Vem kommer vara kyrkomedlem 2030?

Ofrånkomligt i dessa tider, lite tröttsamt, kanske, men hittade en intressant text att länka till apropå framtidens kyrka och vem som kan tänkas vara med i den. Oktober är den månad med störst medlemstapp för Svenska kyrkan eftersom det är medlemsstatusen den 1 november som avgör om man betalar kyrkoavgift kommande år. Av förra årets utträden var drygt 20% i oktober. Någon kvällstidning uppmärksammade detta. Ett sätt att spara pengar, för de som behöver, är att lämna Svenska kyrkan.

Kyrkoherdens tankar skriver om denna kvällstidningsuppmaning och listar upp en del av de saker som medlemskap i Svenska kyrkan bekostar. Detta Gör vi. (Läs här) Det är bra att berätta vad man gör, det är inte dåliga saker, men när jag läste texten igen, kommentarerna och dess svar, kan jag hålla med de invändningar som görs gentemot dessa att-göra listor. Så störde jag mig på den där retoriska frågan som ställs. Kvällstidning eller kyrkomedlemskap – Vad tycker du är väl använda pengar? Tror inte människor funkar så, när de resonerar kring kyrkomedlemskap eller inte. Eller så gör dom det. Går jag ur kyrkan har jag råd att köpa Expressen. ”Väl använda pengar” är rätt subjektivt.

Anledningen till att människor lämnar kyrkan, eller kanske numera bestämmer sig för att inte bli medlemmar, eller att inte döpa sina barn, är antagligen för att de inte ser sig själva som kristna och ställer sig frågan: Varför betala pengar till ett trossamfund om man inte är troende?

Det skulle vara intressant med ett svar på den frågan som inte är en lista över: Detta Gör vi. Vad Är vi? Vill vi något med människan? I så fall vad?

Det är intressant när saker samverkar för Patrik Hagman skriver idag om Kyrka 2030 apropå en bok han håller på med. (Läs här) Vad händer om kyrkan tuffar på i dagens spår? Ska bli intressant att läsa. Tyckte om hans Kristet motstånd, om Jesusrörelsen som en motståndsrörelse i sin samtid. Tanken att det genuint kristna sättet att göra motstånd skiljer sig från de sekulära alternativen och handlar i sin djupaste mening om att formas till helighet, att bli lika Honom.

Hur hjälper Svenska kyrkan människor att formas till helighet? Vad skulle ske om man pratade mer om det? Lanserade det som en selling point bland alla de andra? Vet inte. Men, längtan efter helighet, eller andlighet, är rätt stark idag, jag möter den överallt, inte minst inom mig själv.

Nu en helt annan sak som avrundning denna sista oktoberdag 2012. Av någon anledning kom Jesu uppmaning: ”Bli kvar hos mig” till mig flera gånger under dagen och när jag satte fart på löpbandet idag vid lunch knäppte jag på shuffle songs och så kom en gammal Ted Gärdestad låt, Come give me love, upp och blev som en bön. Körde repeat flera gånger och sprang och sjöng med, som vore det en bön. Var riktigt upplyft efteråt eftersom den där repetitionen fick något att falla ned. Allt det där är redan mitt. Om jag blir kvar då. Betryggande med en Gud som vill de högsta av våra förväntningar.

kom ge mig sommar, kom ge mig liv, kom ge mig kärlek och livsmotiv.
kom ge mig kroppen, kom ge mig allt som du har och jag ska stanna kvar.

kom ge mig sanning, kom ge mig tid, kom ge mig kunskap, kom ge mig frid,
kom ge mig doften, kom ge mig allt som du har och jag ska stanna kvar

Tillägg: Hagmans bok heter förresten Om kristet motstånd , läs mer om den här.

20 kommentarer

  1. Jag har varit ur Svenska kyrkan två gånger, det brukar jag berätta. Första gången bara några månader och den andra gången 1,5 år. Anledningen var att jag inte stod ut med allt bråk, både självupplevt och det man läser om.
    Var på väg i år igen, men besinnade mig.
    Men, den listan som kyrkoherden har gjort skulle vara nog för mig att lämna kyrkan igen. För är kyrkan= verksamhet?
    Han kunde väl åtminstone nämna evangeliet och möten med Kristus! Eller?

  2. Carolina och nya tant lila.

    Evangeliet och mötet med Kristus är helt oberoende av kyrkoavgiften. Frälsningen kan inte köpas för pengar eller kyrkoavgift.

    De som lämnar Svenska kyrkan kyrkan gör det i princip av fyra orsaker:
    1. De som tycker att det kostar för mycket i förhållande till vad de nyttjar kyrkan till (i huvudsak välavlönade män)
    2. De som faktiskt inte har råd (flertalet är ensamstående änkor eller ensamstående småbarnsföräldrar)
    3. De som anser att kyrkan förändras allt för snabbt (äldre män)
    4. De som anser att kyrkan förändras allt för långsamt (yngre kvinnor)

    Gruppen som lämnar kyrkan av ideologiska skäl är väldigt liten i de undersökningar vi gjort i Järfälla.

    Vad så gott som alla svarar på i de enkäter som vi skickar ut i samband med utträde är att de inte vet vad pengarna går till. Det är precis det jag försökt förklara i mitt inlägg. Jag tycker att det är ”renhårigt” att ge människor korrekt information i de frågor som de har. Om de sedan prioriterar att lägga sin kyrkoavgift på något annat, då är det deras val, därav min retoriska fråga.

    Jag tror nog också att de som läser mitt inlägg om kyrkoavgiften ger sig tid att läsa något annat jag skrivet i de frågor som ni efterlyser, men som jag inte anser ska skrivas i samma inlägg, just på grund av min första mening.

    1. Krister,

      Jag uppskattar mycket av det du skriver, så även den text jag refererar till. Men, när jag läste den igen, och alla kommentarer, kunde jag känna igen mig i en del av dem. Håller med dig, evangeliet och mötet med Kristus är helt oberoende kyrkoavgift, men då blir följdfrågan: Är de också oberoende kyrkan? I.e., behövs Svenska kyrkan i sin nuvarande tappning? För evangeliets skull? Jag tror, framför allt om man ser framåt, att det inte går att separera det som man får för pengarna och det som man är, och att man som kyrka skulle må bra av att tala mer om det som man är.

      En annan grupp som lämnar kyrkan, eller som aldrig söker sig dit, är ju de som uppfattar att mötet med Kristus och evangeliet behöver en kyrka, en form, men som inte finner den formen i Svenska kyrkan, eller de som har en längtan efter andlighet men som inte upplever att kyrkan satsar på just den biten och som därför aldrig skulle söka sig dit. Jag befinner mig mycket med människor i just den sistnämnda gruppen. Kanske går de in under din grupp tre ovan, men det handlar inte bara om äldre män.

  3. Hej igen Carolina. Stort tack för att du ger dig tid att svara mig.

    Diskussionen är oerhört intressant och viktig. När jag gör en lång lista över vad vi har för verksamhet i församlingen, är det för att visa Järfälla församlings sätt att omsätta evangeliet i handlingar. ”Var inte bara ordets hörare, utan dess görare”. Varje verksamhet har en förankring i evangeliet.

    För mig innefattar min tro hela tillvaron, vilket innebär att det är min övertygelse att Gud är närvarande även i den verksamhet som kan se ut som en trivselverksamhet. Även i den verksamheten möter vi Jesus i varandra och den helige Ande verkar genom de människor som är där. Kanske är jag naiv, jag vet inte, men så vill jag tro.

    Jag vill vara öppen även för dem eller det som jag själv har svårt för. Jag hittar min kraft i högmässan och gudstjänster, men vill bejaka att någon annan hittar den på ett annat sätt.

    Jag delar helt din uppfattning att vi måste bli bättre på att kommunicera och tala om vad vi är som kyrka. Vi måste vara relevanta för människor, annars blir vi snart en klubb för inbördes beundran. Jag tror att vi bäst visar vilka vi är, genom det vi gör. En handling säger mer än 1000 ord.

    Jag har inte läst eller gjort någon undersökning kring vad det är som gör att människor inte kommer till kyrkan. Vi har gjort en stor undersökning kring vad det är som gör att människor lämnar den.

    De som lämnar kyrkan och hänvisar till teologi skriver ofta att de är emot samkönade vigslar, att någon biskop uttalat sig i en politisk fråga och liknande.

    Jag har absolut ingen anledning att inte tro dig då du skriver att grupp 3 kan innehålla fler än äldre män. Jag tror också att det är många som söker en form och ett innehåll där Jesus är tydlig och viktig och att de inte hittar den formen i Svenska kyrkan. Utan att framhäva Järfälla församling vill jag påstå att vi har flera olika ”gemenskaper” som möter den längtan och det behovet.

    Hur framtidens kyrka kommer att se ut, har jag ingen aning om. Men jag vill vara optimistisk och tro att kyrkan kommer att vara viktig även i framtiden. Förmodligen kommer den inte att se ut som den gör i dag och vi kommer inte att gestalta vår tro i samma verksamheter och aktiviteter som i dag.

    Vårt kristna uppdrag – tillsammans är vi kyrka – att fira gudstjänst, utöva diakoni och bedriva mission och undervisning, kommer aldrig att upphöra. Uppdraget kommer att se annorlunda ut för kyrkan – oss alla – om vi inte har någon intäkt i form av kyrkoavgift.

    1. Tack själv för att du delar dina tankar,

      Jag har själv i kyrkan mött det som möter mina andliga behov, så självklart finns det där. Mitt inlägg var heller inte menat som kritik mot ditt, jag tyckte det var bra, delade till och med det på Facebook, men samtidigt kunde jag, när jag läste det igen känna igen mig i några av de som kommenterade vilket fick tankarna att gå åt andra håll. Jag tror också att evangeliet och Gud är närvarande precis över allt och att det inte går att separera de två – en kyrklig och en sekulär del – och jag är inte ute efter någon superfrom kyrka som enkom ägnar sig åt ritualer. Själv dras jag nog mer åt den där kyrkosynen där alla är vi del av Kristi Kropp – och att mitt agerande i världen också är att vara kyrka. Men, så ser ju inte gemene man på saken, tror jag, om man inte berättar det för dom. Jag får min kraft i Gudstjänsten, den är viktig, mitt dagliga bröd. Rent generellt kan jag tycka – och nu talar jag generellt – att kyrkan i sin marknadsföring eller när dess representanter pratar om den rätt ofta lyfter fram just det där Titta på allt gott vi gör – och undrar om man där missar något väsentligt. Håller med dig om behovet att vara relevant – och att handling där säger mer än ord – men funderar ändå kring relevansen i att lyfta fram sådant som det redan finns andra aktörer i samhället som tillhandahåller. Det är intressant att fundera kring – och det är ett positivt tecken att så många vill fundera kring det, även om man svävar ut åt olika håll.

  4. Det hoppfulla i det långa loppet är att det kommer finnas en gräns för när det inte längre kan vara mer av samma. Om det som blir kvar blir en liten kristen motståndsrörelse i anabaptistisk anda eller något annat återstår väl att se. Det finns ju strömningar inom kyrkan som ter sig livskraftiga och som skulle finnas kvar utan äran eller pengarna. Om dessa till slut blir utknuffade eller kan vara kvar kan göra detsamma, förskjutningen mot minoritetssamfund kommer förändra allt i grunden. Det är som kyrkomötet i Nicea baklänges, vi är inte längre majoritetskyrka och vi har inte längre en samlad doktrin. Det känns föga troligt att svk under dessa förutsättningar kommer hålla ihop. Vad händer när man inte längre kan föda ett politikerkast? Vad händer när valapparaten blir för dyr och att ekonomi och ägande därtill inte längre lockar socialdemokrater och centerpartister. Eventuellt kan socialt företagande, bidragssystem och begravningsverksamheten hålla liv i namnet och viss byråkrati, men vad mer? Några väckelserörelser på biblisk grund kommer inte svk klara av att härbärgera, och postmodernismen samlar liksom inte folk på gatorna. Men det är hoppfullt likväl. Kreativ förstörelse. Vad skulle hända om kristna ur olika väckelsetraditioner tvingades finna ny former, och energin gick åt till något annat än konflikter och sagt byråkrati.

    1. Jag tror inte att det behöver bli en så liten rörelse. Och, det är min förhoppning att den kan ske inom kyrkan, inte utom. Jag är inte tillräckligt bevandrad för att uttala mig om detta med väckelserörelser, men vad menar du med att ”kommer inte SvK klara av att härbärgera?” Bara nyfiken. Varför inte? Kreativ förstörelse är ett bra uttryck. Ja. Hoppfullt.

      1. Med väckelserörelse avses det som kyrkohistoriskt brukar vara Gudsfolkets svar på en allt för stelbent kyrkoorganisation. En nyvunnen glöd, radikalitet, förkroppsligande av evangeliet. Med naturlighet blir dessa rörelser både liturgiska och bibelnära. Väckelsen är någon sorts hägring, framför allt i lågkyrkliga kretsar, där anden åter skall falla över Sverige och människor skall bli kristna. En sådan rörelse tror jag att Svenska kyrkan skulle ha svårt att hantera, men det är förstås en känsla mer än något jag vet. Jag tänker då främst på hur lite dialog och hur lite tankeutrymme som finns inom kyrkopolitik, kyrklig media, kyrklig utbildning och stiftsorganisation osv. Hantering av kvinnoprästmotståndare, oasrörelsen, missionsprovinsen osv. tycks också peka på svårigheten med pluralism inom svk.

  5. Svenska kyrkan står inför ett vägval, vi har numera dopet som grund för medlemskap, det betyder, som jag ser det, att vi lämnat den öppna folkkyrkan och är på väg att bli en bekännelsekyrka, med dopet som grund.
    Vi behöver reflektera över vad detta betyder och satsa på kvalificerad teologisk utbildning, andlig rådgivning och professionell själavård.
    Vi har ju tillgång till goda modeller som t.ex helgelsens väg, nådens ordning mm.
    Att vara kristen innebär att tillhöra en motståndsrörelse med mottot ”besegra det onda med det goda”. Det kostar att vara kristen, men det är den väg vi är förelagda.

    1. Och människor som står inför dopet, för sin egen del eller sina barns del, tror jag i allt högre utsträckning än idag kommer att fundera kring att det faktiskt handlar om en troshandling, det vill säga jag tror inte att människor låter döpa sina barn med den specifika anledningen att bli medlemmar av kyrkan utan för att de i någon mån är troende eller i alla fall har en längtan efter en tro. Men, här kan jag egentligen bara prata för mig själv.

  6. Jo, det tror jag också, man låter inte döpa sig, eller sina barn, utan någon slags tro, men det där med medlemskap är kanske inte så aktuellt, så hur gör man då? Välja församling, man vill tillhöra, får man inte heller.
    Ja, nu blev det grinigt. För mycket organisation och för lite organism i vår kyrka tänker jag.

    1. Det var väl inte grinigt. Man måste väl få tänka högt. Det finns något positivt i att människor engagerar sig, vill uttala sig. Givet hur religion allt mer blir en stridsfråga för samhället – skolavslutningar i kyrkor, böneutrop, etcetera – tror jag med att trenden går mot att det religiösa, kyrkliga, blir något som förknippas med något (Gud). Tro. Vi kommer, tror jag, se mindre av dop, vigslar i kyrkan av tradition. Detta är redan ett faktum, tänker jag mig, som bekräftas i siffror. Förra året döptes 52% av nyfödda, för tio år sedan 73%. Jag tänker mig att det fallet till viss del handlar om människor som funderar kring detta: Delar jag kyrkans tro? Inte: Gör kyrkan bra saker? Kan ha fel. Vet inte. Men, mer tydlighet i tron skulle nog inte skada. Jag tror också att det skulle vara en fördel om man som medlem kunde stödja den församling man kände sig hemma i och inte tvångsallokerades. Det skulle ju, dessutom, bli en rätt tydlig indikator på var församlingslivet fungerar.

  7. Jag blir upprörd över alla dessa kampanjer för medlemskap i kyrkan som så gott som samtliga handlar om ”verksamheten”. Jag är medlem för evangeliets skull.
    I takt med att kyrkan motiverar medlemskapet med allt annat kommer hon också att få allt mindre mandat att ägna sig åt evangeliet, för om folk är medlemmar för verksamheternas skull, förväntar de sig också verksamhet och inte gudstjänster, inte evangeliets spridande bland människor.
    Jag menar att kampanjerna är direkt kontraproduktiva eftersom de målar in kyrkan i verksamhetshörnet.

    1. Jag är med dig i det du säger. Och att man i alla fall alltid i dessa listor med verksamhet bör få in evangeliet med, själva grunden. Men det är så redan nu, tyvärr, att medlemmar förväntar sig verksamhet och inte gudstjänster, och till detta har kyrkan till stor del anpassat sig. Det finns undantag, och det är de man får finna och stötta.

      1. Visst är det så att medlemmarna redan nu förväntar sig något annat, verksamheter i stället för Kristus-doft, kampanjer i stället för omvändelse osv. Min poäng är dock att varje lista av det slag som du länkar till förstärker kyrkans egen marknadsföring i den riktningen att man från kyrkans sida bygger upp sådana förväntningar hos folk för att få ha dem kvar. Sedan kan man inte hålla linjen, eftersom människorna vill ha det som utlovats…
        Det är alltså en självuppfyllande och identitetsskapande aktivitet man håller på med när man försöker hindra utträden.
        Jag du kanske redan hade fattat, men jag ville ändå förtydliga.

      2. Tack. Ja, ser hur du menar, om man tar det ett varv till. Men, undrar om det är ett medvetet val, en strategi, eller något som bara låtit ske.

        Jag kan också se att detta med att vara kristen inbegriper ett verkande i världen men håller med dig att det blir fel när verksamheten blir identiteten, eller skymmer identiteten. Här tänker jag nu att en kyrkas identitet inte egentligen kan vara något annat än Kristus.

  8. Instämmer i det Johannes Hellberg säger, det var ungefär det jag ville ha sagt med min kommentar.
    Kyrkan kan inte framstå som en parallellform till sociala vårdmyndigheter eller- ännu värre- som ett alternativ till underhållningsbranschen. Då behövs inte kyrkan längre.
    Ju mera kyrkan betonar ”verksamheten” desto mera har kyrkan antagit det sekulära samhällets dräkt. Det är inte det människorna behöver! Vi människor behöver evangeliet och INRE växt!

Lämna ett svar till Marie F Avbryt svar