Att leva helhjärtat – en reklampaus

Jag har en ordmassa på datorn och rätt många nedkluddade manussidor på bordet – it’s a word porridge som jag sa till sambon – och sitter just nu, ikväll, och pillar med det sista kapitlet. Tänkte bli klar imorgon. Upptäckte då att Libris lagt ut boken på sin hemsida och det gjorde mig lite glad. Jag ser på pappershögen bredvid mig i soffan. Säger lite trotsigt till den: Det ska bli något av er. Vänta bara. Se här.

I slutet av ett omfattande projekt kan jag känna mig spyfärdig. Orkar knappt läsa det jag skrivit. Blir bara trött. Det är en bra punkt att nå, sa en handledare till mig en gång, då är du klar och redo att kasta upp och ur. Så kan man också se på det.

Boken då – Att leva helhjärtat – är ett samarbete med Ted Harris, präst i Adolf Fredriks församling i Stockholm, och den handlar om den lille fattige helige Franciskus som en vägvisare, ledstjärna för ett liv med och i Gud. Och ja, han må ha levt för 800 år sedan, och speciellt modern kan man nog inte kalla honom, men liv som levs i utforskandet av det eviga bottnar i det djupt existentiella som är samma, längtan efter det eviga består. Vad är det att vara människa? Om man söker sig bortom, skalar av de yttre attributen, om man borrar inåt?

Sverige må sägas vara ett av världens mest sekulariserade länder, men ändå, den lilla människans längtan efter Gud ger inte upp. Gud ger sig inte. Han Är. Påmindes om det ikväll då jag gick till en vernissage med John E. Franzens tavlor på Stene Projects (Läs mer). John E. är kristen, som jag, utställningen går under namnet ”The Visitors.”

Gården i skåne, hemmet. Och så ärkeängeln som visitor som störtar djävulen ned i det svarta vattnet, i ån som rinner runt knuten. Den är underbar. Kan vi tro på det? Vi försökte. Vi stod en stund inför den och han visade mig de svarta virvlarna, hur han tänkt. Bilden gör den inte rättvisa. Den strålar när man ser den IRL. Vad jag såg var den ljusa himlen som skimrar av guld. Det finns en annan verklighet. En annan målning visade den korsfäste där vid ån, invid hemmet, nära. Jesus är vår granne.

Det är lite modigt, sa galleristen, att i dagens konstsverige dra in det religiösa. Kanske. Vet inte. Jag kan bara konstatera att det var mycket folk där, packat. Det finns hopp i det.