Under resan till Egypten i höstas träffade jag en tysk författare och journalist som reste runt till kloster i Mellanöstern. Han hade varit i Iran, Syrien, Libanon och möjligen något mer land och nu var han i Egypten. Det ska komma en bok, sa han. Min vana trogen minns jag inte namnet på personen men jag ska leta fram hans visitkort, men i vilket fall så var han ganska övertygad om att de kristna klostermiljöerna i Mellanöstern var akut hotade. Om några år kanske de inte längre finns kvar. Trots stora risker var han på denna resa för att dokumentera innan det försvinner.
I förra veckan röstade EU-parliamentet för en resolution som betecknar den pågående förföljelsen av kristna i Irak och Syrien för folkmord och i Sverige hörs nu röster för att driva fram ett liknande erkännande i Sverige. Samtidigt kom rapporter om ökat våld mot kristna på asylboenden vilket fick Nuri Kino, författaren och grundaren av A Demand for Action, att gå ut med planer att öppna ett asylboende enkom för kristna. Här.
Igen förvånades många över Svenska kyrkans tysthet i denna utveckling. Från nationell nivå, som annars rätt ofta släpper kommentarer kring händelser i världen, kom ingen kommentar i kölvattnet av EU-resolutionen och frågor om Svenska kyrkan ska erkänna att det pågår ett folkmord på kristna har än så länge inte besvarats.
Avsaknaden på reaktion får igen människor att undra och leder till frågan ‘Vad gör Svenska kyrkan?’. Det är uppenbarligen en känslig fråga, som möts med stor defensivitet. Ofta hävdas från kyrkans håll att man är aktiv och att påståendena om kyrkans passivitet helt enkelt är fel. Om detta är sant borde man kanske fundera över hur man kommunicerar – om man genom upprepad kommunikation inte lyckats förmedla en bild som överensstämmer med vad man faktiskt upplever sig stå för så är det någonting som är väldigt fel, om än så bara kommunikationen.
En av de mer märkliga kommentarerna efter EU-resolutionen, ja, den är rätt häpnadsväckande, kommer från Biskop Tyrberg och publicerades via Svenska kyrkans bloggportal i söndags, alltså efter EU resolutionen. Hela texten, den är bara fyra paragrafer, finns Här. Läs gärna texten, den är faktiskt obegriplig, eller så är det någonting i resonemanget som helt går mig förbi.
Biskopen gör ingen koppling i sin text till EU-resolutionen, den nämns inte, men vi kan väl anta att texten i alla fall delvis föranletts kring det ökade fokus på kristen förföljelse som resolutionen gett upphov till. Bloggen i fråga uppdateras inte speciellt ofta, men det gjorde det i söndags. Vad skriver då biskopen. Jo, han börjar med att konstatera att frågan om vad kyrkan gör för utsatta och förföljda kristna ställs med allt tätare intervall. Men istället för att ta sig an frågan, eller fundera över varför den ställs så ofta, underminerar han de som frågar. ”Kristna är enligt en del påståenden den mest förföljda religiösa gruppen. Det kan vara bra att fundera över,” skriver han.
‘Enligt en del påståenden’ är ett rätt förminskande sätt att använda ord. Enligt andra påståenden är det inte så?
Nästföljande paragraf handlar om biskopens egna erfarenhet av arbete för kristna i Östeuropa och Sovjetunionen under 1980-talet. Den handlar om Stasi och om den backlash biskopen och hans vänner fick uppleva. Biskopen berättar att de var försiktiga när de vistades i DDR men inte här hemma i Sverige. Men genom att berätta om vad de gjorde, när de väl var på hemmaplan, bidrog de istället till att öka förföljelsen ‘för någon.’ Man hade inte räknat med att det fanns Stasiinformatörer även inom Svenska kyrkan.
Nåväl, slutsaten är: ”Jag lärde mig en läxa. Nu berättar jag inte vad jag gör, och jag vill uppmana alla att INTE berätta offentligt vad som görs för specifika grupper i specifika länder! Frågan om vad Svenska kyrkan gör bör alltså till stor del lämnas obesvarad.”
Läs gärna hela texten. Igen, parallellen med DDR går mig helt förbi, och jag medger att det kanske är därför som jag blir så illa berörd av Biskopens slutkläm: ”Frågan om vad Svenska kyrkan gör bör alltså till stor del lämnas obesvarad.”
Medan kyrkan tiger fortsätter frågorna att ställas. I dagens DN skriver Ann Heberlein, bland annat: ‘Jag undrar varför Svenska kyrkan inte har velat kännas vid det folkmord som pågår på kristna runt om i världen just nu, och jag undrar varför Svenska kyrkan inte tar ansvar för de kristna som flytt hit undan religionsförtryck.’ Hela texten finns Här.
Heberleins text avslutas med inte mindre än fem frågor staplade efter varandra:
”Tycker Svenska kyrkan att hon har ett särskilt ansvar för att se till att kristna ges tillfälle att utöva sin tro i trygghet? Människor tvingas på flykt för att de är kristna. Är det då rimligt att de ska utsättas för trakasserier för sin religiösa övertygelses skull också i Sverige? Det finns i dag hbtq-certifierade asylboenden i Sverige. Borde Svenska kyrkan driva frågan om trygga boenden för kristna flyktingar? Frågeställningen är djupt deprimerande. Min, och säkert Svenska kyrkans, förhoppning är att människor av olika tro kan leva sida vid sida med respekt för varandras olika övertygelser, i frid och fred. Om verkligheten berättar något annat då? Vem ska värna de kristna flyktingarnas rätt att utöva sin tro i Sverige om inte Svenska kyrkan bryr sig om att göra det?”
Det är frågor som förtjänar ett svar.
——
Tillägg: Hittade förresten en till artikel i dagens skörd, Annika Borg i Barometern, med uppmaningen: ‘Pudla, Svenska kyrkan’ den finns att läsa Här.
Rambling thoughts 
Tyrbergs text var helt i SvK-stil i denna fråga. Nuri Kino skulle kalla den för svammel, med all rätt. jag blev så iririterad på hans falska analogier och insinuanta tonläge att jag var tvungen att kommentera, inte snällt och inte visligt. men jag är så leds på SvKs luddighet:
”Varför måste man avslöja hemligheter, det har väl ingen begärt? Men ett klart uttalat stöd kan man visa utan detaljer. Ingen begär detaljer men sluta snacka en massa obegripligt och bara säg som det är, kristna håller på att utrotas i Mellanöstern. Andra dör också och fler är de eftersom det finns så få kristna kvar. Men det borde inte vara på sin plats att hymla just nu. Ditt exempel med DDR haltar på båda sidor och är helt irrelevant för det kristna i Mellanöstern nu ber om: moraliskt stöd som uttrycks i tydliga ord och fördömanden.
Varför ska det vara så svårt? Menar du och SvKs ledning på fullaste allvar att stöder man de kristna stöder man INTE andra folkgrupper? Om man uttalar sitt helhjärtade och tydliga fördömande av utrotandet av kristna i kristendomens hemland då bryr man sig inte i andra gruppers lidande? Vad är det för retorik? Nej, denna text ger bara ytterligare bevis för hur undfallande och mjäkig SvK är i denna fråga.
Ändå är det enda som begärs ett tydligt uttalande, inte en massa pjämmer om hur många hemliga hjältedåd som görs av SvKs egna modiga agenter i fiendeland.
Repeat after me: Vi fördömer det pågående medvetna och systematiska utrotandet av kristna folkgrupper i kristendomens vagga. Ingen ursäkt för detta beteende finns och det måste genast upphöra! ”
Jag hade inte läst kommentarer när jag skrev inlägget men bra att du reagerar. Biskopen, och för den del kyrkan, gör som jag ser det två tankefel. 1) Man skapar som en ‘halmgubbe’ – det är ju, precis som du skriver, inte så att någon frågat eller bett kyrkan om exakta detaljer, utan mer om en övergripande strategi. Man vill ju inte ens säga att kristna far illa utan att lägga till, som många andra i regionen och 2) att erkänna en grupp betyder inte att man inte stödjer eller demoniserar andra grupper, det är ett tankefel. Det handlar inte om x eller y, utan om x och y, utan att förringa någon av dem. Som det blir nu är det ju som om Svenska kyrkan inte ens vill tro på det som sker – som att det bara är en beskrivning.
Tycker Ann Heberlein har en poäng – det vore intressant om Svenska kyrkan kunde förmå sig att stötta, ekonomiskt, ett flyktingboende i Sverige för kristna, men det tror jag vi är långt ifrån, och då inte enbart för att separera de kristna utan för att det uppenbarligen inte funkar på alla platser.
Ja, sannerligen, det vore intressant att se. jag tror viljan finns ute i församlingarna men ”nissarna” centralt verkar ha svårt för att ta detta på allvar de är fullt upptagna med-annat.
Tyrbergs andra kommentar hjälper upp något, men endast för att bloggtexten var otydlig.
Det är dags att kalla en spade för en spade, även om man inte säger var man gräver.
Anser SvK likt EU-parlamentet att det är ett folkmord, eller inte?
Jag hade inte läst någon av kommentarerna när jag skickade ut min text. Jag fann bloggtexten mysko och extremt märklig eftersom han i den inte ens nämner EU resolutionen samtidigt som texten skrevs (eller i alla fall publicerades) precis efter den, och på Svenska kyrkans bloggportal vilket ändå på något vis signalerar en sorts ‘officialitet’. Det var en av de få reaktioner som öht kom från kyrkligt håll. Att bloggtexten var otydlig är en underdrift – ser den nästan som ett haveri när det kommer till kommunikation.
Jag blev riktigt upprörd, och mest då av den där meningen enligt ‘en del påståenden’ som om rapporter om förfölja kristna enbart handlar om en fråga om hur man ser det.
Ja den meningen var ruskig!