Att besvara en kallelse

De tidiga Kristna talade om Vägen – att vara Kristen var att vandra Vägen. Just den bilden har aldrig riktigt talat till min tro, det blir för linjärt, som om tro har en början och slut, som vore vi på väg någon annan stans, som om det fanns ett mål där vi en gång för alla var framme, som om trons djup inte redan var vårt, om vi vill och om vi vågar.

Mer som en borr. Tron borrar sig igenom oss, våra lager och ytterligheter. Vi står alla bredvid varandra, men vissa har nått djupare, de har ögon som kan hjälpa oss att se, ögon som får vår längtan att övervinna vår rädsla.

Fast de sista dagarna när jag försökt finna en bild för tro har bilden av en kedja återkommit, hur varje länk hänger fast i den som var tidigare, hur alla dessa sitter ihop, är länkade, och det, i sin tur, fick mig att tänka på mitt gamla berlock-armband. Det tog en stund innan jag hittade det. Fick själva länken när jag var liten och så varje år, antagligen till födelsedagen, tillfogades en ny berlock.

Mitt minne var att berlockerna hängde i sina egna, korta länkar, lite bort från själva armbandslänken, men det såg jag ju, när jag fann det, att så inte var fallet. Jag kom att tänka på armbandet under ett yogapass – tanken, när den dök upp, var att berlockarmbandet kunde vara en bild av tro – länkarna, kedjan, allting hänger samman, bär det som kommer innan, efter – berlockerna tänkte jag mig var avvägar. Tro är sådan. Man kommer hamna på avvägar. Man kommer falla från. Att inse att man gått vilse är en insikt som jag inbillar mig att alla troende någon gång ställs inför. Inte vilse på så vis att Gud skulle vara frånvarande, Gud är cool på så vis, han följer oss in i vår vilsenhet, är inte beroende av vår tro, men samtidigt vill ju Gud inte att vi ska vara på avväg, det finns en plan för oss, en väg, en kedja, en brunn att borra. På sitt vis ställer tron krav, den vill något med oss, den vackraste version av oss som finns.

Är jag på avväg? Det är också en fråga att ställa sig. Jag tröttnade på att blogga lite för att jag tröttnade på Svenska kyrkan. Tyckte till slut att det jag skrev var papagoj-likt upprepande. Det här leder ingenstans. Det har funnits inom mig tankar ibland att försöka inrikta mitt skrivande mer åt kyrkliga ting men det faller hela tiden på att min tro behöver en fristad – en kyrka – jag vill inte arbeta eller tjäna pengar på det som kommit ur min tro, det kan vara en avväg. Jag vet inte. Det är också, om man nu ska vara frilansare, bekvämt att arbeta med uppdragsjournalistik för näringslivet, man får betalt. Jag är inte bara på avväg. Jag är lat med.

Vad gör man av en kallelse? En vän var här häromkvällen och hon sa något som att: Svenska kyrkan vet inte hur man möter en människa som upplever att hon/han har en kallelse. Just de orden slog an i mig just för att jag försöker skriva på ett manus kring det där ordet – Kallelse – Att vara kallad, vad gör man av det tillståndet i vårt århundrade? Jag har kommit en bit på väg, har en lång väg kvar. Har hon rätt? Jag tror det. Svenska kyrkan har låg beredskap för att möta människor som tror sig ha en kallelse, jag vet inte ens om det är ett område där hon vill verka. Det är synd. Svenska kyrkan vill vara relevant.

Om man slår upp ordet relevant i en uppslagsbok får man detta svar, betydelsefull, viktig, som hör till saken. I en artikel om medlemsflykten i KT säger SvK’s företrädare: ”Utmaningen för kyrkan är nu att nå de stora kullarna födda på 90-talet.”

– Hur är vi en relevant kyrka för 90-talisterna? frågar Pernilla Jonsson.

Det är helt fel väg, att fråga sig, ‘hur blir jag relevant?’ Tänker Jag då, jag bryr mig noll om jag är relevant. Jag vill vara tro-värdig. Ska återuppta denna blogg, det är också en väg, eller ett borrande. Det är ap-svårt, ensamt, att besvara en kallelse. Minst av allt vill man relevans i det, kallelsen längtar efter det trovärdiga, sanna.