Roadtrip

14095723_10153870481507896_7705254362199039068_nMan kan inte undvika att fundera lite efter en resa till Kärleken. Det är en stadsdel i Halmstad, spontant kan jag känna en viss avund gentemot de som bor där, att bo i Kärleken, det vill jag också göra.

Jag var där på jobb, i Kärleken, intervjuade en präst. En sak hon sade vill dela med mig av, apropå Livet, att det är så fruktansvärt kort, och hon sade: att det fanns en Rabbin som sade, apropå att livet är som ett ögonblick i det Gudomliga perspektivet, att Guds enda fråga till människan vid himlens port är denna: Did you enjoy my creation?

Ur det perspektivet, vad gör man då med ett liv?

Mitt kors

IMG_3672Det hände sig en gång att jag uppmanades att gömma mitt kors. Det var några år sedan och uppmaningen hade ingenting med provokation att göra, snarare beundran.

En kvinna, yngre än mig, påverkad var hon men inte redlös, tydligt märkt av missbruk, kom fram till mig utanför Systembolaget på Folkungagatan och sa: ‘Vilket vackert kors.’ Det är ganska stort, mitt kors, och jag har det i en lång kedja så det är synligt. Hon frågade om korset, och vi pratade en kort stund, minns inte riktigt om vad men minns att hon tyckte att jag var självsvådlig som gick omkring med ett sådant smycke. ‘Är du inte rädd för att någon ska komma och rycka det från dig?’ undrade hon och det var då hon kom med sin uppmaning. ‘Jag tycker inte du ska ha det så att det syns så mycket.’

Just den tanken har aldrig slagit mig, det bor i mig ingen rädsla för att någon ska komma och råna mig på mitt kors om jag bär det synligt. Varför jag bär det synligt kan man fundera kring. Jag tycker om att ha det så, det handlar mindre om att berätta för världen, visa upp, mer om ett värn, ett skydd, en sköld. Jag tar rätt ofta upp det i handen, pillar på det, tvinnar kedjan, jag brukar hålla det i handen ibland när sömnen inte kommer, och stilla be, Gud som haver barnen kär. Kanske låter det barnsligt, men korset påminner mig, genom dagen, om att jag är välsignad, inte ensam, räddad.

Jag är ingen manifestationsmänniska, jag har aldrig köpt något Rosa Band eller andra pins för att visa solidaritet med eller stödja, med korset är det annorlunda. Det var en tanke som slog mig, att jag bär mitt kors även för de som inte kan, eller får, och att det är viktigt.

Bekymmersamt blir det att läsa om de reaktioner som kommit från Svenska kyrkan, inte minst via två Facebookinlägg från dess kommunikationsdirektör. Svenska kyrkan kritiserar korskampanj. Här. Jag var tvungen att gå in och läsa inläggen.

Jag ska inte gå in i det mer, det gör mig bara upprörd, men Rebella skrev ett bra inlägg som på många punkter sammanfattar det hela, dessutom med många länkar. Visad medkänsla inom en grupp eller en familj är inte ett angrepp på utomstående. Här.

För övrigt är det bekymmersamt att det är just kommunikationsdirektören som gör dessa typer av utspel som han senare måste gå tillbaka till för att berätta hur han egentligen menade. Nu är inte kommunikation Svenska kyrkans starka gren – kommunikation förutsätter någonstans ett flöde – Svenska kyrkan på nationell nivå tycks betrakta kommunikation endast i termer av inifrån och ut, vad vi säger, men missar det andra, viktigare, perspektivet, utifrån och in, hur vi uppfattas.

En annan länk, som egentligen inte är relaterad till ovanstående, men som jag funderat på är Kyrkliga tings Funderingar. Här. Samma tanke som Rebella tar upp, varifrån kommer missuppfattningen att en uttryckt tro, eller visad medkänsla för en grupp per automatik skulle innebära att man hyser aggression mot en annan?

Vill man dra kommunikationsdirektörens resonemang lite längre kan man fråga sig om han menar att det skulle vara bättre med ett samhälle helt rent från religiösa symboler. Bär inte kippa, slöja, kors, det kan uppfattas som provocerande.

Jag gick med i FB Gruppen Mitt Kors, och lade upp en bild där, om någon mot all förmodan skulle ha missat gruppen så finns den här.

Tidskriften Pilgrim

Pilgrim-frams-2016-2-293x300 Mera sommarläsning. Tidskriften Pilgrim kom i förra veckan med sitt sommarnummer som ägnas Frälsarkransen – det pärlarmband, radband, som först träddes av Biskop Martin Lönnebo.

Tänkte passa på att göra lite reklam för detta nummer – vilket är första gången som jag medverkar i Pilgrim. Det var en ära att bli tillfrågad och här är resultatet. Så här skriver Redaktör Halldorf i sin presentation av numret:

När vi nu ägnar sommarens utökade utgåva åt Frälsarkransen, är det inte bara för att vår tidskrift är årsbarn med Frälsarkransen, utan än mer för att de är samma andas barn. Frälsarkransens genialitet består i en enkelhet som inte fuskar med kärnan, och därför aldrig blir banal. Det kan användas av den trevande sökaren och av bedjaren som vandrat länge på trons väg.

Vi har bett några av våra fasta medarbetare, tillsammans med ett par gästskribenter, att skriva personligt om sin erfarenhet av någon eller några av pärlorna i Frälsarkransen. Två relativt nykristna författare inleder. För Carolina Johansson, som saknade alla former av referensramar till kristen tro, kom Frälsarkransen som en utsträckt hand. ”Det var som om den läste mig, speglade, tog på allvar, stundtals uppfattade jag den möjligtvis som lite uppfordrande, men den bejakade längtan efter det äkta livet, det sanna livet, livet i Guds närvaro. Ansatsen talade rakt in i mig, den sa: Det är på Riktigt, Verkligt, Sant.”

Maria Küchen skriver om hur ”fiendens” erbjudande kan uppfattas som goda ting, och därför måste genomskådas. ”Med Öknens pärla mellan fingrarna får jag hjälp att identifiera och säga nej till det som leder mig vilse, inom mig och omkring mig.” Detta nej handlar dock inte om självutplåning. Eller som hon uttrycker det: ”De röda pärlorna, kärlekens pärlor, är inte solitära.”

De tre Hemlighetspärlorna (…) dröjer Liselotte J Andersson inför och biskopen i Strängnäs, Johan Dalman, ger ett vittnesbörd om den hemlighet som öppnade sig när Leonards kartong brast och alla pärlorna rann ut på golvet på Verbums kontor.

Pilgrim finns inte på nätet, så kan inte länka, men numret kan beställas Här.

Sommarlov

IMG_0201Nu blir det snart, snart sommarlov och jag förflyttar mig till Lugnet och Medevi. Bilden är från själva brunnen – dit kan man gå dagligen och dricka av det vatten som gjort Medevi känt. Urban Hjärnes rekommendation till besökare var att börja med tre glas vatten varje morgon, men dosen skulle ökas till upp mot 15 glas på sikt.

Mitt första sommarjobb var förresten just som Vattenflicka – jag stod i brunnen iklädd Östgötadräkt och serverade vatten. För min egen del och nuförtiden innebär Medevisommar ledighet – jag tänker även att ta lite semester från datorer – och ägna sommaren åt att läsa mer än jag skriver. Har en hel trave böcker på lut som sällskap i ledigheten – högst på min lista är att sitta ned med Folke Olofssons Credo som jag skrivit om tidigare men inte hunnit läsa ännu.

Imorgon bär det iväg och efter helgen blir det en veckas vandring på Klosterleden – med avslut i Vadstena. Sedan har en av sönerna siktet på att vi ska cykla Vättern Runt – ja inte i ett svep då utan ta de 30 milen över tre dagar med lämpliga övernattningar på vägen. Jag blev lite sugen förra helgen då jag såg alla cyklister svepa genom Medevi att i alla fall ge det ett försök – Vätternrundan då – man får se hur det blir med den saken.

Med önskan om en skön Midsommarhelg! Kom gärna med boktips i kommentarsfältet – det uppskattas!

Deliver us

imgresDetta Fader Vår armband kom med posten från en vän i USA – det är ett silverarmband som snirklar sig runt och som är ingraverat med Fader Vår, the Lord’s Prayer bracelet heter det. När jag googlade efter en bra bild på det förstod jag att detta är ett relativt sätt vanligt motiv för armband i USA, det finns många olika modeller för hur man kan vrida Fader Vår runt handleden.

Jag hade det länge liggande invid datorn – men för några dagar sedan tog jag på mig det. Det finns även på Engelska lite olika versioner av Fader Vår men den version som återfinns i mitt armband är från 1928 års bönbok från the Episcopal Church.

Det är ett ord där som jag fastnat lite i, och det råkar också vara den del av bönen som oftast hamnar på framsidan av handen och som jag därmed hela tiden ser. Som ett fragment av en bön – deliver us from Evil … Thine is the Kingdom.

Deliver. Motsvarande i Fader Vår är fräls oss från, i Vår Fader används rädda oss. Fräls är definitivt ett religiöst ord – även om sportjournalister tycks rätt förtjusta i ordet, rädda oss är väl inte religiöst så, men det slår mig att jag uppfattar båda orden mer stillastående än det engelska ordet deliver, och jag har väl inte funderat på det men jag har testat på att be just så: Father, deliver me ….

Deliver är ett ganska mångfacetterat ord som används på olika sätt. Om man kör det genom Google translate får man upp inte mindre än 17 förslag på svensk översättning. I vardagligt dag använder man kanske mest deliver som ett verb för att dela ut något, eller att frakta något från en plats till en annan, som i delivery service, pizza delivery, mail delivery. Det används även om födande – to deliver a baby, the delivery took place at, eller för att framföra något, to deliver a speech.

Deliver me, som en bön. Det blir som en ny dimension. I Rädda mig, eller Fräls mig, har jag aldrig läst in förflyttning, det är mer, tja, stillasittande, en sorts omvändelse som förvisso förflyttar men dock mer på det inre planet, en inre skiftning som påverkar det yttre. Deliver me, blev en annan sorts bön, och en öppning för en annan möjlighet – kunde nästan se i mitt inre hur Gud lyfter mig, flyttar mig, tar mig med och sätter ned mig, lämnar av mig (delivers me) på en helt ny plats. Gud som delivery man, det är en flyktig om än rätt fin Gudsbild.

För att inte tala då om det där med födande. Gud hör bön. I have been delivered. IMG_3326

Our Father who art in heaven,
hallowed be thy name.
Thy kingdom come.
Thy will be done
on earth as it is in heaven.
Give us this day our daily bread,
and forgive us our trespasses,
as we forgive those who trespass against us,
and lead us not into temptation,
but deliver us from evil.
For thine is the kingdom,
and the power, and the glory,
for ever and ever.
Amen.

Föredöme

Vet inte om man ska harva i det där med kyrkans reseräkningar, jag tror att mediedrevet kommer verka självsanerande, bra så, kanske var det det som behövdes. Men ändå. Kan inte låta bli.

Kyrkans tidning slår upp att Stockholms stift ändrar resepolicyn. Här.

‘Nytt är bland annat ett tillägg om att vara ett föredöme. (…)’

Det står tyvärr inte hur detta ska uppnås och citaten ger ingen tydlig vägledning. Om man nu vill vara ett föredöme, vad gör man? KT citerar följande meningar:

‘Alla förmåner i form av bonuspoäng och liknande från lojalitetsprogram för färdmedel, boende och andra köp kopplade till tjänsteresan ska tillfalla stiftsorganisationen och inte den enskilde resenären.

‘Om en privat medresenär, till exempel en anhörig, följer med på en tjänsteresa ska denna själv betala alla kostnader i samband med resan. Förmånsbeskattning ska ske enligt gällande regler.’

Ovan kan låta strikt men faktum är att det som KT citerar är rätt långt från att vara ett föredöme, det handlar om att anpassa sig till Svensk skattelagstiftning. Man får inte bränna de Eurobonuspoäng som man intjänat i tjänst privat, men det är ju knappast ett val man har som arbetsgivare att ta ställning till, ger man som arbetsgivare de anställda rätt att nyttja sina bonuspoäng ska det förmånsbeskattas. Att förmånsbeskattning nu ska ske enligt gällande lagstiftning är väl bra, men det kan väl knappast ses som föredömligt?

Ja, stör mig på det där med att Svenska kyrkan så tvångsmässigt måste ta till tillägg som att den vill vara ett föredöme, det blir så fel när man uppenbarligen inte levt upp till det. En sådan där i grunden struntsak som hur kyrkan hanterat Eurobonuspoängen speglar, tror jag, mest okunskap, man visste inte, tänkte inte på, men signalen det skickar blir av en privilegiekultur som ser sig stående över regelverk. Det har varit lite mycket av det det senaste året, inom näringslivet, fackföreningsrörelsen, nu senast SF och så kyrkan.

Det är bra att man nu ändrar sin policy så att den följer lagstiftningen. Det räcker rätt långt.

Spontanapplåderande

Det var rörande att prästen mitt under sitt korta anförande under skolavslutningen lyckades få till en spontanapplåd.

Har varit på skolavslutning då yngste sonen gick ut 9:an idag. Vemodigt i det att jag de senaste 12 åren alltid fått vara med om skolavslutning men idag var den sista. Sönernas skola på Södermalm kör det ubertraditionella spåret – det är fanbärare, spelmanslag (=lärare med fioler och dragspel), Den Blomstertid nu kommer. Jag vet inte om rektorn får kämpa för att få till det, om många mailar henne om att de inte vill vara i kyrkan, och kanske hade vi kunnat vara på en annan plats, men vi var säkerligen runt 1000 personer i Katarina Kyrka idag, vilka andra ‘lokaler’ finns det på Söder som kan ta emot en sådan anstormning? Eriksdalsbadet?

Katarina skickade fram sin kyrkoherde, bra så, inte den yngsta prästen i församlingen, den som man så ofta låter hålla i skolavslutningar, ungdomsprästen. Kyrkoherden talade om vikten av att fylla kyrkan, berättade att flyktingar bodde i den under den värsta krisen i höstas, om att kyrkan inte får bli ett museum, att den måste fyllas. Att den fylldes. Med madrasser på golvet.

Spontanapplåderande följde på det. Det gjorde mig glad. Sedan spelade sonen fiol och jag beundrade hans mod. Dubbelglad. Nu Sommarlov.

IMG_3309