M. Scott Peck nämndes i en bloggkommentar på annan plats för en tid sedan och det fick mig att ta fram People of the Lie med underrubriken the hope for healing human evil. Det är också ett fasteord: Ondska.
Det finns inget bra ord för evil på svenska, man hamnar i ondska men utan naturlig referens till Den Onde, ondska är mer av ett sekulärt begrepp, mer som engelskans malign. I Pecks världsbild ligger ju ändå en sorts gigantisk kamp mellan Gud och Satan där varje människa är en spelplan. Han menade även att utan andlig dimension kan inte modern psykiatri förstå sig på människan. Human evil, inte human beings who are malign. En avgörande skillnad.
Det är svårt det där med Satan, det ondas upphov. Ska man tro att det är en reell kraft? Som man låter vinna? Djävulen gläds när vi tror att han inte finns, eller något sådant. Jag fann, när jag först läste Pecks bok att den var otroligt obehaglig, minns det. Hur svårläst den var. På försättsbladet står det augusti 1989 och omständigheterna till att jag fick denna bok i min hand var specifika. Jag var utsatt i en relation som tärde och en vän gav mig denna bok för att ta mig över tröskeln, underförstått för att få mig att förstå att den andre var evil, a person of the lie. Det fungerade omvänt, läsningen skar in i mig, tvingade mig att se och oroas över min egen ondska, upptäckten av en sorts insikt i att skillnaden mellan att vara i ondskans grepp och guds hand är hårfin. Den upptäckten är i sig bra, menar Peck, om man ignorerar ondskans grepp hamnar man till slut i neuros, paradox. Man hatar och stöter bort i kärlekens namn. Och blir bekväm med det. Så vinner Satan över Gud.
Gud vinner när vi gör det omvända, igenkänner Satan i oss. Trons paradox.
När jag läser stryker jag under, kladdar i kanten, ställer frågor. Det är i sig är intressant att gå tillbaka till augusti, 1989, understrukit: ‘Evil is defined as the use of power to destroy the spiritual growth of others for the purpose of defending and preserving the integrity of our own sick selves. In short, it is scapegoating.’ Att göra till syndabock, att göras till syndabock.
‘Varför gör ni henne ledsen,’ frågar sig Jesus i kommande söndags evangelietext. Den om nardusoljan. Det är en fråga att ställa sig. Varför göra ledsen? Däri någonstans, genom att ställa sig den frågan, tänker jag mig, ger vi Gud möjlighet att vinna. Att inte slå ned på. Glädje är andens frukt.
Rambling thoughts 
Ja, hur ska man se på det onda, en reell kraft som fullständigt kan bemäktigas mig, kan jag inte förneka.
Tänker att det handlar om att s.a.s plocka fram den ur sitt gömställe, bakom en massa snällhetsbråte, se den i ”ansiktet” och uppamma alla motkrafter att slå ned den (1 Petr 5:8-9), en allmänmänsklig erfarenhet som definitivt inte den troende är skyddad ifrån, utan snarare är mer känslig för, om man vågar vara ärlig.
Jag har ett ”mantra” som jag läst i en bok om en präst: ” Satan, I defy thee, for God allmighty in heaven is my Father!”
Jag tror kanske att man som troende blir mer medveten om det onda – och ser dess konsekvenser. Peck är ju psykiatriker och skriver delvis ur ett annat perspektiv – dock tydligt grundad i tanken att det finns en Gud, eller något större utanför oss. Den där tanken på ondska kopplad till att skylla ifrån sig – syndabockar – är bra, apropå att inte ta ansvar.