Att tro är helande kommer det allt som tätt bevis för och allt mer, är i alla fall min uppfattning, skrivs det om andlighet. Kanske ska det inte ses som ett inlägg i ‘debatten’ mellan Anita Goldman och Humanisterna, men det var ändå lite intressant att DN på ledarsidorna igår publicerade en text med ingressen: ‘Att nonchalera den andliga utvecklingen är att grundligt amputera människor.’ Rubriken löd: ‘Andlighet är en helande kraft.’
Nu är ‘andlighet’ ett svårt ord – det har kommit att omfamna så mycket och ofta används det i motsats till det ‘religiösa’. Det andliga står för något fritt, emedan det religiösa står för något instängande. Jag vet många kristna som inte vill beteckna sig som religiösa, men jag använder det ordet kanske mer pragmatiskt. Jag ser mig som kristen. Kristendom är en religion. Jag är religiös. Kan jag även i det vara andlig? Eller står andlighet i opposition till religion?
DN texten tar sin ingång i en professor i psykologi, Lisa Miller, och en berättelse om ett barn. Hennes ‘huvudresonemang är att andlig medvetenhet är medfödd och att den är en viktig komponent i människans utveckling. Hennes tes är att man inte får ignorera de andliga resurserna hos dem man försöker hjälpa om man vill se social rörlighet, mer utbildning, uthållighet, måluppfyllelse och familjebildning. Hon definierar andlighet som ”en inre känsla av släktskap med en högre makt som är kärleksfull och visar vägen”. Var och en uppfattar denna högre makt på sitt vis: som Gud, naturen, anden, universum eller bara en allmän känsla av att höra till en större gemenskap. Hon gör skillnad mellan andlighet, som har en bevislig genetisk beståndsdel, och religiös tillhörighet, som helt och hållet påverkas av miljön.’
Det var väl det där sista som jag funderade kring. Självklarheten i att definiera andlighet som en bevislig genetisk beståndsdel kontra religiös tillhörighet som helt och hållet påverkas av miljön. Det blir en omöjlig ekvation att lösa – även en bevislig genetisk beståndsdel behöver ju någonstans sitt sammanhang för att utvecklas. Men där blir den inte längre genetisk, den blir en produkt av sitt sammanhang. Det är lite som Catch-22.
‘Millers forskning ger vid handen att tonåringar med en stark känsla av kontakt med en högre värld löper mellan 70 och 80 procent mindre risk att fastna i tunga droger. Hon fann också att tonåriga flickor med stark andlig medvetenhet hade extrem motståndskraft mot allvarliga depressioner. Ett annat av hennes forskningsrön är att individer som vid 26 års ålder anser sig vara starkt andligt medvetna till 75 procent är skyddade mot återfall i depression.
‘I en tid när många människor spårar ur under uppväxtåren kan vi inte kosta på oss att blunda för en resurs som skulle kunna hjälpa dem igenom, om den odlades. Att på det offentliga området nonchalera den andliga utvecklingen är som att nonchalera den intellektuella, fysiska eller sociala utvecklingen. Det är att grundligt amputera människor och leder till mer depression, drogmissbruk, alienation och misär.’
DN debatt?, visserligen en översatt New York Times krönikör, men ändå. Hela texten Här.
Jag tror inte på den där polariseringen mellan andlighet och religiositet. Det är något helt annat som Pingsten handlar om.
Rambling thoughts 
Om inte de där studierna kompenserar för socialgrupp är jag rädd att det kan vara den egentliga, betydelsebärande skillnaden mellan grupperna. Inte själva tron.
Jag tror inte att studierna refererar till tro, mer till en genetiskt betingad andlighet kontra tro. Eller?
Jag tror att ungar med en stark inre upplevelse av kontakt med en högre värld väldigt ofta är födda in i frikyrkan och alltså medelklass.
Vad artikeln menar är väl snarare att alla är födda med en sådan inre upplevelse, eller genetiskt disponerade till det, men att det måste upprättas för att hållas kvar. Här är det väl så att de som är födda in i vilken religiös gemenskap som helst kanske lättare har kvar det? Min kunskap om hennes forskning är begränsad till det som förmedlas i DN texten så jag kanske inte ska dra så mycket slutsatser.
Men visst är det intressant i sig att DN tar in denna text samtidigt som de i kulturdelen har haft den där debatten mellan Goldman och Sturmark angående barns rätt att slippa utsättas för religion.
Igen, ordet andlighet är knepigt. Än mer tanken på en genetisk disponerad andlighet, det vill säga jag är inte helt på det klara vad som åsyftas. Tro (eller i alla fall religiös sådan) ställs ju till viss del som motsats till denna genetiska disposition. Frågan är i så fall hur man ska odla den?
Intressant artikel och forskning. Annars brukar ju andlighet/tro på en högre makt tillskrivas fattiga och underpriviligierade människor som det enbart är synd om, men i denna studie framträder vi som vinnare.
Det kanske är lättare för välbärgade eller välmående människor att släppa den kontakten? Man tycker sig inte behöva den.
Ja, sociologiskt är det ju så. Rika och välmående blir sig själva nog. men jag tror inte det är min klasstillhörighet som är den enda förklaringen till min kristna tro. Vi kanske har lättare att tro eftersom vi omges av troende, men i slutändan står du där ensam inför Gud. Och det är inte ”stackar-skap” som gör mig kristen utan ett möte med en sanning som jag inte kan fly undan utan vill fly till.
Håller helt med dig i det.
Jag brukar använda ordet ”troende” vad gäller just Jesus, men annars tycker jag båda de där orden är svåra. I mitt huvud så är ”andlig” minst två olika saker, varav en är väldigt kristen, som i ”andliga sånger” och ordet ”religiös” kopplar jag till bladguld och ritualer.
Verkligheten finns men redskapen för att kommunicera denna verklighet; orden och formuleringarna, är inte perfekta och de kan laddas på olika sätt och driva iväg och ha andra hyss för sig.
En sak jag har lite svårt för med begrepp som andlighet och religion är att de tenderar att färga vissa aspekter av tillvaron som något exotiskt eller kuriöst. Jag förstår ju att något slags språkliga begrepp behövs av praktiska skäl, för att underlätta kommunikation, men i psykologiskt hänseende så tror jag att det inte är så bra alls. Jag kan glimtvis se en relation till Gud, Jesus, sammankomster, bön, sång, ritualer, litteratur som är genomnykter, vattenklar (vilket inte utesluter mystik eller känslor) men inte just exotiskt, som någonting ”för sig”, något eljest, inte integrerat.
Jag provtänker bara. Jag kan ha jättefel.
För mig är det mer praktiskt, ett ord som andlighet kan väcka så väldigt olika bilder som ligger väldigt långt från varandra, dessutom upplever jag att ordet för många handlar om något lite flummigt, i.e. det är negativt laddat. Ja, angående din beskrivning – Gud som det allra mest verkliga, rent konkret då, det hela. Den mest ‘andliga’ människa jag mött är också den mest mänskliga, rent konkret då.
Detta är ju alldeles för sent och du ser nog inte detta, men jag kom på att det finns ett annat dike än det jag försöker ange i posten ovanför. Ett annat dike än det ”exotiska”, och det är förstås att ”det vanliga” helt äter upp andlighet och religion, trivialiserar det.
Och det är nog det allra vanligaste, och på sitt sätt farligaste diket. Man liksom bara låter det glida iväg medan man är upptagen med andra saker. DÄR kan jag känna att jag rätt ofta befinner mig. Tack för påminnelsen!