Läser om Gudstjänsten. Många skriver om den. Olika perspektiv. Fallande besökssiffror. Hur vänder man det? Det skrivs om ord. Om språk. Ändrar vi orden kanske fler känner sig manade. Jag vet inte. Kan sakna någonting som vill borra sig igenom orden. Varför firar vi Gudstjänst över huvudtaget? Var finns det samtalet? Vad är en Gudstjänst? Vad vill den? Och ja, läs gärna Evangeliums blogg om detta som fick fart på mina tankar. Här.
Svenska kyrkan tycker om att lyfta fram den Gudstjänstfirande församlingen som något viktigt men samtidigt står den sällan i fokus. De som går i kyrkan är rätt marginaliserade i dagens kyrka. Det är andra den vill locka till sig. Hur gör man det?
En präststuderande som jag känner var lite frusterad över detta. Han gav följande liknelse. Det är som om man skulle gå in på en restaurang för att man är hungrig och där i ett hörn står personalen och tvistar – ska man kalla det coer de filé, eller oxfile? Ska man ha slips? Eller fluga? Ska man servera en menu, eller enstaka rätter? Kanske är det en drastisk bild, men den är inte helt skev. Som utomstående framträder kyrkan så – en plats där de anställda tvistar om orden så till den grad att man glömmer bort det som orden var till för. Då blir det lätt, som Sofia skriver, att man tappar inte tron på Gud, inte på Kristus, men på kyrkan. Det är inte speciellt ovanligt. Jag möter sådana människor rätt ofta.
Mitt eget Gudstjänstfirande har gått i vågor sedan min omvändelse och frälsning. Jag hittade inte till kyrkan genom dess Gudstjänster – det var en rätt diffus längtan efter dopet som fick mig att söka upp en präst. Dopet var porten. Gudstjänstfirandet kom senare. Stundtals har jag varit en väldigt aktiv Gudstjänstfirare – det har funnits perioder då det viktigaste i mitt liv varit den dagliga mässan. Inte för att jag tror att Gud tycker mer om oss för att vi firar Gudstjänst, inte för att få någon sorts guldstjärna, det handlar inte om det. Gudstjänsten i sig är väl inte viktig ur det perspektivet, det handlade – i alla fall för mig – om att hålla Gud levande. Jag levde inte i en vardaglig verklighet som bejakade det som ville Gud i mig, jag behövde finna platser för det. Gudstjänsten svarade mot det.
Gud är på intet sätt endast närvarande där, man kan kanske, när man blir tryggare i sin tro, när man slutar tro att den en dag ska försvinna lika abrupt som den kom, slopa det ritualiserade. Jag vet inte. Ändå finns det paralleller här. Ett regelbundet Gudstjänstliv föder även den ensamma bönen, den enskilda Gudstjänsten. På samma vis som när jag regelbundet gick på yoga – gick jag en kurs en gång i veckan ledde det oftare till att jag även yogade hemma. Att anmäla sig till en skrivkurs kan vara det som behövs för att skrivandet verkligen ska bli av. På samma vis med Gudstjänsten. Man kan behöva den, det bejakande som den innebär, för att bejaka det som vill bli till Gud inom en själv.
Två klokheter kommer till mig. Dels var det en sak som Peter Halldorff sa under ett föredrag. Han sa: ”Vi firar inte mässa för att vi är kristna, vi blir kristna i mässan.” Just så. Det tror jag på. Mässan vill förändra oss. Det andra var min själasörjare. Det var länge sedan under en period då jag hela tiden ville vara i kyrkan, det skapade oreda i mitt liv och jag fann även det omvänt. Jag undrade: ”Men varför håller jag på på detta vis? Varför söker min tro hela tiden sitt sammanhang, sin bekräftelse. I det vanliga livet är det ju tvärtom, i början behöver man mycket stöd, sedan står man efter en tid på egna ben, men i min tro är det tvärtom. Jag behöver hela tiden mer näring, jag blir så desperat i det. Varför är min tro så svag? Varför kan den inte stå på egna ben?”
Om någon nu känner igen sig i ovan, har tänkt så, så se detta svar som riktat rakt till dig. Ta in det i ditt hjärta. För han sade, den kloke mannen, på ett sätt som var så självklart: ”Men kära barn, det är inte din tro som är svag, det är din längtan som är stark.” Så skiftade något efter det. Det är inte en svag tro som jag befäktar genom att gå i Gudstjänst, tvärtom, Gudstjänst är ett försök att bejaka en stark längtan.
Jag har aldrig sett mig själv som sökande och har svårt för ord som andligt sökande – jag vet inte riktigt vad det betyder – och jag tror att för många människor idag uppenbarar sig Gud först inte som något att söka efter, det kommer senare, utan mer som en förnimmelse om något annat, en diffus känsla av att det finns en annan verklighet än den som ligger framför oss, och en längtan efter att förverkliga den. Gudstjänstfirande då inte som ett svar på ett sökande utan som ett bejakande av en längtan.
Apropå Peter H.’s ord funderade jag faktiskt så, när jag efter många om och men började deltaga i nattvarden. Det blev så konkret. Att detta ville förändra mig. Jag kunde komma på mig själv med att undra: Hur många oblater måste jag äta, hur mycket vin måste jag dricka, hur mycket vägde Jesus när han dog? Gud, gör din kropp till min – det var länge en nattvardsbön.
Just så tänker jag inte längre, men även de tankarna har funnits.
Rambling thoughts 
TACK för att du delar med dig!
Tack själv!
Mycket bra och tänkvärt! Jag kan nog närmast känna att det snarare är Gud som har sökt mig än att jag har sökt Gud. Jag har egentligen bara behövt öppna dörren, så har han funnits där – även om att öppna dörren inte var så lätt som det låter; det tog mig många år.
Instämmer. Även i det svåra med att öppna dörren, och att hålla den öppen. Det tar ett liv.
Spännande tankar. För mig är ibland det ”ritualiserade”, liturgin, det som gör gudstjänsten till talande. Vi lurar oss själva ofta att tro att allt handlar om ord, om att intellektuellt förstå, om att korrekt uttrycka. Men vi människor är ju så mkt mer som talar och lyssnar: kropp, själ, ande, psyke, och intellekt också såklart. Att få knäfalla vid nattvarden är för mig en akt som inte bara involverar ett intellektuellt ”nu gör jag såhär därför att” utan det är min kropps sätt att få uttrycka det som är svårt att uttrycka på annat sätt. Jag blir trött på gudstjänstens många ord, på förklaringar, på instruktioner, på outmanande bibeltolkningar. Men jag stärks av det tysta språket som talas genom själva mässans drama och dess olika gester. Och av tystnaden- att få lyssna in både mig själv och den som är mig närmre än mig själv. Och framförallt: av ett genuint sammanhang där jag känner att jag är välkommen tillbaka- inte för att jag förstår allt efter en gång, utan därför att jag är nyfiken på att förstå mer. Några tankar bara, tack för dina! /Bim
Kunde inte sagt det bättre, Bim. Att få falla på knä vid altaret helt utan varför? Bara för att bejaka det vackra i det. Min själasörjare sade, en gång till mig, apropå att förstå: ”Vad sorgligt det skulle vara om vi allt förstod, då fanns det ju ingenting kvar att upptäcka.” Nyfikenhet och Längtan är bra ledord. Och förmågan att bevara öppenheten för att bli överraskad.
Tack för frågan, den fick mig att tänka efter, den har följt mig hela dagen.
Det är en viktig fråga, att ställa till församlingen, och inte minst till sig själv.
Ja, varför firar jag gudstjänst?
Ja, varför längtar man efter den man älskar?
För att möta Gud, i ord, sång, musik och förstås i bröd och vin.
För att jag vill det. för att Gud vill det, för att jag behöver det, för att det skapar gemenskap och delaktighet med dem man gör det regelbundet
med . Vi gudstjänstfirare är viktiga för varandra, det blir ett ”tomrum” när någon av oss inte är där.
”Med alla dina trogna i alla tider och hela den himmelska härskaran…..”
Vilken häftig mötesplats, den spränger alla rum och alla tider.
Jag vill få bekänna mina synder, bli förlåten, upprättad och befriad.
Jag vill öva ”evighet”, komma närma det heliga.
Jag gillar att leka inför guds ansikte.
Gud kallar oss till Gudstjänst, sedan kan vi brottas med den kallelsen bäst vi vill. Tack för din kommentar. Den fick mig att längta till kommande Söndagens mässa i en tid då jag inte riktigt är där. Bra så. Tack!
Jag frågade en gång min själasörjare vad man gör när gudskontakten känns bruten, hon svarade: ”Det enda svar jag har är, att man får göra som Maria, be om mera vin!”
Det svaret fick jag för tjugo år sedan, det håller!
Och äta mera bröd. Ja, jag kan se att det håller. Helt oavsett allt – var jag än befinner mig – så är det alltid så. Att fira mässa är helande, Gud är här.