Låt Ditt Rike Komma

Jag var på Frimodig Kyrkas årsmöte i Stockholm igår och kände för en kort stund att detta är värt att engagera sig i. Kyrkan då. Jag har av någon anledning som jag inte egentligen gått in i släppt det kyrkliga, det är inte längre den betydande del av mitt liv som det en gång var (fast det där är inte riktigt sant, mer om det längre ned). Det är det Svenskkyrkliga jag släppt. Jag tror inte på det, inte som frälsningsväg, och en kyrka som inte vill räddning, vad ska man med den till? Ändå, Längtan är en Konstant.

Det öppna programmet innan själva årsmötet, bestod av tre kvinnor som på olika sätt, tvärtom mig då, har en tro som även inbegriper Svenska kyrkan, som har valt att kämpa för den, i Svenska kyrkan. Jag beundrar dem.

1) Först ut var Elisabeth Sandlund som talade på temat ”Låt ditt rike komma” och om hur vi, som enskilda människor, som kristna, är kallade att förverkliga Guds Rike, här och nu. En sak hon tog upp var svårigheten att förstå Guds Rike, religiösa upplevelser blir idag ofta avskrivna inte av tvivel på att de är verkliga, utan av rädsla för att de trots allt är verkliga. Hur möter kyrkan människor som upplever sig ha mött Jesus Kristus, Vägen, Sanningen och Ljuset?

2) Sedan kom Sofia Lilly Jönsson, som skrivit 95 teser om Kyrkovalet. Det är kanske att skjuta öppet mål att diskutera avskaffandet av partipolitik på Frimodig Kyrkas årsmöte. Men håller med henne, vill man vara seriös på detta område måste man diskutera och lansera alternativ. Hur skulle ett sådant alternativ se ut?

3) Båda talarna fick Helena Edlunds bok ”Att överleva Svenska kyrkan.” Helena var där. Jag köpte en bok. Har nu läst till sida 131. Återkommer när jag läst klart.

Jag har släppt det Svenskkyrkliga, men är i en fas då jag vill inget mer än det Kyrkliga. Jag besteg det berg i Sina som Mose besteg, rent konkret då. Var finner vi bekräftelse för vår Kristuslängtan i vår tid? Åker till Berget imorgon.

Följ Din Längtan, det är det enda verkligt viktiga!

Biblioteket i Sinai

Vi fick en visning av biblioteket i Katarinaklostret, i Sinai. Det finns cirka 1,8 miljoner handskriftsidor där. Så mycket rikedom. Så ovärderligt. En del av dem kan man se i det museum som ibland har öppet invid klostret, resten ryms i det bibliotek som vi då fick se.

Det är extremt high-tech, med rörelsedektorer, och rökvarnare, och brandvarnare som om jag förstod det rätt är kopplade till 46 tuber av någon sorts gas som suger syret ur luften. Skulle det börja brinna så kopplas dessa gasbtuber på och suger syret ur luften så att elden självslocknar.

 

 

Fader Justin berättade för oss att tuberna väger cirka 50 kilo styck och att det var ett rätt slitigt jobb att få dem på plats. Just nu vilar många av skrifterna bakom galler, man väntar på speciella boxar som de ska placeras i. Men man har kommit fram till att rullarna överlevde i öknen, så rummet ska simulera öknen som finns där, utanför. Det var rätt stort att få se detta.

 

 

 

Tror inte bilderna gör det rättvisa, biblioteket i Sinai vittnar om så mycket. Stentavlorna finns inte där, men väl 1,8 miljoner sidor handskrift, det är ett överväldigande vittnesbörd.

Den här tanken kom till mig, där i biblioteket, jag fick en längtan efter att ta en tom anteckningsbok, en vacker penna, en bibel, och sätta mig på ett cafe och ägna en timme om dagen åt att transkribera bibeln. Jag skulle starta med Johannes Evangelium.

Och se vad det gör med mig.

Fader Justin har förresten en blogg. Här. 

 

 

Utan WiFi

Det blev ingen resedagbok från Egypten. Började, men det fanns ingen WiFi på Katarinaklostret, inte heller på de andra ställena vi besökte. När man varit inloggad typ 10 minuter på telefonen får man SMS från Telenor, jag har kostnadskontroll, du har nu använt dagens surf.

Det finns så mycket jag skulle vilja dela från resan. Det är omtumlande att ställa sig inför en öken, inför tomhet, det finns ingenting där som speglar en. Öknen drar saker och ting till sin spets. Vad behöver man egentligen, för att leva?

Tycker om den där omskrivningen av Nietzsches citat. What doesn’t kill you, disappoints me. Bilden är från Alu Galoum, ett sorts hippie-strandläger på Röda Havskusten, där fanns många goda ord.

Hemma nu.

Långfredag: En Skenande Kamel

Kamelen hade uppenbart missat den skylten.

Mose berg. Det står i bibeln att Mose gick upp på berget, och man tänker inte så mycket på det. När man är här, inför detta berg, inser man att det är ingen lätt vandring. Den är rätt tuff. Vi bor på Katarinaklostrets gästhem, vid foten av berget. Man kan rida kamel cirka 2/3 till toppen och jag gjorde det idag.

Det är väl ofrånkomligt om man nu ska gå i Moses fotspår att fundera kring Guds bud, och det där med bud kan låta tungt, men Budorden är väl egentligen en förmaning, goda råd, från en förälder till ett barn: Sök leva så här, så kommer lycka stå dig bi. Man får vandra i de där fotspåren och försöka vara öppen för vad Gud vill en.

Jag har gått upp hela vägen andra år men tog kamel idag. Och märkte väldigt tidigt att ‘min’ kamel ville leda. Jag startade långt bak i karavanen men hamnade fort först. Den tanken slog mig: Varför fick jag en kamel som var så tävlingsinriktad? Det irriterade mig, att min kamel gick så fort, pushade sig förbi de andra. Då hamnade jag i ökenvisdom: Det man irriterar sig på hos andra ska man titta på, hos sig själv.

Jag funderade på det. Kanske var det tvivel som kom in där, för det var som om kamelen ville visa mig något. Och så plötsligt, apropå skylten, bilden, om att stay on the path, så satte min kamel av från stigen upp till berget, ned för berget, den började galoppera, skena, rakt ned, och för några sekunder där var jag i extrem panik. På en skenande kamel, NEDFÖR, jag kunde höra hur någon skrek Carolina! och hur jag skrek Can You Stop This! till den stackars beduinguiden sprang typ 20 meter bakom och som försökte komma förbi kamelen, stanna den. Jag grips väldigt sällan av panik. nu gjorde jag det. Samtidigt mindes jag guidens ord, apropå kamelridning, ‘move with the camel.’ Det varade kanske en minut, kanske mindre, 30 sekunder, sedan tvärstannade kamelen igen och betedde sig som om ingenting hade hänt.

Det sägs om vissa berg att de tar emot de som är redo och kunde inte låta bli att tänka på det med. Vi blev vänner igen sedan, kamelen och jag men den gav mig, onekligen, mycket att tänka på.

Skärtorsdag Revisited – Läsningarna

Vi kom fram till Katarinaklostret imorse, efter en väldigt lång natts resa in i dag. Jag lämnade hemmet igår vid 12-tiden, och i morse vid 4-tiden landade vi i Sharm-el-Sheik där transport till Katarinaklostret väntade. Det tar cirka 3 timmar och när vi körde in mot den bergiga öknen fick vi ett otroligt blixtspel – åska och regn över Södra Sinai som dock torkade upp allteftersom dagen grydde.

Jag var här senast 2013, det var också i April, men veckan innan den ortodoxa påsken och då sa vi att vi skulle vilja fira ortodox påsk här, vara del av den. Sedan dess har vi varit några stycken som varit på väg men år efter år har resan ställts in av säkerhetsskäl, UD har avrått från resor hit, och under resans gång har det tillkommit, och avhoppats resenärer, pilgrimer, i den grupp av Svenskar som längtar efter ortodox påsk i Sinai. Fem år senare, nu är vi är.

Jag deltog bara 40 minuter av den liturgi som just nu firas. Skärtorsdagens. Den tar cirka 4 timmar men jag orkade mig inte in i den, var väldigt trött, under bussresan i morse somnade jag hela tiden, och vaknade, så lämnade liturgin, ska somna tidigt och ha en ny dag imorgon. Vi ska fira LångFredag med att bestiga Mose Berg, Mount Horeb, där Moses fick motta Guds kallelse och plan. Det är speciellt, att få gå i Mose fotspår, rent konkret då. Att befinna sig på helig mark.

I klostret finns den brinnande busken, den brinner inte. Den grönskar. Jag tar en bild på den imorgon och lägger upp, om jag kan. Är det verkligen den brinnande busken? kan man fråga sig. Sådana frågor faller på så många sätt i diket för mig, det handlar om att leva som om det är så, eller som om Guds Verklighet är den verkligaste verkligheten. Jag vet att det är så, ändå är det inte helt lätt att leva så. Jag vill försöka. Längtar. Längtan tog mig hit.

Uppståndelsetid: Helig Vrede

Kom just hem från en filmkväll med min bokklubb som slutade läsa böcker, vidgade sig. Vi såg 3 Billboards outside Ebbing. Jag var inte förberedd på att det skulle vara en så tung film. Det är en bra film. Men svart.

Läste DN:s recension nu när jag kom hem och den är bra, fast jag tycker inte att filmen handlar om hur man förvandlar en bottenlös sorg till helig vrede, eller, jag såg ingenting befriande i filmen. Helig vrede är just det för mig, befriande, vill befrielse.

Det är en film om att hantera sorg, och skuld, men jag kände mer att den konfronterade mig med en bottenlös sorg som förvandlas till hat, inte till helig vrede, till dess motsats, viljan att döda, och det kan väl aldrig vara konstruktivt, inte i längden. Man får inte fastna i det. Men, filmen är intressant i hur ingen är svart eller vit. De goda är onda och de onda är goda. En tänkvärd film, om man är på det humöret. Och just nu är jag inte på det humöret.

Tänker att Uppståndelsetid handlar om att söka vara i det goda.

Det är ur det perspektivet antagligen något positivt att en filmrecension anno 2018 tar upp just det begreppet: Helig Vrede.

Läste ni förresten vår Ärkebiskops långa svar i DN apropå mirakel? Det gjorde mig ledsen. Vad är det med Svenska kyrkan som gör att den inte vill möta människor? Den vill bara mästra? Varför? Så möter man ingen. Det kommer inte attrahera någon. Vadan denna vilja att döda.

Jag reser imorgon till Egypten, det är en fakir-resa, vi lämnar Arlanda 18:30, byter flyg i Istanbul, ankommer till Sharm-el-Sheik typ 4 på morgonen, för vidare transport till Katarinaklostret. Lång dags resa genom natt. Finns det WiFi på klostret skickar jag dagliga rapporter!

Antje Jackelen: Kyrkans symboliska tolkning är ingen nytt. Här.

Three Billboards outside Ebbing. Recension. Här.

Och en bild, över lyckan jag kände där, den kan inget ta ifrån mig.

Påsktid: Påskdag

Tog fram den här boken för flera dagar sedan, och har haft den liggande. Det är Anselm Gruns Dag-till-dag läsning, från påskdag till pingst, om att leva i Uppståndelsetid. Jag har haft den tidigare som kompanjon i påsktid, det är lustigt det där med läsning, att läsa om, man fastnar i nya saker.

Lite som de bibliska texterna, jag vet inte hur många gånger jag gått igenom Evangelieboken vid det här laget, men det händer ändå att texten överraskar, man får syn på någonting nytt, man läser orden annorlunda. Jag köpte Gruns bok i St Paul’s Cathedral i London, det var väldigt många år sedan, men jag minns den dagen väldigt väl för jag gick, långt, och jag minns inte var hotellet låg som jag bodde på, jag jobbade på den tiden för SonyEricsson och skulle ha ett möte dagen efter, och jag gick. Och det var Askonsdag, 2005, även det året inföll askonsdagen väldigt tidigt, den 9 februari, och eftersom det var aftonen inför min dopdag var jag  inriktad på Guds vilja med mitt liv. Så jag köpte en bok.

Minns att jag mailade Anselm Grun för att tacka för boken efter att jag läst den. Han är Benediktinmunk på ett kloster som jag tror ligger ganska nära Munchen. Enligt Wikipedia har han skrivit 300 böcker – kan det vara sant? – han har dessutom kurser och retreater och jag hade en tanke, när jag läst boken, att jag skulle åka dit. Så sant klingande hans ord. Jag kände: Här är en som har sett, som förstått, som Är. Tro det eller ej, det kom ett svar, på tyska, förvisso, men ändå. Sådant imponerar.

Påskdagens text heter The women at the Tomb. Den handlar om kvinnorna. Nu när jag läser texten stör jag mig lite på det där kategoriserandet, det är väldigt mycket Kvinnor kontra Män, med uppmaningen att män borde bli mer kvinnliga. ”Women are less afraid to visit the dying or to go to the cemetery and to sit by the graves. Dying, for them, forms just as much part of life as does birth. Men prefer to give a wide berth to illness and death. Such subjects frighten them.”

Vet inte. Just nu stör mig på sådana generaliseringar. Jesus, Gud, handlar inte om kön, utan om att vara Människa, skapad till Guds avbild, ingenting mindre än så. Man som Kvinna. Kvinna som Man. Inom mig bor både Maria av Magdala som gick till graven och ”Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom” och Thomas Tvivlaren. ”En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.”

Men, jag håller med och finner hopp i Anselms slutsats, att leva i Uppståndelsetid handlar om att lära sig leva just så här: i tro på att livet vinner över döden och att kärlek är vägen.

Spy Wednesday

På engelska kallas ibland onsdagen i den stilla veckan för spy Wednesday som en referens till att det var dagen som Judas bestämde sig för att förråda Jesus, sälja ut honom.

”Medan Jesus befann sig i Betania hos Simon den spetälske kom en kvinna fram till honom med en flaska dyrbar balsam och hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords. Då blev lärjungarna förargade och sade: ”Vilket slöseri! För det där hade man ju kunnat få mycket pengar att ge åt de fattiga.” Jesus märkte det och sade till dem: ”Varför gör ni kvinnan ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.

”Då gick en av de tolv, han som hette Judas Iskariot, till översteprästerna och sade: ”Vad vill ni ge mig om jag utlämnar honom åt er?” De räknade upp trettio silvermynt åt honom. Från det ögonblicket sökte han efter ett lämpligt tillfälle att utlämna honom.” (Matteus)

Den mening som står ut när jag läser den där texten är Jesu fråga: Varför gör ni kvinnan ledsen?

Ikonen är, kanske inte förvånande, från Egypten. Jag köpte den på Anafora för jag vet inte hur många år sedan. Den står här hemma, och jag tänker inte på den som en Stilla Veckan bild, den får mig att tänka på den där Jesusfrågan: Varför gör ni henne ledsen?

Vit tisdag

Vet inte om det är ett tecken, men efter att jag då i söndags bestämde mig för att skriva dagliga inlägg igen så fick jag prestationsångest. Vad ska man skriva om? Jag vill vara konstruktiv i mitt bloggande, inte hänfalla åt gnälleri, en anledning till att jag slutade blogga var väl just att jag upplevde att jag blivit så förutsägbar, så gnällig. Blev lite trött på mina ord.

Men nu känner jag mig ändå lite lockad och om det är någonting jag vet om skrivande så är det just detta: Man kommer aldrig skriva någonting bra om man väntar in inspiration, eller tror sig behöva inspiration för att skriva. Man får skriva på, och har man tur så kommer den skrivande processen i sig att inspirera, så att man skriver vidare. Det gäller i allra högsta grad böcker, man kan skriva de första 50 sidorna i ren inspiration, för att man längtar efter att skriva, men fastna efter det, och många kommer inte vidare, de följande 150 sidorna kräver arbete, disciplin, att skriva vidare trots brist på inspiration. Jag har väldigt många påbörjade skrivprojekt som blivit liggande efter 25, 30 sidor.

Jag tänkte på det med denna blogg, att jag börjar skriva ett inlägg om dagen och ser vad som sker, men insåg då igår att även ett blogginlägg om dagen kräver disciplin och jag misslyckades. Tecknet då, var att jag dagen efter jag bestämt mig för något så vaknade jag efter att ha varit förskonad hela vintern med en rejäl förkylning, lite febrig. Det höll i sig idag. Jag åt lunch med en vän på stan men åkte hem efter det och somnade.

Men, nu sitter jag här. Jag ska skriva ett blogginlägg om dagen mellan Palmsöndag och Pingst. Det kommer bli väldigt ostrukturerat, men förhoppningsvis kommer processen i sig finna sin fokusering över tid. Om någon månad kanske jag vet vad jag ska skriva om. Nu fem tankar denna Vita Tisdag.

1) Många kyrkligt aktiva och anställda jag känner separerar den lokala församlingen och det som de får där från den Nationella, Instutionella Kyrkan. De kan liksom skaka av den nationella nivån. Kyrkan handlar inte om Svenska kyrkan, den handlar om ”Kyrkan”. Jag håller med, men är inte där. Mitt förtroende för ‘min’ församling hänger samman med ‘mitt’ förtroende för Svenska kyrkan. Och jag får inte ihop dem.

2) Precis som jag trodde i det förra inlägget så rubricerade Kyrkans tidning nyheten kring detta års Förtroendebarometer med orden: Ökat förtroende för Svenska kyrkan. Här. Det är sant att Svenska kyrkan steg en plats på listan över ”samhällsinstitutioner”. Den listan innehåller 12 ”institutioner”, Svenska kyrkan hamnar på plats 7, bottenhalvan alltså, efter universitet, polis, domstol, sjukvård, riksbank, radio/TV, kungahuset staten och riksdagen. Är det något att vara glad över? Jag vet att kyrkliga företrädare ofta hänvisar till att Svenska kyrkan har stort förtroende, vad får det det ifrån?

3) Förtroendebarometern toppas av Systembolaget (71% har stort förtroende, jmfr med Svenska kyrkans 35%) jag tror förtroende handlar mycket om att veta vad man får, man får förtroende för det som man vet kommer leverera det som man förväntar sig. Frälsningsarmén, såväl som Röda Korset, toppar Svenska kyrkan. Hur blev det så? Är det ett problem? Jag tycker att det borde vara det. Jag bytte förra året och blev månadsgivare till Frälsningsarmén, inte till Svenska kyrkans internationella arbete, det handlade om verksamhetslöner. Det handlar om hur vi blir trovärdiga. Hela förtroendebarometern om ni vill studera den finns här.

4) Varför är Svenska kyrkan så Von Oben? Har man verkligen råd att vara det? Jag irriterade mig på svaret till Ann Heberleins ganska långa insändare i Kyrkans tidning, om det är legio att vara partipolitisk i Svenska kyrkans ‘officiella’ kanaler. Insändaren här. Svaret här. Jätteilla bemött.

5) Jag åker till Sinai den 4 april, får en dubbel påsk i år, ankommer till Katarinaklostret på deras skärtorsdag, en vecka senare, det ska bli spännande underbart att få vara med om, ortodox påskliturgi.

Bilden är Chagall. Den vita Kristus. Denna Vita tisdag. Juden Chagall målade ofta in den lidande Kristus i sin bibel, i sin tanak, i sin Torah, Kristus som en bild av den lidande juden. Tittar på den just nu.

Palmsöndag: Vägen till korset

Det är någonting med den där åsnan, jag tänkte på det idag, hur många predikningar jag hört genom åren, på Första Advent, på Palmsöndagen, som talar om åsnan. Man skulle kunna fylla en bok om det. Åsnan på vilken Jesus rider in i Jerusalem, till folkets jubel.

För några månader sedan, Första Advent, var läsningen ur Matteus, det var ett åsnesto, en moder, med ett föl, och det står så, att Jesus rider in på dem båda. Det är lite svårt att föreställa sig, att rida på två åsnor samtidigt, men det finns en fin tanke i detta: Barnet bär Jesus, och modern. I dagens text, Lukas, talas det om en ungåsna, kön okänt, men detta får vi veta: det är en åsna som ingen ännu suttit på, även Markus beskriver åsnan så, det som utmärker den är att ingen ännu suttit på den. Förrän Jesus. Jag fick massor av associationer av det, de handlar dels om att tas i bruk, att användas, att ha ett syfte, men också om att tämjas. Det kan ju inte vara helt riskfritt att sätta sig på en åsna som ingen någonsin har suttit på tidigare, risken att åsnan gör bakut känns överhängande, så den här bilden kom  till mig. Jesus tämjer. Men även, åsnan var trygg med honom, trots att hen aldrig blivit riden tidigare. Den litade på att Jesus visste vad han gjorde.

Hos Johannes, förresten, har åsnan inte någon avgörande roll, det finns inga detaljer kring hur åsnan kom in i bilden, den är en bisats: ”Jesus fick tag i en åsna.” Det var inte för Johannes viktigt att berätta hur, han berättar en helt annan historia, om en man som klandrar en kvinna som älskade Jesus så mycket att hon gav honom något dyrbart, Nardusolja.

Vi fick videkvistar efter mässan idag. Min står nu i fönstret. Helt oavsett hur okyrklig jag blivit känns Stilla Veckan, Palmsöndagen, som en viktig dag, en viktig vecka, att gå i kyrkan, det fanns en tid då jag levde varje vecka som en liten påskvecka. Följer man tidebönen kommer man lätt in i det. Stilla veckan rymmer livet. Hyllning, svek, ensamhet, överlåtelse, man ges möjlighet att gå in i livets väsentligheter. Kyrkoåret är egentligen, eller skulle kunna vara, en sorts mall eller guide för andlig utveckling, återkommande, varje år får man borra sig djupare in i. Det är synd, tycker jag, att Svenska kyrkan inte vårdar sitt Kyrkoår bättre.

Detta sagt. Och jag tänkte på det under mässan idag, Biskop Thomas av Egypten, hans ord som fastnat i mig: ”You are responsible for the spiritual environment you are in”.

Jag vet inte om bloggande är en väg, men tänker återuppta mitt bloggande, med fokus på församling. Vill utforska det. Att vara församling, anno 2018. Vad mycket enklare det skulle vara om man kunde vara ensam i sin tro, privat, men nu är det ju inte så. Jag behöver vara församling. Hur är man det? Om man som jag upplever att Svenska kyrkan är rätt ointresserad av just detta: Att vara församling.

Jag har varit inte-aktiv på sociala medier en tid. Om ni har någon blogg eller kristen sida som ni tycker om, och följer, och som kan ge inspiration. skicka mig gärna en länk.

Imorgon ska jag skriva om Förtroende. Svenska kyrkans kommunikatörer kan säkert omvandla 2017 års Förtroendebarometer till något positivt. Man steg en plats i rankningen. Själv kan jag undra varför Svenska kyrkan i en sådan ranking inordnas som ”Samhällsinstitution” och hamnar efter radio/tv, kungahuset, polisen, staten, universiteten, riksbanken och sjukvården. Borde man inte oroa sig över den placeringen?

Förtroende. Mer imorgon.

Förtroendebarometern. Här.