Det som vi är villiga att offra för berättar för oss vad som är verkligt viktigt. Ofta skevar bilden av vad vi tror oss är viktigt, vi vill så gärna framhäva det som vi håller för viktigt, men hur ofta offrar vi inte det som vi säger oss hålla för viktigt? De stunderna kan vi lära oss av: Det var inte viktigt, inte på riktigt.
Jag håller på att göra lite research kring just det där sista. Att vara på riktigt i det som är viktigt. Det är lite som Påskens vittnen, veckans tema, trovärdighet. Min ingång är inte nödvändigtvis religiös, det finns en allmänmänsklig erfarenhet i att dras till en punkt då man kan inte göra annorlunda, kosta vad det kosta vill, ett sorts inre tvång, något som säger ifrån, gör revolt inom en, gör jag inte detta nu kommer jag aldrig att bli det som jag är ämnad att vara. Något håller på att gå mig förlorat.
För mig som kristen, religiös, kopplar jag den erfarenheten till Guds kallelse, människoblivandet, att bli det som man är ämnad att vara, Sann Människa, men det finns en allmänmänsklig erfarenhet i det som inte nödvändigtvis behöver sammankopplas med Gud. Ett av Astrid Lindgrens många älskade citat lyder:
”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”
Det är klart att man vill vara människa. Vad måste vi göra? Vad är vi villiga att offra?
Läser Hakon Långströms ‘Ljusår och Mörkrum’ – han blev historisk då han avgick som Domprost i Stockholms stift. Det hade ingen gjort före honom. Jag har även läst Eskil Francks bok, och Ulla Karlssons, de är olika men sinsemellan lika som vittnesbörd om att en punkt då erfarenheten kommer så i konflikt med den religiösa organisationen att man måste agera, tala, kosta vad det kosta vill. Att offra, en tjänst, ett jobb, att ha tagit den risken, ja, det skapar trovärdighet, helt oavsett om man håller med eller inte. För dessa människor var det som de höll för viktigt på riktigt. Att ta ansvar för sin tro. Det finns inspiration i det på en djupare nivå än sakfrågan. Vad är vi villiga att offra?
Påskens vittnen? Var finns de trovärdiga vittnena?
Jag skrev ut från svenskakyrkan.se min utträdesblankett i efterdyningarna av Stockholms stifts middag på stadshuset. Man kan tycka att det är barnsligt agerande. Middagen i sig kan man dividera om, vad jag störde mig på var de kyrkliga reaktionerna efteråt när man blev ifrågasatt. Externt går man ut med ett pressmeddelande till media (i Aftonbladet läste jag det) där man försvarar valet av plats, pris, middag, men i de ‘interna’ kanalerna, Facebook, tar man avstånd från och säger sig ha gjort fel, vilket likeas av var och varannan präst. Och så på det: Let’s shoot the messenger. Så var den saken ur världen. I det inomkyrkliga.
Jag är inte inomkyrklig. Kanske är jag barnslig, men jag vill inte med en enda kyrkokrona finansiera middagar i Gyllene Salen, ej heller skyhöga kyrkoherdelöner. Där når jag min springande punkt, människa eller lort? Kalla mig illojal i det, men jag ser i det en lojalitet. Och en längtan efter något annat. Det som det verkligen handlar om. Påskens vittnen. Man får följa de som är/var villiga att offra.
Och lita på att Gud leder.
Rambling thoughts 
Det här gör mig inte glad, men jag är inte direkt förvånad. För min del får jag fortsätta att försöka förstå vad kallelsen till Svenska kyrkan i grunden kräver av mig. Det har nu gått drygt 20 år och jag känner mig fortfarande brydd.
Ledsen för sent svar. Jag brukar skriva svar väldigt snart, men det är mycket att fundera på. En sak i din mening som jag försöker vara i är ‘försöka förstå vad kallelsen till Svenska kyrkan i grunden kräver av mig’ – i mig blir det förvirrat, min kallelse att vara kristen är en sak men mer och mer kan jag uppleva att mitt medlemskap i Svenska kyrkan är något separat från det. Det är för det mesta inte problematisk, men ibland blir det det. Men, man måste förtrösta, i det som man är. Det här var en link jag tyckte var bra, om än utmanande. Tänk om Gud tänker annorlunda. Här.
Att vara kristen är självfallet kallelsens grund, men jag kan också känna att kallelsen innebar att jag skulle verka i SvK. Vid tidpunkten jag blev kristen skulle det inte varit helt onaturligt att jag vänt mig till den katolska kyrkan. Hade många katolska vänner.
Jag har aldrig riktigt funderat så mycket över det där med att byta samfund. Det är mer att jag, stundtals, stör mig så enormt på hur man hanterar pengar i Svenska kyrkan.
Det händer att jag ibland funderar över hur skönt det skulle vara att tillhöra en ortodox kyrka, men det skulle ju innebära att fick oerhört långt till någon församling.
Det är också en viktig faktor att ha med. Närheten.
Ja, andra bestämmer över min kyrkoavgift, däri tycker jag att det verkliga offret ligger. Jag uppfattar det som en misslyckad och felaktig definition om ”medlemsavgiften” signalerar vad jag skulle tycka om organisationen. Den är ett minimum för att det ska finnas några präster och samlingsplatser ö.h.t. som kan betjäna med sakramentet.
Tionde tycker jag är ett bra mått. Offrar vi tionde kan vi kanske tala om att vi offrar något. Det är väldigt mycket mer pengar än kyrkoavgiften som jag själv väljer att lägga där jag själv vill. I värsta fall blir tiondet ett investerande av mina intressen och åsikter.
Att sluta betala kyrkoavgiften innebär bara att avhända sig möjligheten att påverka innevarande stift till det bättre. Det är inget offer.
Jag tror förvisso att det nu måste bli en folkrörelse i det som en gång var församlingar där man tar egna initiativ till att samlas till gemenskap, andakt och mässa. Det är inte svårare än att be prästen komma hem.
Själv tycker jag det olustigaste ligger i att jag med min kommunion i gudstjänster där det finns präst och kyrkfolk som tiger om missförhållanden som det i Gyllene Salen, förefaller legitimera gemenskapen.
Då känns det viktigt att påminna mig och andra om att det jag tar emot i första hand är syndernas förlåtelse för mina egna synder, i andra hand för andras. Men Jesus har offrat sig för alla, också de som mumsade i Gyllene Salen.
Till dig med, ledsen för sen återkoppling. Nej, jag ser inte att inte betala kyrkoavgiften som ett offer, det var inte det som jag menade. Mer som att kyrkoavgiften bidrar till en kultur jag inte vill vara del av, men kan se att det finns andra delar. En biskop som varit nära mig i min tros bana – som förvisso är i Egypten och av en annan kyrkotradition – men han sa lite som jag uppfattar dig, att man har ett ansvar för sitt andliga sammanhang. To take responsibility for the spiritual environment you are in. Jag tycker om den tanken, men finner den svår i Svenska kyrkan.
Instämmer i det du skriver:
‘Jag tror förvisso att det nu måste bli en folkrörelse i det som en gång var församlingar där man tar egna initiativ till att samlas till gemenskap, andakt och mässa. Det är inte svårare än att be prästen komma hem.’
Hittar man sådana präster i Svenska kyrkan idag? Som är med på egna initiativ till andakt, mässa, som vill komma hem? Jag vet att det finns med, men det är inte helt lätt att finna. Ska dock ta med mig dina ord.
När jag lämnade SvK och gick med i en samfundsfri församling så började jag offra tionde. Idag några år senare blir det sjutimmars arbetspass var tredje lördag i soppköket.
Jag kan bara rekommendera att prova på detta, saknar inte Svk alls, speciellt inte efter påskens radiogudstjänster.
Tack Peter, för din kommentar. Jag inbillar mig att det kan vara bra att pröva andra samfund eller församlingar när man hamnar i situationer då man blir irriterad eller stör sig på det som är omkring en, att det faktiskt kan vara Guds sätt att leda oss vidare. Det låter som du funnit ditt sammanhang, det är bra.