So help me God

‘So help me God’, så avslutas den amerikanska presidentinstallationen, som en bön med handen på Bibeln. Det är så långt ifrån Sverige man kan komma. En svensk politiker skulle skriva sin dödsruna om han bekände att hans ämbete på något vis var beroende av Guds hjälp.

Naturligtvis kan man hävda att det bara är ord, tradition, men man kan även fundera om, och vilken, skillnad det gör, för en nation, att dess främste ledare inte ser sig själv som den främste, det finns någonting som är större. So help me God.

I God and the White House argumenteras för att USA inte inom en överskådlig framtid (boken utkom 1989) kommer välja en ateistisk president, det är uteslutet. Bläddrar i den. Fastnar i ett citat av Jimmy Carter, apropå tro och politik.

”The highest calling of a Christian is to exhibit, in one’s life … sacrificial love, love without getting anything in return. So that sacrificial love, to oversimplify its meaning, is the highest possible calling for a human being. A nation is not able to exhibit that kind of a calling. A nation cannot demonstrate sacrificial love. When I was president of the United States I did not have the right to sacrifice the interests of American citizens for others. So, you can see, there is an inherent difference between what a human being can do, as the highest possible Christian standard, and what a nation can do. The highest possible standard of a nation is justice.”

Människans högsta kallelse är hennes barnaskap hos Gud, en på-tu-man-hand relation med Gud, så långt från politik man kan komma. Den är askrävande, man vill så gärna gömma sig i mängden. Men Gud kallar inte organisationer, nätverk, samfund, politiska partier, Han kallar oss som enskilda. So help me God.