Pratade Gud på Ica igår då jag stötte ihop med en präst som jag en gång studerade med. ‘Gud finns inte, Gud är’, sade han. Det var inte öppningsrepliken men vi hamnade där ganska snabbt, i den Gudomliga identiteten. Vi är rätt samstämmiga som det är, och naturligtvis kan man ha invändningar, men den där tanken kom tillbaka till mig idag när jag stod och rökte utanför min lokal. Vilka konsekvenser får det för en tro om vi slutar upp med att se Gud som ett objekt/subjekt och ser Gud som ett verb. Gud är för att jag ska Är. Jag är. Gud som verb är en förvandlingsprocess.
Mina lokalgrannar som sålde vinylplattor har flyttat och jag har nya grannar. De gör film. Det är unga män och även de är rökare. En av dem rökte bredvid mig idag och steg in i mina religiösa grubblerier med den rätt oskyldiga frågan: Vad gör du? sådär som i: Vad arbetar du med. Jag sa som det var. Jag funderar på om Gud är ett verb eller ett objekt, subjekt, whatever. Det blåste isvindar på Heleneborgsgatan, men vi fick till ett rätt intressant samtal. Summan av kontentan: Han gör företagsfilmer för hemsidor för att tjäna pengar, drömmer om att göra sina egna filmer.
Om jag någonsin slutar att röka kommer jag sakna just detta. Rökpauser med likasinnade. Även prästen som jag mötte på Ica röker, jag tror det var det som förde oss samman.
Vad ska man göra med ord som: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”
Har inte en susning, men lägger in ett text fragment. Det är lite långt. Väldigt långt.
Epilog
’Det var en gång ett liv som förlorat sin kropp,’ börjar hon. Rösten är som vanligt i början lite tveksam. Den vet inte riktigt vart den är på väg.
’Hur kan ett liv förlora sin kropp?’ frågar en av sönerna.
’Vi får väl se,’ säger hon och fortsätter. ’Och det livet for över land och hav, över bäck och sten, över äng och berg. Det var ett liv som letade efter en kropp, men alla kroppar hon stötte på hade redan sina liv, de ville henne inte, och hon kunde inte minnas var hon hade tappat bort sin, inte under vilka omständigheter som den hade försvunnit, inte var hon befunnit sig. Hon letade överallt.’
Barnen tittar på henne när hon berättar. Hon drar med handen över deras kinder. Smeker dem. Det är en rörelse som på en gång får henne att känna sig både falsk och sann. Någon harklar sig i dörröppningen som för att dra till sig uppmärksamhet och när hon tittar dit ser hon sin man. Han står alldeles stilla och tittar på dem och hon tycker sig se, en kort stund, att det där skimret även står kring honom och hon undrar om han också behöver berättas. De säger ingenting till varandra och när hon talar igen är det för sagan som fortsätter:
’Hon blev mer och mer förtvivlad i sitt letande, hon som for som en galning fram och åter, tillbaka till platser där hon redan varit, hon utforskade varje del av jorden, varje skrymsle. Hon letade i en evighet och en annan innan hon tröttnade på att irra runt. Slutkörd föll hon ihop i en skogsglänta och lade sig på marken bredvid en stubbe. Gräset var lite vått, kanske hade det regnat, eller så var det tidig morgon. Kanske var det daggfukt på marken. Hon orkade inte mer. Om jag nu är ett liv utan kropp så borde det, måste det ju, finnas en kropp någonstans därute som är min, tänkte hon. Liv kan inte finnas utan kropp, utan uttryck. Om jag bara sitter här, stilla, och väntar, så kommer det kanske till slut någon som letar efter mig, tänkte hon och slöt ögonen.’
Det är inte den saga som hon tänkt berätta, den är alldeles för tillkrånglat för barn, men orden faller ur henne utan tvekan. Hon ser vart hon är på väg. Barnen börjar förresten bli sömniga, de bryr sig inte så mycket om vad hon säger så länge som hennes röst fortsätter att komma till dem.
’Fortsätt, mamma,’ säger ett ur sin halvsömn.
’Ja,’ säger hon. Harklar. Tittar bort mot dörröppningen där mannen fortfarande står. Han ler mot henne, och kanske är det till honom som sagan är riktad.
’Hon var som alla liv ett vackert liv, levande, fast det som låg där vid stubben var trött och nedslaget. Hon blundade mot marken och väntade, orkade inget annat. Det hann bli mörkt och ljust och mörkt och ljust och mörkt och ljust igen och igen, igen och igen, innan hon hörde något i skogen. Det rasslade bland grenarna, hon hörde kvistar som bröts. Hon lyssnade till stegen som närmade sig och i samma stund som kroppen blev synlig glömde hon sig. Hon lyfte i ren iver och flög fram till den.
’Lev mig,’ sa hon till kroppen och slängde sig ned vid dennes fötter.
’Men jag har redan ett liv,’ protesterade kroppen.
’Tag mig, lev mig,’ sa hon och flaxade med seniga armar. Det var först då som hon insåg att hon hade krympt. Att hon var utmärglad, förminskad, trött, hopplös. ’Strunta i det livet. Lev mig.’
’Varför då?´
’Du kommer inte att ångra dig.’
’Ge mig en anledning.’
’Se på mig.’
’Varför då?’
’För att jag vill.’
’Räcker det?’
’Jag vet inte om det räcker för dig, det måste du själv avgöra, men se på mig. Bara se på mig’. När reaktionen uteblev upprepade hon: ’Se på mig.’
Hon tystnar. Barnet rycker till och tittar på henne. Hon vet inte hur hon ska fortsätta. Mannen står inte längre i dörröppningen.
’Vad händer sen då mamma?’
Hon tittar på honom och drar med handen över hans hår.
’Jag vet inte. Vad tror du?’
’Det är väl inte jag som ska berätta sagor för dig, heller, eller?’
’Så är det förstås inte.’
Hon tystnar och funderar över fortsättningen.
Se på mig.
Räcker det?
Ja, tänker hon. En blick, en sekund, en splittrad sekund. Det behövs inte mer. En sekund kan vara längre än ett liv. Den kan rymma en evighet.
’Jag tycker det är en dum saga’, säger barnet. ’Jag fattar inte.’
’Kanske det’, svarar hon. ’Jag ska fundera vidare. Vill du det?’
’Ja. Jag vill veta hur det går.’
Hon lägger armen runt honom. Han är nästan åtta år gammal och i den stunden vill hon inget hellre än att säga till honom att man aldrig kan veta hur det ska gå, aldrig vad livet vill med en, men likväl måste det levas.
Rambling thoughts 
När jag sitter här i natten och läser ditt inlägg slår mig plötsligt en tanke som jag har tänkt någon gång förut. Hur är det med oss människor? ÄR vi en kropp? Eller är vi något som tar kropp (kroppar?) en själ som får en kropp? Det är den där konstiga upplevelsen vid en död kropp att den bara var ett skal som finns kvar medan själen, den levande människan, är någon annanstans. Låter det konstigt?
Nä, jag tror att det är precis det som texten kom ifrån. Oftast tänker man väl på sig själv som en kropp som söker innehåll och jag fann det intressant att jag valde (texten är ganska gammal) att beskriva det som en själ som letar efter en kropp att bebo. Tänkte på det ur perspektivet Gud vill bo i oss. Ja, angående det där med döda kroppar. Precis så. Låter inte ett dugg konstigt.
Det som är jag, det som är min identitet, det tänker jag är evigt. Jag har aldrig upplevt någonting utan mitt jag, så det går inte att föreställa sig något annat, tänker jag. Kroppen ( som vi har i denna världen ) tror jag inte jag behöver i evigheten, kanske får jag en ny? Ändå tror jag att jag blir igenkänd av mina kära som gått före och jag kommer att känna igen dem.
Kanske inte riktigt rationellt tänkt, mer känsla, men ändå ett slags vetskap för mig.
Förståeligt?
Ja, helt förståeligt ur det paradoxala perspektivet. Inte speciellt rationelt, men Gud är större. Jag tror samma, att vår identitet är evig, det är för mig att vara skapad i Guds avbild. Avbilden bär vår sanna identitet, eller ngt sådant. I evigheten vet jag inte hur det blir – men det är ljust där – och, på något vis nu när jag tänker efter så tänker jag mig nog den ändå som på något vis kroppslig, eller rumslig. Svårt det blir.
Uppståndelse är förvandling skriver Paulus ju. Avbilden tar färg av urbilden sade någon.
Jag gillar skarpt Paulus svar på frågan om hur de döda uppstår: ”Vilken enfaldig fråga!” Alltså vi får låta Gud vara Gud och förlita oss på hans omsorg om oss i liv och i död.
Det intressanta för oss levande, så länge vi är här på denna jorden, är kanske: Hur Gud uppstår i de levande, och även det är en förvandling. Avbild söker sin urbild, för att färgas av den.
Jag tror inte att Gud uppstår i oss utan att Gud finns där hela tiden. Vad som kan hända, tror jag, är att vi upptäcker detta, och då försöker vi låta Guds ljus och kraft växa i oss.
Precis så. Gud finns där. Är ett frö, en avbild, som vill börja växa (uppstå?). Eller ngt sådant.