. Och se vart det leder.

Under några år tog jag de orden på allvar. Jag gick till kyrkan varje dag, satt i den, firade mässa, läste veckans texter, kyrkvaktade. Sedan slutade jag. Det ledde mig hit. Det sägs att det tar 30 dagar att skapa grund för varaktig förändring. Man måste hålla ut. Jag tror det är sant. Ignatius av Loyolas andliga övningar är egentligen ett 30-dagars retreat. Samma på Skandinavisk Yoga och Meditationskola – de har 30-dagars kurser för de verkligt hardcore. Rehab bygger på 30 dagar – som Nämndemansgården – att bli fri från beroenden tar sin tid. Jag har varit där på närståendevecka. Man måste vilja lägga tid på, 30 dagar är en start, förändring tar tid.

Bibeln vill mer. Efter sitt dop vandrade Jesus 40 dagar i öknen, utsattes, frestades, vann, kom tillbaka. Dopet som en ingång till ökenvandringen? Det israelitiska folket vandrade i 40 år – de fick manna varje dag men det tog ändå 40 år, en generation, för dem att inse, att Gud försörjer dem. Vad mycket enklare det hade varit om Gud skickat dem ett kylskåp, så att de slapp gå till sängs med den där ovissheten, finns det mat för morgondagen? Han gjorde inte det, skickade dem ett kylskåp då, han ville deras tro, tillit.

Tro är en färskvara. Den behöver sin dagliga näring. Jag kan känna en viss lockelse inför 30-dagars retreat. Vad skulle ske med mig om jag gick in i en sådan månad. Tyst i trettio dagar och ledning i Ignatius andliga övningar? Vem kommer ut på andra sidan?

Köpte kort på Hot Yoga – Stockholm. Mest för att jag fryser. Vill vara i det varma. De har en utmaning just nu – 30 dagar på raken – se vad det gör med dig.

I brist på annat. Jag tänker anta den.

Dagens uppfodrande läsning. ”Svårigheterna i våra liv löser sig inte av att sanningen blir urvattnad. Och sanningen är denna, Jesus kom med eld och strid, vad gör jag?” Här.

Detta är också något att begrunda: ”En sak som hjälper är att varje dag göra en samvetsrannsakan, för att  för bekämpa andliga sjukdomar , som fienden sår och som gör en sjuk av världslighet, den är mycket modern, den pågår idag, varje dag. Jesus kom med en eld till våra hjärtan, men vi måste släppa in honom, och varje dag fråga oss själva: ”har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?””

Att besvara en kallelse

De tidiga Kristna talade om Vägen – att vara Kristen var att vandra Vägen. Just den bilden har aldrig riktigt talat till min tro, det blir för linjärt, som om tro har en början och slut, som vore vi på väg någon annan stans, som om det fanns ett mål där vi en gång för alla var framme, som om trons djup inte redan var vårt, om vi vill och om vi vågar.

Mer som en borr. Tron borrar sig igenom oss, våra lager och ytterligheter. Vi står alla bredvid varandra, men vissa har nått djupare, de har ögon som kan hjälpa oss att se, ögon som får vår längtan att övervinna vår rädsla.

Fast de sista dagarna när jag försökt finna en bild för tro har bilden av en kedja återkommit, hur varje länk hänger fast i den som var tidigare, hur alla dessa sitter ihop, är länkade, och det, i sin tur, fick mig att tänka på mitt gamla berlock-armband. Det tog en stund innan jag hittade det. Fick själva länken när jag var liten och så varje år, antagligen till födelsedagen, tillfogades en ny berlock.

Mitt minne var att berlockerna hängde i sina egna, korta länkar, lite bort från själva armbandslänken, men det såg jag ju, när jag fann det, att så inte var fallet. Jag kom att tänka på armbandet under ett yogapass – tanken, när den dök upp, var att berlockarmbandet kunde vara en bild av tro – länkarna, kedjan, allting hänger samman, bär det som kommer innan, efter – berlockerna tänkte jag mig var avvägar. Tro är sådan. Man kommer hamna på avvägar. Man kommer falla från. Att inse att man gått vilse är en insikt som jag inbillar mig att alla troende någon gång ställs inför. Inte vilse på så vis att Gud skulle vara frånvarande, Gud är cool på så vis, han följer oss in i vår vilsenhet, är inte beroende av vår tro, men samtidigt vill ju Gud inte att vi ska vara på avväg, det finns en plan för oss, en väg, en kedja, en brunn att borra. På sitt vis ställer tron krav, den vill något med oss, den vackraste version av oss som finns.

Är jag på avväg? Det är också en fråga att ställa sig. Jag tröttnade på att blogga lite för att jag tröttnade på Svenska kyrkan. Tyckte till slut att det jag skrev var papagoj-likt upprepande. Det här leder ingenstans. Det har funnits inom mig tankar ibland att försöka inrikta mitt skrivande mer åt kyrkliga ting men det faller hela tiden på att min tro behöver en fristad – en kyrka – jag vill inte arbeta eller tjäna pengar på det som kommit ur min tro, det kan vara en avväg. Jag vet inte. Det är också, om man nu ska vara frilansare, bekvämt att arbeta med uppdragsjournalistik för näringslivet, man får betalt. Jag är inte bara på avväg. Jag är lat med.

Vad gör man av en kallelse? En vän var här häromkvällen och hon sa något som att: Svenska kyrkan vet inte hur man möter en människa som upplever att hon/han har en kallelse. Just de orden slog an i mig just för att jag försöker skriva på ett manus kring det där ordet – Kallelse – Att vara kallad, vad gör man av det tillståndet i vårt århundrade? Jag har kommit en bit på väg, har en lång väg kvar. Har hon rätt? Jag tror det. Svenska kyrkan har låg beredskap för att möta människor som tror sig ha en kallelse, jag vet inte ens om det är ett område där hon vill verka. Det är synd. Svenska kyrkan vill vara relevant.

Om man slår upp ordet relevant i en uppslagsbok får man detta svar, betydelsefull, viktig, som hör till saken. I en artikel om medlemsflykten i KT säger SvK’s företrädare: ”Utmaningen för kyrkan är nu att nå de stora kullarna födda på 90-talet.”

– Hur är vi en relevant kyrka för 90-talisterna? frågar Pernilla Jonsson.

Det är helt fel väg, att fråga sig, ‘hur blir jag relevant?’ Tänker Jag då, jag bryr mig noll om jag är relevant. Jag vill vara tro-värdig. Ska återuppta denna blogg, det är också en väg, eller ett borrande. Det är ap-svårt, ensamt, att besvara en kallelse. Minst av allt vill man relevans i det, kallelsen längtar efter det trovärdiga, sanna.