Förbryllas över att så många uppfattade Lundabiskopens debattinlägg om det religiösa samtalsklimatet som stärkande. Gilla, liksom. De flesta var präster eller på annat sätt beroende av kyrkan för sitt levebröd. Det är inte jag. Jag är medlem och fann den inte alls stärkande. Den var bara ytterligare en konstig artikel signerad kyrklig makt med ett resonemang som spretar åt alla håll, grava generaliseringar och brist på självinsikt. Den visar, ungefär som den där Midsommardebattartikeln i DN, på den enorma avgrund, det glapp, som finns mellan kyrkans elit och vi som är medlemmar.
Det börjar rätt ok. Biskopen är oroad över att människans andliga liv sällan diskuteras idag. ”När allt annat ska växa, hur växer då människors inre liv?” Sedan kommer en räcka, i mina ögon, rätt klyschiga betraktelser, men kör på. ”Hur får tumörforskaren uppleva att livet handlar om mer än molekyler och jagande efter större forskningsanslag? Hur behåller kvinnan i bolagsstyrelsen sina långsiktiga värderingar när det är kvartalsrapporter som räknas? Hur får affärsmannen med guldkort hos SAS sin inre kompass justerad mellan flygplatslounger och stapeldiagram?”
Om artikeln sedan mynnat ut i hur man som kyrka möter dessa människor som vill andlig växt skulle jag ha störts mindre av dessa schablonbilder. Men det gör den inte. De människor som biskopen beskriver överger hon tvärt när hon börjar rabbla om allt det goda Svenska kyrkan gör. Slutsats: Jag kan lika gärna skänka pengarna till Stadsmissionen, eller Röda korset.
Här är jag: Jag tror mer på att en tumörforskare drivs av längtan efter mera liv än vad jag tror på Svenska kyrkans elit. Skulle formulera problemet så här tillbaka till biskopen: ”Hur får man Svenska kyrkans biskop att uppleva att livet handlar om mer än jagandet efter mera medlemspengar?”’
För vart ska kvinnan i bolagsstyrelsen eller affärsmannen vända sig om de vill utforska sitt andliga inre? Jag känner dem. Speciellt kvinnan i bolagsstyrelsen. Jag vet exakt vem hon är. Vad hon längtar efter.
Uttrycket att vilja följa sin inre kompass är vackert, viktigt, men i Stockholms tunnelbana finns följande annons: Kom och lyssna på musik! Kom och drick kaffe!, signerat Svenska kyrkan. Där finns ingenting om inre kompasser. Där brister trovärdigheten. Precis som i Lundabiskopens text.Tänk om biskopen hade ägnat någon del av sin artikel åt mission. Vad annorlunda det hade varit. Men hon lämnar direkt de som hon säger sig vilja vara ett svar till och ja, läs själva. Jag uppfattar denna text som rent svammel. En kyrka som klappar sig på bröstet för att den utför goda gärningar? Lite bättre än så kan vi väl?
Läs mer: Sverige har ett samtalsklimat som inte gagnar ekonomisk tillväxt
Rambling thoughts 
Glappet mellan den officiella kyrkan och den underjordiska?
Ngt sådant.
Jag håller med om att biskopen är förvånansvärt tyst om ”andlig tillväxt”. Själva utgångspunkten är nyttobetonad – den ekonomiska tillväxten. Religion kan försvaras endast utifrån dess nytta för ekonomisk tillväxt. Det är fråga om ”samtalsklimat”, inte om frälsning. Men vad människor söker och frågar efter är inte om religionen är nyttig för hälsan eller för börsen utan om den är sann.
Det jag fann konstigt är hur hon börjar med att beskriva alla dessa yrkesverksamma människor som är andligt svältfödda och letar efter mening – det är positivt – men sedan finns ingenting om hur kyrkan arbetar för att möta dessa människors längtan efter inre liv. Det hänger liksom inte ihop.
Ja, på något sätt är det som att kyrkans undervisning har fastnat på stadium1, fast det finns betydligt fler stadier. Var finns fortsättningen för den vuxne som passerat samtal om livsfrågor, vuxenkatekumenat, alfagrupper osv.
Kvalificerad själavård och andlig vägledning, vart ska man gå?
Predikan med substans och tuggmotstånd var finns den?
Ja så där kan man hålla på, vi måste hjälpas åt att ställa krav, faktiskt tydligt tala om vad vi vill ha.
Och det gör vi, på det sätt som vi kan. Och det är bra! Och tänk om biskopen hade skrivit om just det du säger – om ett liv i Kristus och dess möjligheter nu när hon fick chansen att bre ut sig i tidningen – vilken annorlunda kyrka vi hade haft då. Istället skriver hon om: Ett samtalsklimat som inte gynnar ekonomisk tillväxt. (?)
Jag tycker du är överkritisk. Må vara att frågan hur kyrkan ska bli en andlig växtplats för tumörforskaren och de andra exemplen bör vara mer prioriterad för en biskop än att skriva mer allmänna debattinlägg. Men jag kan inte tycka det är fel att en kristen skriver i en tidning för att ifrågasätta samhällsklimatet visavi gudstro och dess utövning. Att hon inte ägnar sig åt mission i artikeln vittnar kanske bara om problemet hon betraktar: hade hon gjort det, skulle Sydsvenskan ha publicerat artikeln då? Och pastorala planer för hur kyrkan ska möta dessa människor skulle väl platsa bättre i SPT?
”De människor som biskopen beskriver överger hon tvärt när hon börjar rabbla om allt det goda Svenska kyrkan gör.” Så tvärt är det inte. Det är en lång bit mellan människoexemplen och verksamhetsskrytet, och i den biten av artikeln finns det viktiga konstateranden av det problematiska i skolverkets och migrationsdomstolens förehavanden, och inte minst artikelns pièce de résistance, citatet om Paris finansvärld.
Sedan håller jag gärna med om att det är spretigt och delvis klyschigt, till och med svamligt (raderna om demokrati, alltid ett ord med hög nonsensfara).
Jag känner som du: ”Jag tror mer på att en tumörforskare drivs av längtan efter mera liv än vad jag tror på Svenska kyrkans elit.” Det är väl detta som är grundproblemet i sammanhanget: inte att få se biskopen skriva artiklar som denna, utan att inte se ett förtroendeingivande arbete med det pastorala uppdraget.
Anders,
Ja, det kan nog uppfattas som överkritiskt – man plockar ut det som man vill och tar det ur ett sammanhang. Min tanke var mer att hon börjar med att beskriva ett problem – människans andliga nöd – som hon sedan inte återkommer till. Och planer för hur kyrkan ska möta människors – de människor hon beskriver – andliga nöd måste ju kyrkan någonstans kommunicera där människor ser det. SPT känns rätt internt i det sammanhanget. Läste precis ngn sådan där SOM undersökning om hur troende svenskar faktiskt är, men hur få som tar den tron till kyrkan. Man kan undra varför? Jag tror inte det handlar om att ta fram en plan, det handlar om att mer tydligt, uppifrån, kommunicera tro. Tror jag då.
Och, vad som skulle ske om kyrkan och dess representanter tydligare talade om tro – i dess marknadsföring så framhålls den sällan.
Sedan tyckte väl jag att det där citatet om svenska affärsmän/kvinnor var rätt löjligt – att citera ett anonymt Twittercitat för att skapa en schablonbild av en hel yrkessektor. För, det är inte så, jag jobbar själv en del i finansvärlden och kan tvärtom uppleva att jag ofta möter människor där som finner min tro intressant och som vill tala om just sådana frågor.
Okej, jag förklarar mig skyldig, jag tyckte schablonbilden var träffande — som bild inte av finansfolk utan av svenskar: omåttligt generade och oupplysta i trossaker. Fast det stämmer nog som ofta sägs, att detta är under förändring.
Uttrycket ”pastorala planer” var tänkt att motsvara orden ”hur man som kyrka möter dessa människor som vill andlig växt” i din text. I det kyrkliga arbetslag jag ingår i brukar jag förfäkta att den rätta frågan inte är hur man ska göra, utan vad det är man håller på med. Förstår man vad man håller på med kommer man inte att ha djupa problem med hur man ska göra. Så för min del efterlyser jag inte kyrkliga planer utan kyrklig självförståelse. Med säkrare sådan, tänker jag, skulle en och annan biskop göra som du skriver, ”mer
tydligt, uppifrån, kommunicera tro”. Från ett eller annat håll (eller flera) måste kyrkan kommunicera tro.
Det viktiga funderandet fram till självförståelse (eller planer, för den som är mer lagd för hur-tänkande) måste väl däremot enligt sakens natur till stora delar försiggå mer internt — SPT, prästmötesavhandlingar, församlingens bibelstudiegrupp, kyrkodagar?
Anders,
Tack för ditt svar. Jag kan undra lite om det faktiskt är så att svenskar är så generade och oupplysta i trossaker – ja, det framställs ofta så i media, men är det verkligen så? Vet inte. Jag tycker inte att jag möter det, tvärtom. Det du skriver är väl annars helt som jag tänker borde funka bättre – en tydlig självförståelse leder ju till svar på frågan vad man håller på med. Samtidigt kan jag också se att det måste vara svårt att arbeta som kyrka idag när medlemmarna spänner ett så otroligt brett spektrum – från de som inte tror alls men som ändå vill vara med och bevara tradition – till de som ser sig själva som enormt troende och som känner oro kring att kyrkan håller på att förvandla sig själv till tradition (som saknar en levande tro).
Min upplevelse, och detta bygger bara på min erfarenhet, är att Svenska kyrkan räknar sig själv alltför mycket som kyrka för sina medlemmar, och att man inte ser medlemmarna som del av kyrkan. Vi är kyrka tillsammans. Så, bra att du räknar in bibelgruppen i din sista mening!