Tystnad är också ett språk

Man kan ha olika anledningar till att välja tystnad som strategi men konsekvensen blir att man öppnar fönstret för spekulation och osäkerhet. Frågetecknen dansar runt i huvudet. Häpnar inför varje skeende i denna berättelse om hur Stockholms stift finansierar Seglora smedja. Det blir bara märkligare och märkligare. Hur tänker dom? Vad vill dom? Vad betyder detta? Ju högre smedjan talat, desto tystare har det tett sig från de ansvariga. Tystnad är också ett språk. Ibland talar den högt.

Seglora smedja har förresten låtit meddela att de inte kommer att gå i ‘offentlig polemik’ mot Kristen opinions serie Åttonde Budet. Det är en helt ny strategi. Offentlig polemik är väl det som kännetecknat Seglora smedja? Läs Bloggardag om detta Här. I veckan kom också nyheten att Helle Klein beger sig vidare till nya uppdrag men hon ska från sin nya position ‘voluntärarbeta’ för Smedjan och även fortsättningsvis vill hon ”vara lite fritidspräst”. Tant Hu problematiserar detta. Läs här.

Jag är inte speciellt intresserad av Seglora smedja. Mitt intresse ligger i att försöka få klarhet i på vilka grunder Stockholms stift finansierar Seglora smedja och framför allt hur man från stiftshåll motiverar en halv stiftskollekt till denna verksamhet. Jag, och många med mig, var kritiska till den kollekten redan förra året. Det är en ren provokation att den upprepas. När mobbare vinner, sammanfattar Kyrkliga ting lite uppgivet. Läs här.

Är benägen att instämma, mobbarna fick kollekten. Det är så illa ställt i vår kyrka att man vill börja gråta.

”Ska det vara så svårt att svara?” ”Ännu inget svar”, frågar sig Tankar i natten. Läs här. Nätverket, igen, läs på Kristen Opinion. Det är förresten en sådan sandlådenivå på den där Facebooktråden som refereras till att man blir lite rädd. Måste det vara så här illa ställt? Läs gärna också Evangeliums Avgående chefsredaktörer för en annan vinkling här.

Nu kan man naturligtvis säga att det handlar om olika sidor och att mångfald är bra, man kan se mig som en konservativ förutsägbar kristen bloggare, det är ok, men det är inte där mina frågetecken landar. Problemet, som jag ser det, är att i detta polariserade klimat i Svenska kyrkan väljer stiftet sida utan att ens motivera varför man gör det. I tystnad. Det är jätteilla. Redan förra året mailade jag stiftets pressavdelning angående kollektändamålet och sökte svar. Det gjorde jag även efter Seglora smedjas publicering av texten om prästen Annika Borg i höstas, med uppmaningen ”ni borde bemöta detta. Är det ok att en stifts-delfinansierad verksamhet uttrycker sig på detta vis om en kollega?” Nä, det kom inga svar. Eller, det kom inte-svar. Svar som undvek att svara. Och kanske är det det värsta. Tystnaden. Det svarta hålet. Dig kan vi strunta i.

Raserat förtroende och förstörd trovärdighet är två sidoeffekter av smedjans verksamhet skriver Kyrkliga ting idag (Läs här). Jag vet inte hur det ser ut inåt, jag arbetar inte i kyrkan, men instämmer i det som jag ser utifrån och det smittar av sig. Jag har inget förtroende för kyrkligt ledarskap och när kollektändamålet kom ut, ja, då eroderades trovärdigheten ytterligare. Det gör även präster som säger sig ”vilja vara lite fritidspräst.” Det håller inte.

Jag tror inte att gemene medlem har så stor lojalitet med kyrkan att dom stannar kvar som medlemmar till vilket pris som helst. Jag intervjuade Jonas Bromander en gång och han berättade att många lämnar kyrkan under valår av den enkla anledningen att de då påminns om att de är medlemmar. Det är jättesorgligt att det är så. Det behövs inte mycket. I höst är det val. Många svajar vid den där gränsen, så kommer droppen, ett sista strå, så drar dom. Kollekten till Seglora smedja kan tyvärr bli en sådan droppe. Jag är själv där. Kristen kommer jag alltid att vara, jag är döpt, men kopplingen mellan att vara medlem i Svenska kyrkan och min identitet som kristen är inte speciellt stark.

Det rätta i den situation som uppkommit är att ge hela kollekten till Katharinastiftelsen. Det är enbart pinsamt att stiftet gör som de gör och eftersom ingen säger någonting så tänker jag så här: Katharinastiftelsen kopplas samman med Seglora smedja och därigenom görs de till något annat än det som de är. Ett alibi. Nu kan stiftet säga: Vi samlar kollekt till olika verksamheter och luta sig tillbaka. Vara tysta. Det är katastrofalt illa. Läs mer om det här. Läs mer. Om inte det sker så kan man alltid sätta in en peng till Katharinastiftelsen på Plusgiro 3 39 29-1.

Om jag låter gnällig nu igen så vill jag lägga till detta. Under de år som jag varit kristen, åren sedan mitt dop, de är nu snart nio, har jag mött och blivit på djupet, i grunden, hjälpt och stöttad av enskilda präster i olika kyrkliga sammanhang, en del i det lilla, andra i det större, ett fåtal har klivit in och låtit mig periodvis få bli till fritidssysselsättning, tron har varit svår för mig, och jag är samtidigt sjukt tacksam över det, och över den kyrka som härbärgerar även detta. Det finns hopp i det. Tack Gud.

Om bristande kommunikation

Det där med kommunikation är inte Svenska kyrkans starka sida men jag hade nog ändå hoppats på någon form av kommentar eller respons från Stockholms stift med anledning av de många frågor som ställts kring stiftskollekten den 17 februari. Jag är lite naiv på så vis. Även när historien lärt mig annorlunda kan jag inte låta bli att hoppas och tro på att människor kan ändra sig, göra det rätta.

Stockholms stift har reagerat så här. Går man in på deras hemsida (HÄR) kan man notera att det i höger spalt under rubriken Aktuellt har lagts in ett dokument med titeln: ‘Så fördelas stiftets ekonomiska stöd’. Jag klickade mig vidare – gör gärna det ni med. Fundera kring detta: Är detta ett svar? Ett bemötande? Är det på allvar? Hur ska man tolka det?

Det gör mig orolig, att det ligger där. Ser man inte vad man gör? Att svara genom att avleda frågorna är ett raffinerat sätt att reducera, förnedra de som ställer frågor, då är det bättre att låta bli, göra inget, även om båda sätten är uttryck för makt och arrogans. (Frågorna handlade alltså om motiven bakom stiftskollekten den 17 februari. Stiftet ‘svarar’ med ett meddelande som listar vilka som får kollekt. Det är lite lika den där församlingen i New York som omskrevs i SvD och fick frågor från en journalist och som svarade med att på hemsidan lägga ut ett meddelande som helt ignorerade journalistens text och som handlade om hur mycket gott de gör).

Jag delade på Facebook Kyrkliga tings När mobbare vinner inlägg (Läs här) och skrev i kommentarsfältet att jag fann hopp i detta inlägg. Fick då frågan: Vad är det som inger hopp? och svarade:

”Jag ställer mig samma frågor som Patrik. Och har gjort det under en tid. De som har möjlighet att besvara de frågorna vägrar, eller låtsas som att de inte finns, och därmed tillintetgör de oss som frågar. Det gör ont i mig. Att tillintetgöras av den kyrka som jag är döpt in i. Nu är jag bara en medlem, så skit i mig, men, ja, det inger hopp i mig att kyrkan även rymmer präster som ställer de frågor som Patrik ställer, som förstår att de är viktiga för många medlemmar. Eller något sådant.”

Det borde gå att ändra kollektändamål den 17 februari och ge hela kollekten till Katharinastiftelsen. Jag har förresten hört om i alla fall en kyrka som kommer idka civil olydnad och ha ett eget kollektändamål den dagen – fick tips om det på mailen. Det finns hopp i det.

(Tillägg: Som en kommentator påpekade så har informationen under Aktuellt uppdaterats och detta dokument finns inte längre att finna där. Vill man läsa det så finns det Här.)