Svenska kyrkan?

Frågetecknet i rubriken kan tyckas provokativt, jag menar det inte så, inte som ett billigt trick, men hela den här ‘debatten’ kring Domkyrkoförsamlingens DN utspel, har den inte lite av déja vu över sig?, den aktualiserar i alla fall i mitt sinne identitetstankar, Svenska kyrkans identitet. Jag önskar att jag otvetydigt kunde säga någonting om den. Vad är Svenska kyrkan? Vad är det att vara Kyrka? Vad får man för svar på den frågan från Svenska kyrkan? Det är ett problem för mig att jag inte vet. Vet ni?

Domprosten menar i KT att debattartikeln gett både ris och ros, ‘mest ros från dem som inte är aktiva i kyrkan och mer ris från kyrkan.’ Just den där meningen kan man fundera kring. Vem man ska vara till för? Som kyrka då? Vad ska man förhålla sig till, vad en person säger till en på bussen eller det bibliska arv och bekännelseskrifter som ligger till grund för det som man blivit domprost för? Är det bättre att få ros från dem som är inte aktiva? Jag förstår inte. Lär här.

Det tristaste med Domprostens svar är att han tycks, och detta är Svenska kyrkans död, se de som är aktiva i kyrkan som problemet. Det är väldigt märkligt. Är Maria Ludvigsson en som ses som aktiv i kyrkan, eller är hon en utomstående? Jag vet inte, det finns en tendens inom Svenska kyrkan att se de som är anställda som ‘Kyrkan’ resten är, jag vet inte vad. Vad menar domprosten när han talar om de som är aktiva i kyrkan, de anställda? Ser han Maria Ludvigsson som kyrka när hon i SvD under rubriken ‘Allting flyter i Svenska kyrkan’ skriver:

”Är alla religioner lika sanna eller äger vi kristna Sanningen?” (Det enda rimliga svaret för kristna präster borde logiskt vara ja till det senare.)

I stället för att vara en kristen kyrka aspirerar man på något förment finare, ett slags folkets hus för diverse religiösa och andliga yttringar. Ingen har rätt, ingen har fel och allt flyter. Besviken blir den sökare som vänder sig till kyrkan för att få ett svar om vad sanning är – det beror nämligen på.

Även syftet med kyrkans senaste utspel är något oklart, men det påminner plågsamt starkt om en pubertal önskan att vara populär i den postmoderna eran där allt och inget är sant. Bara valet av kanal för att förmedla sitt kyrkliga budskap, skvallrar i sig om denna fåfänga önskan.” Hela texten här.

En sorglig tolkning av intervjun med Domprosten är att han tycks göra det som så många inom Svenska kyrkan gör, en tydlig skiljelinje mellan ‘oss’ som är anställda (det är vi som vet!), och er andra (ni som inte vet men som lojalt betalar). Det är inte bra. Jag kan känna en sorg över det, att Svenska kyrkan ser sig som en kyrka för de som är anställda, det är ‘vi’ som är kyrka.

Är det bättre att vara populär bland de som inte är aktiva i kyrkan än de som är? Kanske, det beror väl på vilket missionsarbete man vill utföra. Ändå är det, eller så tolkar jag det, rätt förment och näst intill fundamentalistiskt att hävda att: Vi tror på Samma Gud som alla andra religioner gör. Som om man så lätt kunde nagla fast Gud. Vad vi vet är detta: Gud är outgrundlig, det finns mängder av Gudsbilder, olika sätt att se, tolka och försöka förlita oss på detta stora att Gud Finns! Betyder det att vi tror på samma Gud?, jag vet inte, vad jag vet är att de olika religionerna har radikalt olika Gudsbilder, raster, tolkningar av vad Gud är, hur han möter oss, kan vi enas om det?, kanske vill man tro att en bild sannare än en annan. Kanske söker man sig till kyrkan i det. Vad möts man då av?

Det är inte så att det Kan bli ett problem för lekfolket. Här. Det Är ett problem för lekfolket. Leo berättar generöst om det i sina texter, om att söka sig vidare. I helgen träffade jag en annan av mina tidiga svenskkyrkliga kontakter som även han nu valt den vägen, den katolska, i längtan efter: det måste finnas någon sorts substans.

Är Svenska kyrkan på riktigt? Vad tror den på? Det är inte tydligt. Svenska kyrkan?

Vad gör man då, istället för att utdela ris och ros? En av de bättre texterna jag läste finns här. Vad är det då att vara kyrka? Inte okomplicerat. Men jag tror att det är någonstans i det som Jacob skriver som man måste börja.

Veckans texter, finns här.