Det är någonting i detta med granskning som jag uppenbarligen missar, men försöker förstå. Det är inte helt lätt. Som Dagens ledare (Läs Här) Den handlar om skillnaderna mellan Uppdrags Gransknings dolda inspelande av imamer, som Dagen fann berättigat, och de dolda inspelningarna av själavårdssamtal i Svenska kyrkan (som inte har sänts ännu så vi vet inte vad de innehåller men som ansvarige utgivare menar a) visar på allvarliga missförhållanden som b) inte hade kunnat uppdagas utan dold kamera och som c) skadat enskilda människor,) men som Dagen inte finner berättigade.
Som jag läser Dagens ledare så menar man att det ibland är berättigat att använda de metoder som Uppdrag Granskning använder. Det tycks bero på resultat. I fallet med imamerna var det berättigat, eftersom resultatet visade på något som är i strid med svensk lagstiftning. Men, slirar man sig inte där från den ursprungliga frågan som man ville driva: Att själavård, bikt, på något vis är heligt, helt oavsett vilken religion man tillhör? Ska inte delas. Ska delas? Vem ska få dela?
Heliga rum. Slutna rum. Där Gud talar till människa. Det är en jättevacker tanke att något kan få vara just där. I ett Heligt rum. Jag såg på Debatt i veckan och tyckte om hur Svenska kyrkans representant försökte förklara det, men tyvärr tror jag inte att han lyckades. Intrycket blev att kyrkan till varje pris vill försvara sina heliga rum helt oavsett om människor far illa i dessa heliga rum. Det är jättesvårt, jag medger det, men jag kan inte se hur kyrkans omsorg gentemot det heliga (=tystnadsplikten) kan förstås på annat sätt än att den måste vara till för konfidenten, och jag ser ingen omsorgen mot konfidenten i allt detta, bara en kyrka som vill försvara sig själv.
Frågan är: Vad händer när en skadad konfident berättar? Skyddar vi det som är vårt, eller vågar vi ta till oss att vi orsakat skada?
Det är också en fastetanke. Svaret? Återstår att se. Man kan ta olika vägar.
Läs mer:
.. om de tiger kommer stenarna att ropa (Här)
Att sparka in en dörr.. (Läs här)
Påven ber om förlåtelse. Här.
Rambling thoughts 
Du ställer två mycket viktiga frågor: 1. Är inte själavård och bikt heligt (tystnadsplikt gäller) oavsett religion?
2. Vad händer när en skadad konfident berättar?
Tystnadsplikt vid själavård måste ju gälla oavsett religion, det blir konstigt att hävda (som Dagens ledare) att
det är berättigat med dold kamera och mikrofon hos imamen men inte hos prästen. Det måste väl anses som totalt förkastligt i båda dessa sammanhang.
Anser en konfident att han blivit utsatt för ”kränkande” behandling så måste kyrkan kunna ta hand om det utan att tumma på tystnadsplikten.
Det är bra att dessa frågor kommer upp, det behövs fastare riktlinjer för själavård och biktsamtal.
Det är mycket i detta som jag uppfattar som förvirrat – eller har svårt att förstå – som det du säger, att man kan berättiga det hos imamen men inte hos prästen. Detta sagt, kyrkan kommer att överleva. Det har den gjort i 2000 år. Men, jag tycker att det ska bli intressant att se hur kyrkan hanterar programmet när det sänts – och i det kan jag tro att det faller ned i den där frågan om det går att vara kyrka och rymma olika syn på äktenskapet. Hoppas det. Samtidigt kan jag tycka att det är en stor skillnad på att värna om ‘väjningsrätten’ – vilket jag tycker att man bör göra – och att tro sig kunna ‘bota’ homosexualitet. Jag tänker mig även att själavårdande samtal är till för konfidenten – om det nu är så som Dagen säger, att konfidenten ber prästen om förbön och prästen ber – så ser jag inte att det skulle vara så graverande. Det som antyds är något annorlunda. Man får se, men ja, jag tror att kyrkan kan hantera detta med. På något vis.
Borde kunna svaret men är osäker: är det verkligen samma tystnadspliktsregler omkring en imam som omkring en präst? Mister imamen sin legitimitet om vederbörande avslöjar innehållet i ett förtroligt samtal?
Jag funderade på det när jag skrev, och jag vet inte. Men, upplever ändå att situationen är liknande, ur imamens eller prästens perspektiv, att bli filmad när man tror att det handlar om ett förtroeligt samtal.
Jag tar inte ställning i frågan ”att spela in själavårdande samtal med dold kamera var nödvändigt” . Men tycker retoriken hos tidningen Dagen är tunn , dold kamera hos Imamer var OK. Läser man vad en präst tystnadsplikt innebär ”En präst får inte för någon någonsin avslöja något som framkommit vid bikt eller enskild själavård eller ens nämna att sådant samtal har ägt rum.” Vad jag förstår så har konfidenten ingen plikt att hålla tyst om vad som sades vid samtalet med prästen, och det är ju just detta som UG vill berätta.
Visst förstår jag att prästerna känner sig lurade , de tyckte även imanerna och då skrev Elisabeth Sandlund i Dagen ” Dold kamera är ett journalistiskt arbetsverktyg som endast bör användas i nödfall, när andra vägar för att få fram sanningen är stängda. Ibland har det missbrukats å det grövsta men vid andra tillfällen är det fullt berättigat att plocka fram ur verktygslådan. När SVT:s Uppdrag granskning bestämde sig för att ta reda på vilka råd imamer och familjerådgivare ger muslimska kvinnor som misshandlas eller vars män tagit sig ytterligare en hustru fanns ingen annan möjlighet.”
Jag tycker vi kanske skall vänta med omdömet av programmet sen vi sett det?
Håller med. Jag vet inte heller om det var nödvändigt – å andra sidan kan man ju fråga sig vad som är verkligt nödvändigt. Min tanke är mer att för utomstående, eller för människor som mig som inte arbetar i kyrkan, får man intrycket att kyrkan är mer intresserad av att rädda sig själv än att ta sida med de som eventuellt drabbats. Jag vet inte, men menar nog som du skriver att tystnadsplikten endast gäller prästen, men, som sagt, det är något i detta jag missar.