Man kan spinna vidare på det där med hur man bemöter. Av det jag läst, och det är inte heltäckande, apropå granskningarna i Ekot och Aftonbladet om Svenska kyrkans resebudgetar fann jag Kyrkostyrelsens förste vice ordförande Wanja Lundby-Wedin rättfram. Bra.
Istället för att som vissa av de som intervjuats försvara resandet säger hon a) det är sunt att stora organisationer granskas, vi måste tåla det b) det räcker med att några få inte följer reglerna så skadar det (förtroendet för) Svenska kyrkan och c) vi måste ha bättre regler. Hela texten finns här (men vet inte om betalväggen slår till).
Man kan invända mot att hon uttalar sig främst om församlingarnas resor (Ekot) och inte SKUT:s (Aftonbladet), men det hon säger inger ändå ett visst förtroende för organisationen, om det som framkommit är sant så är det tydligt att så här kan vi inte ha det.
Jag har förståelse för att man som kyrka har resor som en del av sitt arbete, och när man läser en del av de mer upprörda kommentarerna kring granskningarna låter det som om allt resande ifrågasätts. Så är det ju inte. Däremot kan man fråga sig hur det kommer sig att just kyrkan tycks ha en så lättsinnig attityd till pengar. Tittar man på Ekot:s lista finns det mängder av exempel på församlingsresor där hela arbetslag, eller hela församlingen, tagit semester vid Medelhavet, ibland i syften som att lära känna varandra eller team-building. Hela listan finns här.
Det uppstår ett glapp där – hur många av kyrkans medlemmar anno 2016 arbetar på en arbetsplats där semester-liknande personalresor är del av vardagen? Den typen av belöningsresor har i det närmsta försvunnit från det privata näringslivet och i offentlig sektor har de väl knappast funnits de senaste 20 åren? Det skickar, ur det perspektivet, udda signaler och understryker den där känslan av att kyrkofolk ser sig som priviligierade, har rätt till, skor sig på. Det förvånar mig när jag ser den där listan, hur förlegat det känns, som om kyrkan är kvar i svunnen tid, även där. Förvånande också att man betalar för anställdas alkohol vid sammankomster, det borde vara nolltolerans där.
Det trista med att gå på församlingarna är kanske att tumskruven sätts åt där, medan topparna på Kyrkans Hus (eller SKUT-topparna i detta fall) fortsätter i samma spår. Men, helt oavsett var man hamnar i sakfrågan kring detta går det inte att bortse från att det kommer, som Lundby-Wedin påpekar, skada förtroendet. Frågan och utmaningen framöver är hur man bemöter det? Här får man hoppas att Svenska kyrkan för en gångs skull tar till sig och inte reflexmässigt försvarar sig, det sistnämnda skulle bara ytterligare förvärra.
Jag vet att mycket bra arbete sker i församlingarna och att många kan tycka det orättvist att massmedia smäller upp saker som denna. Samtidigt kan man inte ha som strategi att peka på det bra som man gör som en ursäkt för det som är mindre bra, och i detta fall rent av rätt unket. Det är bra med ekonomisk granskning av kyrkliga budgetar, det är ändå en medlemsburen organisation, medlemmarna förtjänar den transparensen.
Rambling thoughts 
Förtroendevalda på församlingsnivå kan väl fortfarande hitta på vilka tokerier de vill oavsett vad kyrkostyrelsens vice ordförande säger?
Kyrkoråden har väl församlingens ekonomi till eget förfogane utan att budgeten granskas, åtminstone där det inte finns kyrklig samfälldighet.
Det finns två vitt skilda vägar bort från detta.
Antingen låter man partipiskan vina och hotar med uteslutningar av förtroendevalda som inte värnar kyrkans förtroende hos allmännheten, eller också väljer man förtroendevalda ur den gudstjänstfirande församlingen.
Håller med, och om man lyssnar till inslagen så framstår knappast de förtroendevalda som speciellt förtroendeingivande i sin iver att försvara. För en utomstående tror jag dock det kvittar – det vill säga, man gör inte den uppdelningen mellan förtroendevalda, anställda och kyrkostyrelsen – alla representerar kyrkan – så det räcker liksom inte att skylla ifrån sig på de förtroendevalda och säga att det är kyrkorådens fel utan att i så fall ta i tag med det. Sedan angående till exempel SKUT ordföranden är det märkligt att man inte har bättre koll, som till exempel på sådana enkla saker som förmånsbeskattning av bonuspoäng intjänade i tjänsten. Om han inte visste om det, vilket mycket väl kan vara fallet, borde kansliet ha informerat honom. I.e. jag tror inte att det handlar så mycket om ogentligheter som okunskap om skatteregler – även då kring hur en ‘arbetsresa’ definieras. Detta sagt, och hur partipolitisk hon än må vara, tycker jag Wanja uttrycker sig bra och tydligt i detta.
Journalisternas begreppsapparat säger något vad man är ute efter. Jag förvånades något över att de, OCH nyhetsredaktionerna, så oförblommerat kunde tala om kyrkopolitikerna eller bara politikerna rakt av. Är nådatiden slut nu eller gäller det en ny missionsvåg initierat av media??!! Jag hörde ärkebiskopen tvärtom konsekvent tala om de förtroendevalda.
Att vi återkommande kan vänta drev mot kyrkan i samband med storhelger är nästan vardag men hitintills har det i första hand gällt kategorin kvinnoprästmoståndare alt bögbotare. Detta förefaller vara något nytt. Tacksamt ämne för källmaterialet är outtömligt och de flesta som ska svara på frågorna är så osäkra att journalisten i vilket fall inte riskerar någonting mer än att deras egen ev okunskap avslöjas. I några av intervjuerna fick journalisten plocka hem alla poänger.
Dag Sandahl visade i sin avhandling Folk och kyrka att social-etiska delegationen hade som medveten strategi att försöka förankra kyrkans arbete i fack/partipolitik, för att säkra kontakten. 1982 års kyrkomöte var resultatet. Tanken var att K2000 skulle justera det något förargerliga. Först nu(?) prövas kyrkan som facket.
Mest komiskt/fascinerande när ekonomireportern på TV4nyheterna igårkväll skulle förklara att församlingens pengar använts för resor där man skulle arbeta fram församlingsinstruktionen. Hur många av lyssnarna resp redationsmedlemmarna visste vad det ordet stod för?!
Det var nog ganska få. Men ja, okunskapen tycks stor.
klipper in min fråga och svaret från chatten på sr.se:
Thorsten Schütte: För att få proportioner på det hela: hur stort är antalet församlingar så så här tänjer på gränsen till det tillåtna i förhållandet till majoriteten församlingar som sköter sig. Och hur står sig Svenska Kyrkan i jämförelse till andra organisationer som t ex facket eller välgörenhetsorganisationer?
Bo Göran Bodin: Hej, det är svårt för oss att säga vilka som tänjer på gränsen till det som är tillåtet. Vi har plockat ut drygt 80 resor som vi tycker är intressanta och mer eller mindre tydliga av olika. Samtidigt finns det väldigt många församlingar som inte reser alls. Sedan finns det de där någonstans i mellan. Vi har inte fått svar från alla stift och inte hunnit/klarat av att gå igenom allt material. Så jag tror att man ska se vårt material som en massa exempel på hur det kan gå till. De jämförelse du efterlyser har vi tyvärr inte gjort.
14:32, 1 June 2016
Att andra organisationer är likaledes slösaktiga har det ju kommit belägg för – inte minst Kommunal tidigare i år. Däremot kan man väl dra slutsatsen att SR förfogat över ett stort material, och att ganska många av resorna är delvis tvivelaktiga samtidigt som Aftonbladet rapporterar om SKUT. Vad som i detta som är felaktigt rent skatterättsligt är en fråga för Skatteverket, men inom det privata näringslivet har man ju dragit ned på denna typ av ‘belöningsresor’ sedan tidigt 2000-tal då reglerna kring förmånsbeskattning blev striktare.
Häpnadsväckande är den okunskap som finns. Ur Aftonbladet: ‘Vid ett krogbesök på Trattoria Enzo i Hamburg äter och dricker hennes sällskap för över 1 700 kronor – men Wahlgren Lundqvist struntar i att redovisa hur hon spenderat medlemmarnas pengar. Detta är något hon upprepar vid krogbesök på ett antal platser runt om i världen.
– Tack vare er så har jag förstått att man ska ha med sådana här saker. Man ska naturligtvis ha med sådana saker. Det har jag ändrat på direkt, säger hon.’
Alltså, det tog en reporter från Aftonbladet för att regionschefen på SKUT skulle få till sig att man måste redovisa restaurangbesök, vilka var med, vad förtärdes, det räcker inte med en kontokortsslip. Var var revisorerna?
Det verkar finnas två parallella världar. Den jag lever i och där arbetsgivare, försäkringar, föreningar och församlingar man haft att göra med var lika noggranna med kvitton och ekonomi som man själv i sin privatekonomi och en värld där detta inte alls gäller och som tydligen finns väldigt nära mig, men utan att jag märker av den annars än i media. Märkligt.
Eller så blev hon bara överrumplad av situationen och hasplade ur sig något. Om det vore sant att en chef på en sådan position inte vet att man måste spara kvittounderlag till bokföringen är det ju närmast skandalöst. Eller?
Glöm inte bort det grundläggande problemet: alla dessa medlemmar som snällt betalar sin avgift men som inte har något inflytande och egentligen inte heller bryr sig och å andra sidan den lilla aktiva klicken som har makten över slantarna och utan skrupler tar för sig. En traditionellt korrupt struktur. Inget att förvåna sig över.
Och när nås den där smärtpunkten, när medlemmarna inte längre snällt betalar sin avgift? Nu, skulle jag kunna säga, även om jag inte själv är där, i,e, jag supportar fortfarande strukturen, men det närmar sig (för många skulle jag tro).