”Det är inte gott förvaltarskap att ha tre, fyra anställda i tjänst när deltagarna är få. Hur ska de anställda eller för den delen övriga medverkande finna glädje och mening i att förbereda och genomföra såna gudstjänster i långa loppet? Det blir desillusionerade och modfällda, i värsta fall sjukskrivna. Är det inspirerande för någon? Den tillfällige besökaren som trots allt hittat tills gudstjänsten får bilden av kristen tro som något förlegat, otidsenligt och tråkigt.
Formen på en huvudgudstjänst är högtidlig och formell. De liturgiska momenten är väl tilltagna med textläsningar, sånger och böner, särskilt när nattvard firas. För att det ska bli levande och inspirerande behövs många gudstjänstfirare. En predikan fungerar snabbt sämre med sjunkande antal åhörare. Exakt hur många man behöver vara går inte att säga men 100 personer är en god tumregel. Färre än så blir lätt en nödlösning. Så många behövs också för att motivera allt arbete som en god gudstjänst kräver.”
Kyrkans tidnings debattsidor. Läs hela texten Här.
Läs gärna hela texten. Jag finner den märklig, inte minst hur den visar hur cementerat detta med de anställdas kyrka är. Färre än 100 i en gudstjänst blir lätt en nödlösning? För de anställda? Så många behövs för att motivera allt arbete som en god Gudstjänst behöver?
Jag har väldigt svårt att se att detta inläggs andemening delas av speciellt många kristna inom Svenska kyrkan och jag säger det med tacksamhet – men vad vet jag. Funderar på om det är ett skämt, ett försök till ironi eller parodi. Raljeras det eller menar artikelförfattaren allvar? Vad tror ni?
Rambling thoughts 
Jag tycker att resonemanget är enfaldigt och buret av marknadstänkande. När Jesus instiftade eukaristin var bara hans tolv apostlar med. Som katoliker är vi vana både vid stora församlingshögmässor och små veckomässor med få deltagare, ja, prästen är van vid att fira mässa även om ingen kommer. Frambärandet av Kristi offer fär vår skull är oberoende av hur många som är med. Ja, så olika kan man tänka!
Det hände mig en gång. Det var en lunchmässa mitt i sommaren och jag gick in, några minuter före, och fann till min stora förskräckelse att det var bara jag där, i tillägg till prästen och kantorn. Jag var inte så kyrkovan vid den tiden och blev ställd. Undrade om jag skulle stanna – och därmed ‘tvinga’ prästen att ha mässa bara för mig, men sedan fann jag det än märkligare om jag skulle vända om och gå. Så, jag satte mig ned. Det kom en eller två till. Eftersom detta var en församling där jag brukar gå så berättade jag hur jag hade tänkt för prästen efteråt och han svarade precis som du säger. Att han firar mässan även om ingen kommer – det kan ju komma någon sent – men också för att den firas för Guds skull. Jag tyckte mycket om det svaret – och minns det – att detta handlar inte om Mig eller Prästen det handlar om Gud.
Jag undrar dock om prästen som skrivit den där texten i KT verkligen skrivit den på allvar – eller om det är ett försök till ironi? Att det är något jag missar i den just för att om man tar det på orden blir det ju rätt befängt, hela resonemanget. Tänker även på Gudstjänster som förrättningar – är det verkligen antalet besökare som gör Gudstjänsten meningsfull för kyrkans anställda? Är en liten begravning mindre meningsfull än en stor? Resonemanget är märkligt, men jag tror, tack och lov, att väldig få delar detta sätt att tänka. Hoppas jag i alla fall.
Jag blev både chockad och ledsen när jag läste. Som Sten-Bertil Risberg skriver så hade Jesus tolv apostlar, och jag tror också att det här handlar om att kyrkan drabbats av någon sorts marknadstänkande tyvärr. Jag tror att bristen på deltagare i gudstjänsterna snarare har att göra med graden av hjärtlighet som gudstjänsterna genomförs med. Jag tror inte alls att man ska gå in och ändra någonting annat, för nog sjutton kan det bli fantastiskt bra gudstjänster med få deltagare när de genomförs med stor innerlighet.
Ibland är små Gudstjänster mer innerliga än stora – speciellt när man sätter gränsen vid just 100 deltagare. Men, ja, att tala om Gudstjänstens meningsfullhet utifrån hur många som kommer är att förminska den något enormt. Som jag skrev i mitt svar till Sven-Bertil så tror jag inte att detta sätt att tänka är speciellt utbrett, hoppas jag i alla fall.
Vem är förvånad? Det har väl länge varit så att Svenska Kyrkan ser sig som de anställdas kyrka i stället för församlingens eller ens Guds kyrka. Man blir som sagt bara ledsen. Men kanske kan Din röst i kyrkovalet göra skillnad!
Rösta i Kyrkovalet tänker jag definitivt göra. Och, jag tänker fortsätta att gå i Gudstjänst med. Jag har svårt att förstå resonemanget att en predikan fungerar sämre om få lyssnar – jag kan ju bara konstatera att jag inte alls delar den uppfattningen. Å andra sidan kanske han skriver utifrån en erfarenhet av en liten landsortskyrka i trakter som avbefolkats och där det helt saknas en Gudstjänstfirande församling. Vet inte.
Hej Carolina. Jag fick inspiration att själv göra ett blogginlägg. Tack!
http://moruti.blogspot.com/2013/08/spelar-antalet-gudstjanstdeltagare-roll.html
Ska läsa det med intresse.
Förresten, och detta är ett sammanträffande. Igår kväll när jag läste texterna för söndagen så fick psaltarpsalmens ord ‘ Låt oss träda fram inför honom och tacka, hylla honom med sång och spel!’ mig att fundera på detta med att hylla med sång och spel.
Jag kom då att tänka på, och letade fram och läste om ditt inlägg om den långa Gudstjänsten häromveckan, den där de dansade in kollekten. Den gjorde mig glad.
Tack för det, Carolina! Ja, sång och dans skulle nog inte göra gudstjänstupplevelserna i Svenska kyrkan sämre.