Döden

Döden beskrivs ofta i negation – en människa är död när hennes kropp inte längre lever, andas, när funktioner försvinner. Kliniskt sett är det hjärnans malfunktion som bestämmer om en människa är död eller levande – hjärndöd är numera den legala gränsen för en människas död. I Nationalencyklopedin kan man läsa, apropå död. ‘Död, i biologisk mening innebär att en organism, encellig eller sammansatt, inte längre har förmåga till näringsupptag, ämnesomsättning, utsöndring, spontan rörelse, fortplantning och reaktion på yttre påverkan, dvs inte längre är levande.’ Det blir lite av ett cirkel-argument att definiera död med ord som inte längre levande, men det blir kanske så.

Man talar ofta om dödshjälp utifrån individens rätt att få bestämma över sitt eget liv, inklusive rätten av avsluta det. Samtidigt berör ett sådant beslut många fler. Individens självbestämmande behöver ställas gentemot samhällets förväntade ansvar, eller vårdens, någon måste ju utföra själva ingreppet, eller som i fråga om assisterade självmord skriva ut recept på en dödlig dos piller. Enligt en intervju med en forskare i DN i veckan så visar studier att sju av tio svenskar har en tillåtande attityd till läkarassisterade självmord, men inom läkarkåren är endast tre av tio av samma uppfattning. Det i sig är talande.

‘I alla tider har plågande patienter bett läkare om hjälp att dö. Men redan i antikens Grekland tog Hippokrates, ansedd som läkekonstens fader, avstånd från sådana tankar. Många kristna och andra religiösa har också avfärdat all diskussion om eventuell dödshjälp.

Johan Frostegård är inte troende och hans motstånd mot dödshjälp har inga religiösa motiv även om han har respekt för dessa.

– För mig handlar det mer om läkarrollen, patientsäkerhet och vilket framtida samhälle vi vill leva i.

Studier visar att sju av tio svenskar har en tillåtande attityd till läkarassisterade självmord, medan tre av tio läkare har samma uppfattning.

– Den här typen av undersökningar kan vara svåra att genomföra, och svaren beror ofta på hur frågorna ställs. Jag har märkt att personer som när de varit friska varit tydliga med att de inte vill ”plågas och lida”, men när de drabbats av en svår sjukdom har de ändå tyckt att livet är värt att leva.

Enligt Johan Frostegård finns det en uppenbar risk att vi kommer att sända en signal till de svagaste i samhället. Att de sjukas och funktionshindrades liv egentligen inte betyder någonting.’ Hela texten finns Här.

Man skulle ju förstås kunna göra det till en samvetsfråga, men samvetsfrihet har ju inte hitintills getts utrymme i den svenska vården. Vem ska utföra dessa ingrepp? Vem ska bestämma vem som får denna behandling? Man talar om att det måste finnas en terminal diagnos, det vill säga inget utrymme för förbättring, men det är nog sällan så tydligt. Depression är på sitt sätt också en terminal sjukdom, även om den kan uppträda i en kropp som inte påvisar direkt fysisk smärta.

I texten talar man även om Holland där har antalet fall av dödshjälp ökat kraftigt och kontinuerligt, som ett sluttande plan, och om hur, till exempel, deprimerade eller psykiskt sjuka erbjuds dödshjälp. En av de mer gripande artiklarna jag läst på just det temat handlar iofs om Belgien, men det är en väldigt lång, välskriven, text från The New Yorker på samma tema, om den deprimerades längtan att få avsluta alltsammans. Den texten är som sagt lång, men finns här.

En annan person som skrivit mycket om döden är Elisabeth Kubler-Ross. Hon var forskare och psykiatriker som arbetade mycket med döende patienter och hon var en stor förespråkare för hospice vård och vård i livets slutskede. Hennes bok On Death and Dying utkom redan 1969, men den finns i pocket, på Svenska tror jag den heter Döden är livsviktig. Jag hade den en gång i tiden men kan inte hitta den just nu. Hon kom att dö vid 78 års ålder efter ett utdraget sjukdomsförlopp där hon delvis var förlamad under sina sista år. När jag googlade henne fann jag följande citat, det är också ett sätt att beskriva Gud, en gudsbild:

”Jag sa till Gud går kväll att han är en jävla procrastinator.”

14 comments

  1. Jag tror om det fanns god palliativ vård att tillgå för alla och detta blir vida känt – då minskar trycket att införa aktiv dödshjälp. Gränsen är inte knivskarp, palliativ vård kan t ex innebära morfindoser som verkligen tar bort smärtan, men ökar risken för andnings- eller hjärtstillestånd och därmed döden, en risk man tar medvetet, men för säkerhets skull inta alltid låtsas om.

    1. Det FINNS god palliativ vård att tillgå. Jag förstår inte vad Tuulikki Koivunen -Bylund talar om i radion om assisterade självmord. Tycker hon det blir för dyrt med palliativ vård? Har på sista tiden varit nära tre nära som dött i cancer, en fruktansvärt smärtsam sjukdom i slutskedet och trots tre olika landsting har den palliativa vården och smärtlindringen fungerat. En blandning av morfin och ångestdämpande medicin ger en fridfull död när anhöriga får ta farväl och medicinsk personal får göra sitt jobb , inte motsatsen.

  2. Håller med. Och det är forskarens inställning med – att verka för bättre palliativ vård. Jag har inte svårt att se den utvecklingen som han beskriver – att människor kan uppleva att de bara är samhället till last och därför vilja välja att avsluta sitt liv. En modern ättestupa.

    1. Jag vet också av erfarenhet att det finns god palliativ vård – min mor levde sin sista tid på ett hospice med utbredd cancer och jag minns när hon flyttades från sjukvården till hospicet och hur otrolig imponerad jag blev av all personal och den omvårdnad hon fick den sista tiden. Det blev en otrolig gåva, om man kan säga så, att få vara med de sista veckorna som faktiskt var av lugn – tiden hon låg på sjukhuset innan var annorlunda eftersom vården mer inriktades på att bekämpa, medan den palliativa vården liksom ställer en inför faktum: det är inte mycket tid kvar. Hon fick mycket morfin, men kom även till någon sorts lugn med sitt liv.

      Jag inbillar mig även att just detta med att lyfta fram hur jobbig döden är – så jobbig att man inte vill låta den komma utan att ta kontroll över den – bara ökar människans ångest och rädsla inför döden och just den ångesten i sig är ju en sak som kan få en att vilja ta kontrollen. Man skulle önska att kyrkans roll här var att trösta och lindra, att be för, att försöka bidra till en sorts acceptans.

      För övrigt blir det så väldigt, väldigt sorgligt i vår tid då människor uttrycker att de vill ha en värdig död – i debatten är det ju inte bara önskan att slippa smärta som åberopas utan även människor som förlorar funktioner, som inte längre kan gå eller klara sig själva – hur kom det sig att det blir helt normalt att uttrycka sig så i vår tid, som om den sjuka kroppen på något vis var ovärdig. Som om bara det friska är värdigt.

      1. Helt rätt! Precis så blev min mammas sista vecka tack vare god palliativ hemsjukvård. Men dessa bilder tas aldrig fram utan bara ångestskapande sagor jag tror det finns en tanke bakom, liksom Frostegård. Det blir helt enkelt dyrare med gamla som får dö i sin egen tid med god palliativ vård än med sådana som går med på att städa bort sig så fort de inte är produktiva längre.

        Dessutom är det typiskt att detta att vara sjuk och svag och hjälpbehövande framställs som ett öde värre än döden, det reflekteras förstås i allt i samhället från fosterdiagnostik där föräldrar som vägrar döda icke- A-barn framställs som egoistiska till hur vi bemöter olika varianter på att vara människa även senare i livet.

        Jag känner som du att kyrkan ska göra motsatsen till Koivunens-Bylund gjorde i radion och i debattartikeln. Åtminstone anställda eller före detta anställda måste väl fatta att deras uppgift inte är att sprida ångest inför döden utan motsatsen-acceptans och frid inför det oundvikliga.

  3. Det är väldigt många som i tillfällig depression yänker tankar som de efteråt inte alls känner igen sig i.
    Om man tillåter dödshjälp så finns det en risk att det lutande planet snart gör att det intr finns någon anledning att lägga pengar på suicidalprevention.
    Det blir kanske lika enkel som ett dagen-efter-piller, fast detta nya piller finns det ingen dag efter.

  4. Min erfarenhet som sjuksköterska och diakon, i kontakt med många svårt sjuka och döende är att önskan om dödshjälp uppstår långt innan den sista tiden kommer, när man ännu inte är så sjuk, och den annalkande döden med svåra plågor upplevs som mycket skrämmande. Många har jag träffat som ändrat sig när sjukdomen progredierar, tidsperspektivet ändras, man lever i nuet och då vill man inte dö, man vill ha hjälp med smärta, ångest, klåda, illamående osv och ha sina nära och kära hos sig. Detta kan en god palliativ vård erbjuda. Forskning och utveckling av den palliativa vården behövs förstås och borde ges mera resurser!

    1. Precis min erfarenhet även om jag bara varit vårdbiträde och uska i hemsjukvården och åldringsvård. De som har mest ångest är de nydiagnosticerade relativt unga eller de som är fullt friska och lyssnar till ångestskapande debatter om en fruktansvärt plågsam, onyttig och beroende tillvaro.

  5. Som om vi glömmer hur nära döden vi lever. Steget är egentligen förskräckande litet. Som om det blir större ju mer vi inser hur nära döden vi lever, som om viljan till liv måste hejdas och tystas.
    Smärta kan vi däremot vara mer medvetna om, men inte alla. Somliga behöver hjälp med att verbalisera den. Bättre att hjälpa människor att verbalisera sin smärta och få olika sätt att kanalisera den, än att hjälpa dem avsluta livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s