Svenska kyrkan?

Frågetecknet i rubriken kan tyckas provokativt, jag menar det inte så, inte som ett billigt trick, men hela den här ‘debatten’ kring Domkyrkoförsamlingens DN utspel, har den inte lite av déja vu över sig?, den aktualiserar i alla fall i mitt sinne identitetstankar, Svenska kyrkans identitet. Jag önskar att jag otvetydigt kunde säga någonting om den. Vad är Svenska kyrkan? Vad är det att vara Kyrka? Vad får man för svar på den frågan från Svenska kyrkan? Det är ett problem för mig att jag inte vet. Vet ni?

Domprosten menar i KT att debattartikeln gett både ris och ros, ‘mest ros från dem som inte är aktiva i kyrkan och mer ris från kyrkan.’ Just den där meningen kan man fundera kring. Vem man ska vara till för? Som kyrka då? Vad ska man förhålla sig till, vad en person säger till en på bussen eller det bibliska arv och bekännelseskrifter som ligger till grund för det som man blivit domprost för? Är det bättre att få ros från dem som är inte aktiva? Jag förstår inte. Lär här.

Det tristaste med Domprostens svar är att han tycks, och detta är Svenska kyrkans död, se de som är aktiva i kyrkan som problemet. Det är väldigt märkligt. Är Maria Ludvigsson en som ses som aktiv i kyrkan, eller är hon en utomstående? Jag vet inte, det finns en tendens inom Svenska kyrkan att se de som är anställda som ‘Kyrkan’ resten är, jag vet inte vad. Vad menar domprosten när han talar om de som är aktiva i kyrkan, de anställda? Ser han Maria Ludvigsson som kyrka när hon i SvD under rubriken ‘Allting flyter i Svenska kyrkan’ skriver:

”Är alla religioner lika sanna eller äger vi kristna Sanningen?” (Det enda rimliga svaret för kristna präster borde logiskt vara ja till det senare.)

I stället för att vara en kristen kyrka aspirerar man på något förment finare, ett slags folkets hus för diverse religiösa och andliga yttringar. Ingen har rätt, ingen har fel och allt flyter. Besviken blir den sökare som vänder sig till kyrkan för att få ett svar om vad sanning är – det beror nämligen på.

Även syftet med kyrkans senaste utspel är något oklart, men det påminner plågsamt starkt om en pubertal önskan att vara populär i den postmoderna eran där allt och inget är sant. Bara valet av kanal för att förmedla sitt kyrkliga budskap, skvallrar i sig om denna fåfänga önskan.” Hela texten här.

En sorglig tolkning av intervjun med Domprosten är att han tycks göra det som så många inom Svenska kyrkan gör, en tydlig skiljelinje mellan ‘oss’ som är anställda (det är vi som vet!), och er andra (ni som inte vet men som lojalt betalar). Det är inte bra. Jag kan känna en sorg över det, att Svenska kyrkan ser sig som en kyrka för de som är anställda, det är ‘vi’ som är kyrka.

Är det bättre att vara populär bland de som inte är aktiva i kyrkan än de som är? Kanske, det beror väl på vilket missionsarbete man vill utföra. Ändå är det, eller så tolkar jag det, rätt förment och näst intill fundamentalistiskt att hävda att: Vi tror på Samma Gud som alla andra religioner gör. Som om man så lätt kunde nagla fast Gud. Vad vi vet är detta: Gud är outgrundlig, det finns mängder av Gudsbilder, olika sätt att se, tolka och försöka förlita oss på detta stora att Gud Finns! Betyder det att vi tror på samma Gud?, jag vet inte, vad jag vet är att de olika religionerna har radikalt olika Gudsbilder, raster, tolkningar av vad Gud är, hur han möter oss, kan vi enas om det?, kanske vill man tro att en bild sannare än en annan. Kanske söker man sig till kyrkan i det. Vad möts man då av?

Det är inte så att det Kan bli ett problem för lekfolket. Här. Det Är ett problem för lekfolket. Leo berättar generöst om det i sina texter, om att söka sig vidare. I helgen träffade jag en annan av mina tidiga svenskkyrkliga kontakter som även han nu valt den vägen, den katolska, i längtan efter: det måste finnas någon sorts substans.

Är Svenska kyrkan på riktigt? Vad tror den på? Det är inte tydligt. Svenska kyrkan?

Vad gör man då, istället för att utdela ris och ros? En av de bättre texterna jag läste finns här. Vad är det då att vara kyrka? Inte okomplicerat. Men jag tror att det är någonstans i det som Jacob skriver som man måste börja.

Veckans texter, finns här.

19 comments

  1. Visst är det väldigt mycket deja vu. Jag stönar över tondövheten, mer än det faktiska innehållet i debattartikeln.

    Men.

    Din tolkning att domprosten skulle sätta större värde på ros från människor utanför kyrkan än inuti är just en tolkning. I texten framgår inte om han på något sätt värderar detta, och i så fall hur. Han förefaller förvånad över att kritik mest kommer inifrån, från de aktiva. Om det betyder att han ser dem som ett problem framgår IMHO inte. Huruvida han med ”aktiva i kyrkan” mest menar de anställda vet vi inte.

    Det är förstås väldigt frestande att läsa in sin egen problemformulering i situationen – och du kan ha rätt! men av angivet material framgår det IMHO inte.

    1. Jag vet, angående invändningen hur jag läser intervjun. Du har rätt i det. Det kanske är lite därför som min text mest bestod av frågetecken? Svaren i texten väcker många sådana, men jag tar på mig det du säger att mitt inlägg blir en bild av ‘mina’ problem snarare än en bild av hur det ser ut. Det är väl på sitt vis inte bara frestande utan näst intill ofrånkomligt att man på en blogg läser in sina egna problemformuleringar, men bra med din kommentar.

      1. Jag undrar vad domprosten menar med ”inifrån kyrkan”. Räknar han med frikyrkan i ”kyrkan”? Min gissning – nu bara gissar jag – är att han inte gör det. De som ivrigast kättarstämplar honom i bloggosfären tillhör frikyrkan, möjligen EFS, men jag tror han koncentrerar sig på de brev och mejl som han och storkyrkoprästerna har fått och ignorerar bloggosfär-kättarstämpling. Jag tolkar tvärtom jämfört med Alma-Lena. Jag tror att bristande stöd från kyrkaktiva besvärar domprosten, och jag tror inte att stöd utifrån väger upp.

        Bara för att nu väga upp en gissning med en annan. Jag såg att någon ställt en fråga till domprosten på Katedralakademins blogg, och Ulf Lindgren pejstade in domprostens svar. Det kanske är en väg, om någon vill ha svar.

      2. Jag läste det som inifrån den Svenska kyrkan, men som du påpekade var det slarvigt läst. Det var ju från det jag hamnade i tankar kring anställda – som egentligen kanske inte hörde hemma i detta inlägg. Kyrkoaktiva blir ett lite konstigt ord – jag tänker mer att kyrkan är summan av alla kristna. Jag har varit borta ett tag på landet i slutet av förra veckan och kan ha missat flera texter, men någon som SvD:s ledarskribent, som är rätt kritisk, räknas hon som utifrån eller inifrån? (Jag tror hon är kyrkoaktiv, men vet inte). Idel frågetecken. ???????

  2. Jag tror du har alldeles rätt i din uppfattning om vad domprosten säger, han är irriterad på dem inom kyrkan som inte håller med honom och är mer glad över icke-aktivas stöd för sina åsikter. Offentliga personer anställda av SvK verkar tycka det rätt ofta. Vår ÄB sa ju något liknande när hon utfrågades inför ÄB-valet.

    Däremot tvekar jag inte en sekund om att alla försöker nå samme Gud, jag är nämligen övertygad om att det bara finns en enda Gud. Det är helt okej att vara polyteist, men jag tror inte att det finns mer än en Gud och därför strävar alla religioner att nå henom.

    Men jag är också helt säker på att Jesus är den enda vägen till Gud eftersom Jesus är Gud som söker oss och visar oss vägen till Gud. Det är inte snålt, utan oerhört generöst. Vi kunde blivit utlämnade till att treva oss fram själva och de flesta skulle gå helt fel. Men Gud vill att alla människor ska bli frälsta därför visar han oss vägen till gemenskap med honom. Den vägen är Jesus. Kyrkans uppgift är att visa på vägen som leder till Gud, inte att peka ut tusen olika riktningar och försåtligt antyda att de som visar på Jesus som vägen, sanningen och livet är fobiker och nazist-anstrukna.

    Tack för länken till Sunnlidens blogg, den var verkligen spot on.

    1. Jag vill inte gå in i vad jag tror – det kan mycket väl vara så att det bara finns En Gud – det är inte det som jag hakar upp mig på, vad jag menade är mer att även om religionerna strävar efter samma Gud så är Gudsbilderna, eller vägarna rätt olika, skulle jag säga då, och ska man vara just kyrka är det väl just för att man på något vis vill lyfta fram den kristna vägen? Och göra det tydligt? Inte någon sorts allmänandlig vad som helst funkar? Så, tror vi har rätt lika syn. Ja, Jacobs text säger precis det jag menar, och helt oavsett vilken slutsats man kommer till så kan jag tycka att det är lite så man måste angripa frågan. Om man nu vänder sig till kyrkan är det ju inte för att få höra vad den enskilde prästen tycker och tänker, utan vad som är kyrkans tro. Eller så är jag gammaldags som tycker så.

  3. Nej, du är inte alls gammaldags. Det har hänt något med prästrollen. Uppgiften att vara VDM ”Det gudomliga ordets tjänare”, att predika Guds ord rent och klart, uppfattas inte längre som relevant. Nu är det den egna privata tron och inte kyrkans bekännelse som uppfattas som rättesnöre. Även kyrkans folk är angripna av individualismen i dagens samhälle, det är förödande för Svenska kyrkan som kyrka.

    1. Det där är en märklig trend – men så är det ju. Man kan höra ekon av det i förkunnelsen, att präster läser veckans texter för att sedan ta avstamp i, så här tror jag. Jag tror inte heller att det är rätt väg.

  4. Domprosten menar kanske att icke-medlemmar varit mer positiva än de 6 miljoner medlemmarna.
    Många prästers syn på vad som är kyrkan saknar stringens, ibland medlemmarna, ibland de anställda, men sällan gudstjänstfirarna.

  5. Dokumentet ”Tillsammans för livet” från Kyrkornas Världsråd har för mig betytt mycket då det gäller synen på kyrkans identitet. Ack så viktigt det är att lyfta blicken från ”Den svenska ankdammen”. Dokumentet präglas av helhetssyn på Kyrkans uppgift i vår värld och bjuder också på tankar om religionsdialog. Jag är en svenskkyrklig lekman som oroas över bristen på förtroendeskapande åtgärder från kyrkans ledning. Min önskan/vision är att ovanstående dokument sprides och tas tillvara och får vara en grund för förtroendefulla samtal och tankeutbyte om kyrkans roll i vår värld.

      1. Har du läst dokumentet? Det vore mycket intressant för mig som lekman att höra hur teologer ser på tankarna i dokumentet. Det vore synd om det faller i glömska då det nu har lagts ner så mycket tid och resurser från den ”världsvida kyrkan” att utarbeta det. Undrar hur många präster och förtroendevalda som bemödat sig att tränga in i de goda tankarna på jakt efter ”kyrkans identitet”… För mig var det något av en aha-upplevelse att läsa det.

      2. Nej, jag letade efter det och fann det i PDF väldigt enkelt. Ska skriva ut det idag och läsa. Får återkomma. Personligen tänker jag mig nog att min ‘kristna identitet’ har väldigt lite att göra med medlemskap i Svenska kyrkan, jag upplever det som att dopet döper oss in i något mycket större, den Världsvida kyrkan, eller Kristi Kropp. Det är en tröstande tanke.

  6. Det konstiga är att vi vet vad Svenska kyrkan är, vad hon säger om sig själv, men använder det inte, varför?

    SVENSKA KYRKAN ETT EVANGELISKT-LUTHERSKT TROSSAMFUND
    Kyrkoordningen (KO) anger i § 1:
    Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv,
    är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter,
    är sammansatt i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen av år 1530,
    är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593,
    är förklarad och kommenterad i Konkordieboken
    samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument

    1. Håller med, och det är därför som jag tror att den text som fanns på Sunnliden är så viktig, även om den kan uppfattas som lite torr. Det blir väldigt märkligt med en kyrka där dess representanter offentligt går ut och talar om ‘så här ser jag det’. Det kan ju vara så att Kyrkoordningen bör skrivas om, men då ska det inte ske genom debattinlägg i tidningen, anser jag då.

  7. Just så, och värre ändå: Ur tidningen Dagen 20/8,
    ”Att Jesus är enda vägen till Gud är något som Johannes lägger i Jesu mun, menar domprost Hans Ulfvebrand”.
    Reporten: – Den teologiskt sett ömma punkten är väl Jesu anspråk på att vara enda vägen till Gud?
    Hans U: ”Fast det är ett anspråk som Johannesevangelisten har, och som han lägger i Jesu mun. Det anspråket är som om jag säger till min fru ”du är den finaste i världen”, det säger jag i ett kärleksspråk till henne men jag kan inte veta om hon är bäst i världen”.
    Kan inte annat än känna, att en präst i Svenska kyrkan som sår osäkerhet om Jesusorden i Bibeln har lämnat kyrkans huvudfåra eller?

    1. Just den där liknelsen med frun var väl inte världens bästa. Samtidigt blir ju konsekvensen, i och med att Jesus inte skrev något själv, att man likväl kan avfärda alla evangelierna med ord som: Det är andra som lägger ord i Jesu mun.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s